Spillror av det förflutna
Ibland känns det som att jag går och väntar på någonting. Likt väntan på en apokalyps. En stor förändring av det som var. Mycket förändras och det gäller att finna sig i hela den situationen. Jag tror att det är viktigt att fokusera/uppskatta det som finns här och nu. Ibland kan tankarna skena iväg som att allt redan är förutsätt, på hur det ska bli. Som att jag väntar på att det ska smälla till. Tankarna känns så katastrof fokuserade. Hela tiden vill jag förbereda mig på att det värsta kan hända. Lyssnar efter andetag. Hur det låter som att hon drömmer mardrömmar hela tiden, rösten låter så orolig. Jag plågas så mycket av att höra den att jag inte kan sova. Tänker på att det inte är vad jag vill minnas. Förfallet av en person som jag ser som stark. Hur hon tynar bort som att en parasit äter upp henne inifrån. Jag tänker på död. Försöker att mentalt förbereda mig men inser att jag inte kommer att kunna göra det fullt ut innan det faktiskt händer. Jag har ingen aning om hur lång tid vi har tillsammans. Minns hur det brukade vara. Tänker på allt som hon aldrig kommer att kunna göra igen och allt som jag aldrig kommer att kunna be henne om igen. Vet inte hur jag kan vara tillräckligt mentalt stark. Jag kan inte skaka av mig känslan av att det närmar sig och att jag måste vara beredd. Gråter på nätterna när jag borde sova. Tror att jag kan fly genom att vara ensam och inte prata. Jag vill verkligen inte plågas mer. Vill inte gråta. Allt jag vill är att det ska vara lugnt och att få vara glad, men inte ensam. Tänk hur klok jag kommer att vara i slutet. Jag tror att jag kommer att vara lycklig. Låt mig bara inte bli en kopia. Det känns som att jag går igenom fragment ifrån ett liv som blev alldeles för kort, all tid som jag önskar vi fick. Alla saker som jag önskar att vi skulle få uppleva tillsammans. Jag sörjer det som man gör när en person är död, men hon är inte död än. Ser mina tårar som negativ energi som lämnar mig för att fylla mig med någonting positivt, så småningom. Ingen tillflykt är stark nog för att kunna få det att försvinna. Jag kan inte fly ifrån det. Inte fullständigt i alla fall.