Det är märkligt hur hjärnan och kroppen reagerar. Mamma somnade in i fredags. Jag var inte där när det hände men vi åkte in så fort vi kunde. Jag hade plockat fram kläder som hon skulle kläs i. Det var en overklig känsla att sitta där inne. Rummet var som förvandlat. Alla saker borta och borden täckta med vita dukar och ljus. Jag hade haft känslan kvällen innan att det inte kunde vara mycket tid kvar, hon orkade inte lyfta armen den var helt slapp. Bröstkorgen rörde sig på ett sätt som fick andningen att verka mer ytlig. Innan hade jag suttit och tittat på hur magen rörde sig upp och ner, lyssnat på hur andetagen lät.

Det var fridfullt där inne. Jag kände först sorg, men sedan lugn. Den bleka, lite gulaktiga kroppen framför mig kändes så stel och tung. Så stel och tom. Ögonen tycktes större än vad jag kunde minnas att dom var innan. Vi satt där länge och pratade om henne. Att hon är fri nu, men det är så konstigt att det är över nu. Det finns en tomhet. En tomhet efter allt som sjukdomen innebar och en tomhet av tanken på att hon inte finns. Hon var min bästa vän, vi kunde prata hur länge som helst och det fanns aldrig tillräckligt med tid. Otroligt omtänksam och snäll, omtyckt av alla. Jag kommer nog aldrig att sluta att sakna henne, men jag kommer att ta henne med mig och säkerligen ägna en tanke på henne varje dag.

Jag rekommenderar att få ett riktigt avslut om det är möjligt. Se till att sitta där när dom har tvättat och gjort personen i ordning. Om det inte sker på sjukhus så se till att vara med när begravningsentreprenören gör i ordning kistan. Det blir ett avslut på ett annat sätt än att få beskedet om att personen inte finns ifrån någon annan. Du kommer sannolikt att tycka att det är fridfullt och vackert. Du kan verkligen se och förstå att personen är död. För när mormor dog hann jag inte med och jag var inte där. Helt plötsligt var hon bara borta. Då var jag inte lika lugn som jag är nu. För jag känner mig väldigt lugn, men inte fullt emotionellt stabil. Var inte rädd för att se en död kropp. I mitt fall var det bara mamma och hon är inte skrämmande.

Jag var mer rädd för min framtid när hon levde än vad jag är nu. För jag vet att jag inte är ensam. Dock har jag förlorat en underbar människa i mitt liv, men jag har så många minnen. Ingen direkt ånger för jag var där regelbundet och vi pratade om allt inklusive döden. Hon kommer att vara väldigt saknad.

Så nu är det att ta hand om alla hennes ägodelar. Lägenheten ska tömmas och det är mitt beslut vad som ska sparas och slängas. Jag ska tömma en hel lägenhet samtidigt som jag måste förbereda min egen flytt. Försöker att inte stressa. Sen fick jag 500 g garn och ullfärger idag och det ska bli så spännande att få färga ull. Så det är fullt upp, men jag tror inte bara att det är en nackdel.

Det är en fortsatt väntan, att sitta där vid hennes sida under dagen men jag vill inte vara någon annanstans. Känslorna har lugnat ner sig lite nu. Tror att det är för att jag på något sätt anpassar mig efter situationen och för att det var veckan innan mens (då gråter jag för ALLT). Jag sörjer att inte få prata och diskutera saker, även att få krama henne men det känns som att hon inte riktigt är här längre samtidigt som hon är det. Det går liksom inte att förstå. Hon är min mamma och som min bästa vän. Jag kan liksom inte fatta det riktigt att hon inte kommer att finnas där. Jag kan inte önska att hon ska vara kvar för min skull, jag vet att hon inte vill lämna mig men hon vet att jag kommer att klara mig och jag vet hur stolt hon är. Nu blir jag rörd bara för det. Jag kommer sakna henne så sjukt mycket, men ändå får det mig till att vilja leva ännu mer.

Sen ska jag flytta också. Det gick väldigt fort från att ha tittat på visningen igår. Så det är ändå nåt kul att tänka på bland allt sorgligt. Sen är ju min dröm att inte bo ensam, men allt har sin tid och båda måste känna sig redo. Jag tycker att det är någonting att diskutera och planera innan. Båda måste befinna sig på samma nivå. Det är min enkla dröm i alla fall, för jag vet att det livet skulle bli väldigt lugnt och okomplicerat.

Jag tror att det underlättar att ha något att göra. För om man bara sitter där så är det så lätt att gräva ner sig. Visst ska man känna sorgen men det är ändå viktigt att göra någonting meningsfullt. Mamma hade blivit väldigt glad att veta att jag ska flytta och är det om hon hör som dom säger att hon gör. Hon har velat att jag ska hitta en bättre bostad sen jag flyttade hit för 1,5 år sedan, det var lite av en paniklösning. Nu ska jag köpa mig lite ullfärg och ulltvättmedel. Jag försöker hitta några pälor som skulle passa att sy fast i en spetsstickning. Det ska bli väldigt spännande. Garn är kul.

Det finns någonting fridfullt med att sitta där vid hennes sida. I alla fall när hon sover avslappnat. Jag lyssnar på hennes lugna djupa andetag. Så länge som de är långsamma och regelbundna så vet jag att det är lugnt. Ibland kollar jag efter tecken på förändring. Det går inte att undvika. Hon vet att jag är där och jag tror att det gör henne lugn. Jag hoppas att hon kan släppa alla andra tankar om oron att vara till besvär.

Det finns en rädsla för att lämna för jag vet aldrig garanterat att jag kommer kunna sitta där nästa dag. Min känsla säger mig att det inte är dags än, att det inte kommer att ske i natt. Jag hoppas för hennes skull att det inte dröjer allt för länge. Det finns något fint i hela situationen och jag känner ingen rädsla för jag vet att allting kommer att bli bra. Hon är inte rädd för döden och jag vet att det är dit hon måste ta sig.

Jag har svårt att hålla henne i handen länge utan att vara på väg att bryta ihop för hon är inte den som jag ser henne som längre. Hon är så svag, men i mina tankar är hon inte svag. Jag har svårt att ta in att hon inte kommer att finnas där när jag behöver henne, men jag tror på att hon ändå kommer att finns där vid min sida. Finnas med mig i mina tankar varje dag. Tiden går men det känns inte som så, jag sitter där i timmar och jag tänker egentligen inte mycket alls. Jag tror inte att jag kommer att ångra mig att jag sitter där. Aldrig kommer det att finnas tillräckligt med tid, men det är dags för henne snart. Det finns någonting vackert i döden, någonting fridfullt. Sen är det självklart att saknaden gör så jävla ont, men det måste det få göra också.