Fick brev hem att jag måste ta om ett blodprov då det var lite högt vilket troligtvis beror på stress. Så jag skulle gå i lugn och ro för att ta om det. Det är svårt för jag har ingen aning om vad det är för nåt prov. Det måste jag fråga. Att inte vara stressad är nog svårt när jag typ är kroniskt stressad. Men jag får väl göra mitt bästa. Jag hoppas bara att det inte är nåt som är allt för dåligt. För jag vill väldigt gärna behandlas för hårväxten. Det är så hemskt att vara röd och öm under halva hakan, utan att låta det läka. Fingrarna kliar och jag känner mig riktigt vidrig annars. Det är inte meningen att kvinnor ska behöva raka sig där, jag tänker inte låta det växa. Hoppas att en plan finns.

Jag är hypokondriker med en del saker. Totalt livrädd för cancer. Men så länge en sjukdom går att hålla under kontroll och inte bara fortsätter att utvecklas. Jag har sett för mycket, vilket får mig att fundera över min karriär.

På senaste tiden har jag mått helt okej. Jobbet har känts okej, förutom tröttheten. Jag kan inte svara på varför jag mår som jag mår. Vet inte om det är en tillfällighet eller om det är för min öppenhet om min ångest, om en svacka väntar runt hörnet. Det är viktigt att uppmärksamma bra stunder och inte bara allt negativt. Det som har plågat mina tankar är hur triggad jag blev när läkaren sa att jag behöver gå ner i vikt. Hur stark jag än vill vara och hur lite som jag än vill att det ska påverka mig så påverkar det mig. Det ställer mig i en desperat situation där jag inte vet vad jag ska göra. Min största önskan är egentligen bara att finna balans i livet. Jag vill inte gå ner i vikt, men jag är livrädd för att gå upp i vikt. Totalt jävla livrädd. Egentligen är det inte en sån stor grej men det får mig att vilja krypa ur skinnet av panik.

Jag har blivit uppmanad att söka till en ätstörningsklinik för hjälp med min syn på min kropp och kost/motion. Det går inte en dag utan att det påverkar mig och det gör mig så ledsen. Jag vet inte hur jag ska göra, för jag har alltid tänkt att jag inte mår dåligt nog eller är smal nog. Tanken på att bli av med dessa tankar är väldigt lockande. Jag avskyr att aldrig vara sugen på mat att vakna med första tanken om när jag får träna/att inte känna att jag kan planera något för jag måste ju träna. Tränar jag inte så går jag upp i vikt. Hoppar jag över en gång så överlever jag, men om det blir en rutin som summeras ihop så leder det i längden till viktuppgång. Att äta något onyttigt i veckan innebär att inte ha kontroll. Jag vill ha kontroll. Ångesten får mig att tappa aptiten/att inte vilja äta. Jag äter halva måltider för sen blir jag så äcklad av mig själv. På kvällarna vill jag egentligen inte äta och då vet jag inte vad jag ska äta när jag blir hungrig. Tanken på att gå en dag utan att få röra på sig får det att krypa i min kropp av rädsla. Som att kroppen växer och blir allt äckligare.

Om jag nu ska ta tag i någonting som skulle vara bra för mig själv så är det att göra mig av med kläder som jag hade när jag var som smalast. Det är klart att jag inte kan ha dem nu, för jag åt ju inte då. Jag valde isbitar istället för mat och tränade i flera timmar varje dag. Synen på min kropp var inte ett dugg bättre då och jag kände mig inte smal. Jag kommer aldrig att känna mig smal. Det är som en röst som finns där som viskar en massa negativa saker till mig när jag äter och annars också. Hur stark den är avgör hur mycket den påverkar mig. Jag ska sälja jeansen som jag köpte då och jag ska köpa mig en ny kappa samt en ny bikiniöverdel i alla fall.

Jag måste skriva om min ilska på att människor stirrar sig blinda på hur en kropp ser ut istället för att se helheten. Som sagt var jag hos läkaren förra veckan för mina hormoner. Hon tyckte att jag borde gå ner i vikt. Inte en enda fråga om min livsstil eller om jag tränar.

Det är väldigt triggade för mig. Så stor är jag inte men min mage är inte platt. Nej det är inte förnekande där har jag redan befunnit mig. Jag är väldigt kroppsmedveten. Det blir en desperat situation. Vad mer kan jag göra? När jag redan tränar 1 timma 7 dagar i veckan och det är fortfarande saker som jag inte klarar av att äta sedan jag var 14 och träffade en dietist. Mina tankar är fortfarande ätstörda. Det finns ångest kopplat till min kropp och till mat varje dag. Jag kan inte njuta av mat.

Jag vill så gärna att alla skolsköterskor som har sårat barn på det här sättet ska veta det. Ni har kanske förstört min relation till mat för många år. Ni pratar så mycket om att det inte får gå utför, men ni kan inte släppa era kurvor. Jag bad om att inte få se min vikt men ändå påpekas den som om det inte är ett tecken på att jag vet. Alla gånger som ni räknar BMI på barn fastän det är fel att göra det innan man har blivit vuxen.

Ni bokar upprepade möten om kost och motion. Alla dessa matdagböcker och träningsdagböcker. Listor på mat. Bilder på tallrikar. Mått på hur mycket man ska äta. Upprepade vägningar och skam. Skam när det går åt fel håll. Uppmuntranden när det går neråt fastän ni säger att ni inte ska uppmuntra till det.

Om ni visste alla gånger som jag grät innan skolan. Oförmågan att avsky sin egen spegelbild för att inte brista ut i gråt. En inneboende panik från känslan att känna sig fast i sin kropp. Hur mycket kroppen skakade och rädslan. Hur besatt jag var av vågen. Hur jag inte kunde sluta jämföra mig med andra. Rädslan för högt blodtryck och diabetes, bevisen på att jag verkligen skulle vara en tjockis. Att jag började räkna kalorier när jag var 14 år. Alla dessa år som jag har skämts över min kropp varje dag. Gråtit över min kropp.

Hur jag sedan sen gick ner 30 kg på ett år. Genom manisk träning så att hela kroppen värker. Äter isbitar istället för mat. Sitter på badrummsgolvet med fingrarna i halsen och gråter. Tränar mina fötter blå. Med yrsel samtidigt som jag ser stjärnor framför ögonen. Tills hela kroppen värker, men jag kan ändå inte stanna. Hur jag inte kan planera något utan att bli rädd för att inte kunna få röra på mig för då kanske jag kommer att gå upp i vikt. Jag är så förstörd. Det är ert fel. Jag vill inte mer nu. Låt mig bara få leva och hitta balans i vardagen.