Tacksam för att det är fredag idag. Mår helt okej psykiskt. Igår var jag så extremt trött. På jobbet var det så mycket att vi fick ingen lunchrast och jag hann äta halva min lunch. Det bara fortsatte så resten av eftermiddagen och troligtvis ett bra tag efter att jag gick hem.

Som min mamma sa igår så gör det mesta i min kropp ont. Eller inte armar och knäna samt nedåt nedåt fötterna. Höger sida är helt okej med. Smärtan är en kombination mellan träningsvärk och känsliga muskler skulle jag tro. Bäckenet är otroligt ömt eller SI-lederna. Dvs strukturerna som binder samman nedre ländryggskotorna/sacrum (korsbenet). Området är väldigt känsligt beroende på hur jag sitter (om ryggen är rak eller svankar, böjd) och väldigt ömt att röra. Jag kommer att undvika jeans ett tag framöver och klä mig i klänning eller mjukare byxor då sömmarna på jeansen hamnar precis över där jag är som ömmast. Igår när jag böjde mig fram över handfatet kändes det som att någon stack in nålar mellan ryggen och bäckenet. Att jag skulle vara extremt känslig i det ligamentet (ett av kroppens starkaste) låter fullstädigt rimligt med tanken på smärtan. Dock ska jag sköta mig genom att göra övningarna som jag fick (de är inte så ansträngande, men effektiva).

Därför är jag tacksam för att dagen var lugn. Jag har skrivit lite som jag har tankar på att försöka få ihop till någonting. Att kunna få berätta min historia skulle vara så befriande om jag får ihop tillräckligt. Det är inte för att smutskasta någon, ärligt talat så bryr jag mig inte om han får reda på att det är om honom eller inte. Det är inte mitt problem för i så fall förtjänar han det. Egentligen handlar det mer om att få förståelse och för alla som har varit med om samma sak. Jag har känt mig så ensam i det och missförstådd.

Det enda sättet att skada en människa är inte genom att fysiskt slå den. Jag blev alltid frågad om han någonsin hade slagit mig. När jag sa att han inte hade gjort det så började de istället med att försöka försvara honom för att förklara allt som han gjorde för mig. Han gjorde inget av det förutom att bidra till att jag kom till världen. Han har inte bidragit ekonomiskt eller liknande för att försörja mig, så sluta säga det. Han har inte stöttat mig eller funnits där för mig. Det provocerar mig när människor försvarar ett svin.

Dagen har varit intensiv idag. Från att det var svårt att lämna sängen för tröttheten. Sen bar det av till naprapaten efter det vidare till kuratorn sen jobb och efter det bowling i två timmar.

Rumpan gör ont eller höften/bäckenet. Men det känns som att jag har förstått bättre nu vad felet är. Det känns som att det inte pratas så mycket om bäckensmärtor. Jag sökte så mycket för att få svar på varför jag får ryggskott och höftsmärta när jag har mens utan att hitta svar. Nu vet jag att mina leder och ligament är känsliga för hormon förändringar så jag får foglossning.

Problemet ligger egentligen i att jag är överrörlig och nu är muskler, ligament i obalans. Felbelastningar för att min kropp tycker om att röra sig. Överrörligheten gör att jag blir mer känslig i mjukdelar så som muskler, ligament osv. Alltså de tar emot mycket information som kroppen vanligtvis ignorerar. Jag blir känsligare för smärta i nerverna och inget som jag kan styra. I mitt bäcken finns ett extremt känsligt ligament som ger mig smärtor till och från sittandes och när jag böjer ryggen. Det masserades i säkert en halvtimma. Därefter fick jag massage på övriga ryggen, axlar.

Som överrörlig är det alltså viktigt att vara aktiv. Att hitta en balans i kroppen. Känna efter och anpassa sina rörelser. Kroppen är inte stabil på vänster sida, den hänger inte riktigt med. Det känns som en process som kan ta tid men smärtan i det här ligamentet är inte rolig och smärtan vid mens hemsk. Jag går till en underbar naprapat som är väldigt engagerad vilket känns väldigt bra.

Terapin kändes inte så givande. Hon kändes stressad. Just nu vill jag inte tillbaka till henne. Vi får se.

Bowlingen gick sådär. Jag hamnar alltid sist men upplevelsen är roligast. Satsar på att öva teknik.

Bröt ihop över lite flashbacks igår kväll när jag egentligen skulle sova. Tycker om advent och vintern men det väcker många minnen. Av mammas akutoperation för två år sedan samt mormors sista tid då hon var inlagd mycket den sista tiden. Vi var hos henne på julafton samt nyårsafton, efter det så träffade jag bara henne på min födelsedag i januari vilket var sista gången. Har tänkt på att julen aldrig kommer bli sig likt, men livet är föränderligt. Det är bara att acceptera hur tillvaron ser ut för tillfället och därefter göra det bästa av situationen. Jag tänker mycket på förlust. På hur mycket tid vi får. Att jag förbereder mig varje år på att det kan vara sista gången. Jag vill så gärna vara beredd så att det inte bara händer helt plötsligt. Jag känner mig annars mer sansad än tidigare under året. Mer mentalt stabilt. Nu kan jag lyssna på musik igen som jag älskar och göra sådant som jag gjorde när allting hände. Smärtorna är borta, men om det varar vet jag inte.

Jag har lovat min chef att jag ska ta hand om mig själv. Prioritera mig själv/mitt välbefinnande framför jobbet. Ta raster. Känna efter hur jag mår. Stanna hemma om det inte fungerar (vara ärlig mot mig själv). Släppa jobbet på vägen hem. Det hela är en process som inte går på en gång, men den är värd att jobba på. För jag orkar inte vara ständigt trött så att livet bara passerar förbi. Förutom det paranoid som in i helvete när det gäller cancer.

Överdoserar nässpray alldeles för mycket. Tar säkert dubbelt så mycket som förpackningen säger. Tog slut på en spray på 3 dagar. Nu är näsan så elakt torr, svidande och jag är rädd för näsblod. Igentäppt utan att nässpray hjälper. Förkylningen börjar försvinna. Sprayar med sesamspray. Smörjer huden med fet kräm gång på gång för att lindra. Att jag aldrig lär mig att sluta överdosera nässpray. Det är säkert därför som mitt luktsinne är så uselt.