Helst vill jag kräkas. För jag vet att motion inte kommer att räcka. Helst vill jag inte äta. För jag ser allt jag äter som kalorier som lagras. Jag frågar mig själv vad jag kan äta som skulle vara hållbart och inte skapa ångest, men jag finner inga svar.

Igår stod jag i en provhytt och såg på min mage i spegeln. Riktigt äcklad blev jag. Den kändes så äckligt stor och ful. När jag sedan tog på mig byxorna i samma storlek som jag har haft de senaste 5 åren så var bägge till och med stora, det var likadant på H&M för några veckor sedan.

För mig är det här ett bevis på att bilden sitter inne i min hjärna och att den inte är samma för andra människor som ser mig. Min pojkvän tycker att den är jättefin.

Jag har fastnat i en kommentar som jag fick av min kollega för 1,5 vecka sedan då hon frågade om jag hade gått upp i vikt. Men det var mest för att byxorna den dagen var tajta för att alla är olika.

Lösningen är inte att träna, för det är bara en undanflykt när jag blir rädd. Jag har simmat idag i kanske 30 minuter, men min ångest vill ha mer.

Den här känslan kommer i perioder och den påverkas väldigt mycket av menstruationscykeln. Jag vet det eftersom den lättar när mensen kommer och är borta de kommande två veckorna. Varje månad är likadan. Jag hatar det. Varför kan inte jag bara få äta? Människor måste ju äta för att överleva. Det är ett grundläggande behov som vi har.

Så jag får helt enkelt vänta. För jag tänker inte falla dit igen. Det händer så lätt att jag skulle kunna tappa kontrollen. Bli manisk som jag brukar säga. Jag vill inte ha anorexia och jag vill inte göra någonting som är självdestruktivt igen.

För tillfället är jag inne i en period där jag helst inte vill äta. Jag har ätit sallad och riskskor under den senaste veckan för jag är så "rädd" för kalorier.

En liten kommentar om vikt och jag kan inte släppa det. Så sitter jag där och ser ner på min mage och lår, ser nåt enormt. Jag fick en impuls att vilja kräkas. Leta efter någon snabb lösning som kan suga fettet ur min kropp. Jag får inte leva på isbitar igen istället för mat eller inte tillåta mig själv att äta någon viss mat. Det finns en risk att jag faller tillbaka, att lyssna på "rösten" känns så lätt vilket gör det så viktigt att vara envis i sig själv.

Vid dessa tillfällen vill jag ha min pojkvän hos mig men han bor tre timmar bort och de ska ha nån jävla fest. Jagfförsöker tänka på hans ord om hur snygg och sexig han tycker att jag är men mobiltäckningen har intevvarit bra. Så jag är fast här i min deprimerande ensamhet och försöker göra det bästa av situationen. Skapa projekt. Skriva något eller sticka. Tystnaden känns farlig och likaså stillheten, men när jag är aktiv känns det länge. Likaså promenader är bra.

Jag mår faktiskt stabilt nu. Byte av placering till någonting som jag tycker är kul och verkligen känner att jag kan får mig att må så mycket bättre. Nu hoppas jag bara att jag får lite tid att vara där. Som sagt det senaste jag kände var förra måndagen. Då mådde jag inte alls bra. Höll på att bryta ihop för att jag inte klarade av stressen och känslan kommer att jag kan helt plötsligt känna mig gråtfärdig. Jag kommer inte att dölja min ångest eller panikångest.

Min mamma säger att min första panikattack skedde när jag var 8 år gammal. Det är inte som jag tänker den som. Den gången var det som ett bildspel med hundratals bilder som bara for igenom mina tankar på ett fåtal sekunder. Jag skrek rätt ut ifrån ingenstans så att till och med min pappa blev rädd. Själv anser jag att det började när jag var 15 år. Herregud tänk att det snart var 10 år sen. Det känns inte som att folk var lika öppna för att prata om ångest 2010 för jag har alltid förknippat den med skam för att vara en svag person. En stark person ska kunna kontrollera sina känslor. Sen dröjde det 2 år tills jag visste vad det var och där försvann 2 år av mitt liv som jag nästan inte minns.

Mitt starkaste minne av hur borta jag var kan jag inte exakt placera. Jag satt där i skolmatsalen på gymnasiet med maten framför mig. Min värld dom här 3 åren var som att leva i en avskild sfär, min kropp var där men inte jag. Samtidigt var jag förkyld. I tankarna var jag övertygad om att maten hade varit samma för någon dag sedan, men när jag såg matsedeln visade det sig att det hade gått 2 månader. Jag frågade mig själv hur gammal jag var och jag trodde att jag var 15 år fastän jag egentligen var 17 år. Då blev jag så rädd för mig själv.

På den tiden var panikångest kopplat till självmordstankar. Jag kunde få impulser när som helst att skada mig själv allvarligt. Jag drog ut kökslådor och stirrade på köksknivar, funderade på att skapa en snara med elkablar. Helst hade jag velat ha en drog som bedövade mig. Jag gömmer fortfarande vassa föremål för mig själv ifall jag skulle "tappa vettet". Mina tankar var fixerade av möjligheten att det går att ta sitt liv med det mesta. Det otäckaste var när jag var ute och körde på motorvägen i 110 km/h och fick en panikattack. Då kom impulsen att köra av vägen istället för att följa kurvan för då var risken stor att jag skulle dö. Jag var så övertygad, men eftersom mamma var med i bilen så fullföljde jag det inte.