Ibland känns det som att jag går och väntar på någonting. Likt väntan på en apokalyps. En stor förändring av det som var. Mycket förändras och det gäller att finna sig i hela den situationen. Jag tror att det är viktigt att fokusera/uppskatta det som finns här och nu. Ibland kan tankarna skena iväg som att allt redan är förutsätt, på hur det ska bli. Som att jag väntar på att det ska smälla till. Tankarna känns så katastrof fokuserade. Hela tiden vill jag förbereda mig på att det värsta kan hända. Lyssnar efter andetag. Hur det låter som att hon drömmer mardrömmar hela tiden, rösten låter så orolig. Jag plågas så mycket av att höra den att jag inte kan sova. Tänker på att det inte är vad jag vill minnas. Förfallet av en person som jag ser som stark. Hur hon tynar bort som att en parasit äter upp henne inifrån. Jag tänker på död. Försöker att mentalt förbereda mig men inser att jag inte kommer att kunna göra det fullt ut innan det faktiskt händer. Jag har ingen aning om hur lång tid vi har tillsammans. Minns hur det brukade vara. Tänker på allt som hon aldrig kommer att kunna göra igen och allt som jag aldrig kommer att kunna be henne om igen. Vet inte hur jag kan vara tillräckligt mentalt stark. Jag kan inte skaka av mig känslan av att det närmar sig och att jag måste vara beredd. Gråter på nätterna när jag borde sova. Tror att jag kan fly genom att vara ensam och inte prata. Jag vill verkligen inte plågas mer. Vill inte gråta. Allt jag vill är att det ska vara lugnt och att få vara glad, men inte ensam. Tänk hur klok jag kommer att vara i slutet. Jag tror att jag kommer att vara lycklig. Låt mig bara inte bli en kopia. Det känns som att jag går igenom fragment ifrån ett liv som blev alldeles för kort, all tid som jag önskar vi fick. Alla saker som jag önskar att vi skulle få uppleva tillsammans. Jag sörjer det som man gör när en person är död, men hon är inte död än. Ser mina tårar som negativ energi som lämnar mig för att fylla mig med någonting positivt, så småningom. Ingen tillflykt är stark nog för att kunna få det att försvinna. Jag kan inte fly ifrån det. Inte fullständigt i alla fall.

Jag har en del flashbacks som sagt under december. En del katastroftankar. I mina tankar finns en mörk avgrund som står inväntandes nära på att någon kommer att falla i den. Mamma blev inlagd i lördags. Det påminner mig om mormors sista tid tror jag. Hur snabbt saker i livet kan vända. Ett tag piggnar man till för att bli sämre igen. Hon var sluddrig på senaste tiden, pratade på men ibland förstod jag inte riktigt vad hon pratade om. Det påminner om hur medicinerna får min mamma att må.

Jag tänker på tiden som vi får. Tänker på alla saker som kan vara sista gången och på allt vi har gjort tillsammans som vi på den tiden tog för givet som vi aldrig kommer att kunna göra igen. Hon kommer säkert aldrig få se min lägenhet igen fastän jag önskar det. Jag hoppas att hon får komma hem i alla fall och piggnar på sig.

Även om jag försöker att förbereda mig inför slutet så tror jag inte att det går. På ett sätt är det efterlängtat och på ett annat sätt skrämmer det. Känslan av ensamhet skrämmer mig. Att inte ha henne där att vända sig till för att fråga. Det är som en parasit. Jag känner mig nere i ett kvävande mörker. Egentligen vill jag leva, men någonting äter min energi och får kroppen att värka. Jag vill inte vara ensam, men jag är så rädd för att visa mig svag (vad nu svag egentligen innebär). Inte heller vill jag gråta nu, men det är svårt att sluta för jag funderar på om slutet närmar sig allt mer. Kanske är det mer smärtsamt nu än när det väl är över. Det går inte att veta.

Sorg är en naturlig del av livet som alla människor är byggda för att klara av. Att falla tillbaka till att bli destruktiv är lätt, men det får inte ske. Jag jobbar på mig själv, att bli så stabil som jag kan bli och hur jag ser på olika saker i livet. Sen vet jag att livet kommer att vända till det bättre. Ljuset finns där, ibland är det bara svårt att se. Det finns inget svar på hur långt framåt. Samtidigt är det okej att vara ledsen och att sörja. Jag sörjer mitt tidigare liv, men livet kommer inte att sluta förändras för det.

Har dessvärre fått ökad smärta igen den här veckan. Det är ett ganska bra bevis på att min kille har en inverkan på att få mig att koppla av. Vi kunde inte träffas för att han skulle vara barnvakt till sin systers barn. Jag har haft sån olidlig smärta att sitta med min bäckensmärta att det är jobbigt att sitta i en bil och jobbigt att sitta på hårda stolar speciellt. Under veckan har kroppen spänts allt mer. Igår hade jag så ont att gå. En brännande smärta i hela kroppen. Kroppen är så känslig för beröring och tryck att ett bälte som ska hålla bäckenet stabilt har gett mig brännande smärta i ländryggen och i resten av bäckenet. Helgen får därför bli en tid för återhämtning med kyla och värme mot kroppen.