9 år med panikångest

Jag mår faktiskt stabilt nu. Byte av placering till någonting som jag tycker är kul och verkligen känner att jag kan får mig att må så mycket bättre. Nu hoppas jag bara att jag får lite tid att vara där. Som sagt det senaste jag kände var förra måndagen. Då mådde jag inte alls bra. Höll på att bryta ihop för att jag inte klarade av stressen och känslan kommer att jag kan helt plötsligt känna mig gråtfärdig. Jag kommer inte att dölja min ångest eller panikångest.

Min mamma säger att min första panikattack skedde när jag var 8 år gammal. Det är inte som jag tänker den som. Den gången var det som ett bildspel med hundratals bilder som bara for igenom mina tankar på ett fåtal sekunder. Jag skrek rätt ut ifrån ingenstans så att till och med min pappa blev rädd. Själv anser jag att det började när jag var 15 år. Herregud tänk att det snart var 10 år sen. Det känns inte som att folk var lika öppna för att prata om ångest 2010 för jag har alltid förknippat den med skam för att vara en svag person. En stark person ska kunna kontrollera sina känslor. Sen dröjde det 2 år tills jag visste vad det var och där försvann 2 år av mitt liv som jag nästan inte minns.

Mitt starkaste minne av hur borta jag var kan jag inte exakt placera. Jag satt där i skolmatsalen på gymnasiet med maten framför mig. Min värld dom här 3 åren var som att leva i en avskild sfär, min kropp var där men inte jag. Samtidigt var jag förkyld. I tankarna var jag övertygad om att maten hade varit samma för någon dag sedan, men när jag såg matsedeln visade det sig att det hade gått 2 månader. Jag frågade mig själv hur gammal jag var och jag trodde att jag var 15 år fastän jag egentligen var 17 år. Då blev jag så rädd för mig själv.

På den tiden var panikångest kopplat till självmordstankar. Jag kunde få impulser när som helst att skada mig själv allvarligt. Jag drog ut kökslådor och stirrade på köksknivar, funderade på att skapa en snara med elkablar. Helst hade jag velat ha en drog som bedövade mig. Jag gömmer fortfarande vassa föremål för mig själv ifall jag skulle "tappa vettet". Mina tankar var fixerade av möjligheten att det går att ta sitt liv med det mesta. Det otäckaste var när jag var ute och körde på motorvägen i 110 km/h och fick en panikattack. Då kom impulsen att köra av vägen istället för att följa kurvan för då var risken stor att jag skulle dö. Jag var så övertygad, men eftersom mamma var med i bilen så fullföljde jag det inte.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229