När mår man dåligt nog för att ringa till sitt jobb och säger att man inte kan arbeta? Är det när man fysiskt kollapsar? Gör man det i slutet?

Jag vet inte, för jag ger mig själv aldrig tillåtelsen att erkänna att jag mår så dåligt. Jag väntar på en kollaps. Varför händer det andra men inte mig? Hur kan livet fortsätta slänga skit, men jag bara tar det? Det är för att vi är olika eller hur? Jag förstår inte hur folk kan bli så deprimerande och ändå ha en stabil familj och en massa vänner. Men jag måste stå där, inte erkänna hur förbannat trött jag är. Inte vara tillåten att vara trött när man är så ung.

Det finns nog inga svar på dessa frågor. Men ibland vill jag bara kollapsa för att någonting ska förändras. Jag säger alltid till mig själv att jag inte mår dåligt nog.

Det finns inga svar. Varför handlar jag alltid så himla klokt? Varför sitter jag kvar när jag helst av allt vill fly? När jag tror att det blir svart framför ögonen. Ingen ser. Inte blir jag ens blek. Jag är skicklig nog att dölja. Pressa undan känslorna djupt in. Gråta på natten i frustration när ingen ser.

​Den här veckan har jag varit iväg från måndag kväll till fredag förmiddag på en stor mässa med jobbet. Så jag har bott på hotell. Hade tur som fick ett stort dubbelrum när de andra fick enkelrum. Det hela har varit en upplevelse och någonting som jag verkligen inte ångrar att jag åkte iväg på. Kliniken som jag jobbar på skickar inte iväg så många, så det dröjer länge mellan gångerna.

Hur som helst har jag känt mig väldigt sliten i huvudet. Från att det på fredagen för en vecka sedan hände någonting väldigt akut med min mamma och att pojkvännen var här under helgen, vilket var tur för annars hade jag nog grävt ner mig själv i självömkan. Jag tycker bara synd om honom, för att jag inte var riktigt på topp.

På måndagen vaknade jag. Illamående och med yrsel. Allmänt ostadig. Nervös för hur det skulle gå under dagen. En intensiv dag med patienter som aldrig slutade komma. 50 undersökningar tills jag var tvungen att gå. Trött. I fredags när jag kom hem. Ryggskottsliknande smärta. Låsningar i ländryggen. Vänster sida. Svårigheter att gå, böja mig, sitta. Låg och kved på kvällen i soffan. Yrsel, lätt illamående, en klumpkänsla (som vid halsbränna), en allmänt udda känsla i huvudet. Väldigt spända ryggmuskler och axlar, smärta mellan skulderbladen, nackspärr. Lite avtrubbad. Iskalla fötter och frossa. Idag flimrande ljus i ögonen, kunde inte läsa texten framför mig, bara halva meningar då det övriga var suddigt. Läste att det var ögonmigrän. Alla dessa saker som jag har upplevt skulle mycket väl kunna vara stressrelaterade. Jag är rädd för hur jag ska må på jobbet, för just nu känns det inte så stabilt.

När ångesten enbart finns i tankarna så känns den hanterbar, likaså panikångest är inget nytt. Men när jag upplever fysiska symtom så känns det som att min kropp försöker säga mig någonting. Jag får inte hålla tyst. Som min kollega sa "jag behöver inte vara hjälte".

Tog en liten promenad, varierar rundan lite. Nu för tiden gillar jag bättre att det känns mjukt under fötterna. I början trodde jag nästan att jag var ensam där ute. Trafiken hörs på avstånd, men den syns inte. Det finns bara vatten och natur. Samt avlägsna ljud från ett firande med musik inne på stan.