Är frågan jag ställt mig själv många gånger. Jag velar hela tiden fram och tillbaka. Eftersom att jag inte är en offentlig person känner jag ibland ”varför inte?” Men samtidigt så känner jag oftare ”varför?” Nu ska vi ju självklart besluta detta tillsammans jag och Sebastian och väga fördelar och nackdelar mot varandra vilket vi även har gjort.

Det vi kom fram till är att det finns inga vettiga fördelar med att dela bilder på vårt barn på nätet. Vårt barn kommer ju att vara det dyrbaraste vi har och lägger vi ut bilder på honom nu som liten så kommer dem alltid att finnas kvar på internet och jag tänker i framtiden kanske han absolut inte alls vill finnas på internet och då har jag, hans egen mamma tagit bort den möjligheten för honom innan han ens hade ett eget medvetande. Det känns elakt på nåt vis att dela bilder på honom offentligt. Han kommer ju vara det finaste och vackraste vi sett så frestelsen att dela med sig av det kommer ju att finnas.

Nu handlar det ju om så mycket mer än mitt egna liv, jag måste tänka steget före och tänka på konsekvenserna. En bild på mitt barn kan komma att hamna i helt fel händer och mitt ansvar är ju att skydda honom mot allt som är skadligt eller som kan påverka honom negativt. Jag vill ju inte att hans kompisar ska kunna hitta ”pinsamma” bebisbilder på honom om 15 år och kunna mobba honom för det.

Min största plikt i livet är att se till att mitt barn mår bra och tills han kan föra egen talan och förstå innebörden av internet på egen hand så kommer han inte heller att synas på internet. Det är så otroligt mycket mer än att bara dela en bild och få fina kommentarer om sitt barn. Vem som helst kan få tag i bilden och vem som helst kan dela den vidare. Tillslut kanske hans ansikte sitter i en ram hemma hos nån i Ukraina för att den personen tyckte att min son var gullig. Långsökt tänkande kanske det kallas men den tanken känns läskig och människor är inte alltid snälla.

Detta hoppas jag att folk i vår omgivning respekterar också. Nu är han ju fortfarande inte ens född haha men när han väl föds är han ju liksom inte skyddad av min kropp längre så det är lika bra att säga det med en gång så alla vet det. Vårt barn ska inte synas på sociala medier och så är det! Nu kanske jag slipper säga det 34 gånger per dag sen när han väl föds hihi!

Än en gång, detta är vårt beslut och det finns inga rätt eller fel. Det som känns fel för oss kanske känns rätt för någon annan!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Är det någon skillnad hur man blir behandlad som ung blivande förälder eller som äldre blivande förälder? Ingen aning egentligen men jag tycker att vissa personer som jobbar inom vården har förutfattade meningar. Först och främst så pratades det mycket om abort i början utan att jag själv ens hade nämt det. Det kanske är så man gör, vad vet jag men för mig så kändes det tokigt att sitta och diskutera nånting som jag absolut inte ville eller hade sagt nåt om. Jag kontaktade MVC så fort jag hade fått ett positivt graviditetstest. Jag skrev i mailet att jag ville få det bekräftat av nån kunnig för att jag inte alls trodde på testet hur tydligt det än var. Så jag fick en tid ca 4 dagar senare hos en barnmorska som verkade bra först. Vi pratade om min fysiska hälsa, tobak, alkohol, när min senaste mens var osv. Hon frågade ju också om pappan var med i bilden och vår relation, Sebastian var inte med då för att han var tvungen att jobba. Sen började hon att prata om olika metoder för att ta bort fostret och ju längre tiden går ju jobbigare och ondare gör det. Jag sa till henne då att jag inte tänkte göra en abort utan att jag kände lycka för graviditeten. Hon var absolut inte otrevlig men hon vart nästan chockad och började ge mig massa informationsbroschyrer och allt som man får. Jag har ingen aning hur van eller ovan hon var med sitt yrke men jag tyckte att det var väldigt konstigt och först i efterhand så tänkte jag att så ska det väl inte vara?

I vecka 12 nångång så åkte vi och gjorde ett KUB ultraljud i Falun. Jag tyckte att den som gjorde ultraljudet var väldigt trevlig och gjorde allt jätte bra. Vi fick med oss fina bilder och hon gick igenom vad hon kollade på och vad som visades på skärmen. När vi gjorde rutinultraljudet i vecka 18 så fick vi en annan ultraljudssköterska än den vi hade på KUB. Hon var väldigt kall och hälsade inte på Sebastian eller ens pratade med honom. Jag fick lägga mig på britsen och hon började ultraljudet och vi såg ju på en skärm vad som visades. Hon sa inte ett ord om vad hon kollade på, hon sa att det kunde ta tid när hon kollade igenom hjärtat men det var allt. Det vi fick se var i princip huvudet uppifrån och hjärtat. När vi var klara så frågade jag såklart om allt såg bra ut varpå hon svarar ”ja vad jag kan se nu men sen finns det alltid de som har komplikationer” frågar igen vad för komplikationer och så svarar hon ”ja men ibland så ser man inte alla fel”. Fick liksom ingen bekräftelse på att bebisen är frisk och att allt set bra ut. Nu vet jag inte om det var för att jag är ung som hon sa eller gjorde så, det kanske är så hon gör sitt jobb. Men med tanke på att man går igenom alla organ så kunde det vart kul att se nånting eller få veta nånting. Vi fick ca 20 bilder, ingen fysisk bild utan allt online. Inte en enda bra bild fick vi, av dessa 20 var det minst 10 där man inte ens såg att det var en bebis.. Hur som helst, jag hoppas att hon skulle sagt om hon såg nåt avvikande nu litar jag på att allt är som det ska. Allt som allt tog det 25 min och det kändes som att hon hade lite bråttom också.

Sen så finns det verkligen underbara personer inom vården som inte alls gör nån skillnad på yngre och äldre personer som väntar barn eller har barn. När vi åkte in akut så upplevde jag att jag blev tagen på allvar och det gjordes noga kontroller med prover och ultraljud. Annars har det vart typ ”läs inte så mycket på internet om allt som kan gå fel” nej men det är inte så lätt att låta bli. Och det är ju det snabbaste sättet att få fram fakta eller andras erfarenheter av saker man själv upplever. Jag är tacksam för den barnmorska jag har nu, hon verkar bra och lyssnar på allt jag oroar mig för istället för att ge mig en broschyr.

Allt detta är ju mina upplevelser, det betyder inte att folk medvetet gör skillnad på ung och äldre. Vården är fantastisk många gånger och jag klankar aldrig ner på den vård vi har annars. Jag själv utbildar mig ju till undersköterska och det finns gånger där man inte är mer än människa och så är det ju även när man är inom ett yrke. Ingen behöver hålla med eller tycka som mig, som sagt det är min erfarenhet av det hela!

Likes

Comments

Torsdag är lika med veckobyte så idag går jag in i vecka 22 (21+0)! Det har gått otroligt fort sen jag plussade tycker jag. Oktober var ju nyss känns det som. Ungefär halva tiden är kvar nu! Bebisen är ca 26 cm mellan huvud och fot och väger 370 g nu i början av veckan och 450 g i slutet av veckan. Det är inte jättemycket kvar som ska inhandlas nu faktiskt. Vi har köpt nästan allt begagnat då det ändå ska användas under så kort tid plus att det är så mycket bättre för både miljön och ekonomin! Bebiskläder är ju nästan som nya fast dem är begagnade då bebisar växer så fort sen så åker de urväxta kläderna ner i nån låda igen efter bara några få användningar. Det vi ska köpa helt nytt är egentligen bara vagnen.

Bebisen sparkar och rör sig dagligen nu vilket är så kul och mysigt. Han håller igång mest på kvällen och morgonen men även runt lunch brukar det spralla där inne.

Jag mår bra rent fysiskt, har dock fortfarande rätt mycket problem med foglossning eller falsk ischias. Foglossning ”brukar” ju kännas som en molande/ilande/skärande smärta som känns i bäckenet antingen i rumpan eller på framsidan av bäckenet eller både och (enligt 1177) men jag känner mer som en smärta i höften? Det är säkert också nån form av foglossning eller liknande men jag känner även som ett hugg i nedre delen av ryggen, främst på höger sida och det känns mest när jag ställer mig upp från sittande. Måste nästan halta då när jag får såna smärtor och så blir det som att höften låser sig samtidigt. Ont gör det iallafall!

Mitt psykiska mående har vart stabilt hela veckan vilket är så otroligt skönt. Inga dippar varken upp eller ner. Har fått mer energi också vilket gör att jag orkar ta mig ut genom dörren och inte bara sitta inne och göra absolut ingenting för det kan ju också få en att bli nere. Ska ha möte på onsdag nästa vecka med en läkare om att sätta in antidepressiva igen och det känns verkligen bra! Jag har ju ångest/orosdämpande utskrivet redan som jag tar vid behov men jag blir så trött av dem så det går ju inte att ta dem på dagtid om jag har planer för dagen.

Likes

Comments

Idag har jag haft en riktig slappdag. Jag sov inte alls bra inatt, sängen kändes ovanligt hård och oskön plus foglossning på det. Jag somnade väl runt 04 tror jag vilket är alldeles för sent. Idag skulle jag vart till tandregleringen och haft möte angående min tandställning som ska plockas bort men med tanke på hur lite sömn jag fick så kändes det helt enkelt inte lönt att gå dit kl 10 idag då det är en bit att åka också. Vaknade till vid 14 tror jag och gick upp då och åt lite "frukost" och sen spelade jag in en video. Nu ligger jag i sängen igen och har nyss ätit en pastasallad som jag gjorde till väldigt sen lunch.

Bebis sparkar hela tiden nu känns det som, han är väldigt aktiv vilket såklart är jättekul och mysigt! Brukar faktiskt slå på musik på mobilen och hålla mot magen, jag vet inte om han hör nånting men han brukar sparka extra mycket då haha!

Nu snart ska jag och Sebastian åka och gratta min pappa som fyllde år 8/2 så det ska bli kul att träffa honom lite!

Likes

Comments

Idag kl 13.30 hade vi en tid hos barnmorskan på MVC, en extrakontroll då jag mår som jag gör! Vi pratade om mitt mående och gjorde en screening, alltså ett test för att se hur man mår psykiskt och mitt resultat visade på att jag behöver extra samtalskontakt vilket jag ju redan har så det var inget oväntat. Sen så lyssnade vi på bebisens hjärtljud också för första gången! Bm sa att hans hjärtljud lät jättefint och jämnt så det var verkligen skönt.

Jag har ju nojat hela graviditeten och undrat om allt verkligen är bra med bebisen. Jag har liksom inte alls vågat se längre in i framtiden än några dagar så bilden på att få en levande bebis har inte funnits. Dels för att jag alltid har litat mer på negativ statistik och dels för att jag har otur rätt ofta känns det som. Första 12-13 veckorna så ignorerade jag graviditeten och ville inte ens tänka på framtiden eftersom att man faktiskt kan få missfall. Inte ens efter KUB ultraljudet vågade jag tro på att allt (förhoppningsvis) kommer att gå bra. Men nu när jag känner bebisen sparka varje dag och ser att magen har växt kan jag iallafall andas ut lite. Självklart är inget garanterat men jag orkar inte tänka på allt som kan gå fel för då blir man ju knäpp tillslut. Bebisen är frisk vad det verkar som nu iallafall och det är det viktiga!

Likes

Comments

Som rubriken lyder så har jag under perioder mått väldigt dåligt sen början på nya året. Psykisk ohälsa som bara gått utför. För mig är det viktigt att vara öppen med mående oavsett om det är psykiskt eller fysiskt, bra eller dåligt. Innan nyår så var jag stabil i måendet, jag mådde inte jättebra eller jättedåligt men det var hanterbart och jag behövde inte jättemycket stöd från min psykolog som jag har gått hos sen i höstas. Jag tror att hormonerna jag har just nu påverkar mig en hel del negativt. Jag får ångest nästan dagligen och på mina värsta dagar har jag faktiskt vart sängliggande just för att energin ligger på botten och jag inte orkar göra nåt annan än att bara försöka existera. Det har kunnat gå dygn innan jag ser en ljusning igen. Samtidigt som jag har dessa dåliga dagar slutar jag att äta vilket verkligen inte är bra eller påverkar positivt samt att jag ju faktiskt är gravid och då är det ju extra viktigt att få i sig näring och viktiga ämnen. Psykisk ohälsa är nåt som borde tas upp oftare på MVC tycker jag, när jag vart inskriven var det inga frågor om mitt psykiska mående mer än typ ”har du haft eller har du psykiska besvär så som...” och sen var det inget mer med det. Nu har jag iochförsig bytt MVC så nu är det mycket bättre då dem har samarbete med min psykolog! Det jag vill komma fram till är att jag mår fruktansvärt dåligt väldigt ofta, troligtvis på grund av min graviditet och dess hormoner men också på grund av att jag har en depression från början. Jag har verkligen skämts över mina psykiska besvär och nästan skämtat bort dem innan det blev såhär dåligt. Det finns ju faktiskt dem som har det värre har jag tänkt. Men om detta är det värsta för mig så har jag ju självklart rätt att få lika mycket hjälp som nån annan! Jag har haft ångest, grov ångest på tanken att få ett barn. Och det vill jag vara ärlig med. Men det är bara under dessa dåliga perioder jag känner så. Det jag känner då är att jag inte kommer att kunna ta hand om mitt barn, jag kommer inte att orka det känner jag när jag mår dåligt. Jag tror att jag kommer bli en värdelös mamma för att jag inte äter mat när jag är gravid, mitt barn påverkas ju kanske av det. Men samtidigt så finns det bra dagar och dem dagarna uppskattar jag verkligen. Då längtar jag efter att bebisen föds, jag ser en framtid som är ljus! Ibland är livet verkligen skit och just nu är mitt liv det. Det bästa jag kan göra är ju att jobba på det vilket jag gör dagligen, både själv och med professionell hjälp. Helgen har iallafall vart bra rent måendemässigt och jag har kunnat haft kul med en kompis vilket var uppskattat för min egen del då jag inte träffar vänner i princip alls. Idag har jag en sämre dag men jag tänker ta mig igenom den också och inte tillåta mig själv att få en dålig period igen oavsett om den varar i 3 eller 8 dagar.

Vill tillägga att jag INTE ångrar att jag blev gravid eller att vi valde att behålla, det handlar inget om det utan det är ångest för att jag inte ser mig själv som en bra förälder.
Bild från google

Likes

Comments

Idag har jag inte gjort mycket alls, har ingen energi alls. Vaknade typ 09.30 och gick upp då, mamma åkte till veterinären med vår ena hund Totte för att han har haft mycket problem med sina ögon bland annat hornhinneskador vilket är väldigt allvarligt. Diagnosen han fick var iallafall irriterade ögonlock och därför har han ont så han fick smärtstillande.
Runt 16 åkte jag och mamma till en loppis för att bara ha nåt att göra men jag hittade inget alls som var intressant. Jag vart mest yr och andfådd av att gå runt.. Kvällen blir lugn iallafall!

Har så mycket sammandragningar just nu också, typ 5 st /timmen. Det gör absolut inte ont men det känns lite obehagligt när hela magen drar ihop sig och blir stenhård haha. Gick in i vecka 21 (20+0) igår så framåt går det! Det känns skönt att det har gått halvvägs iallafall och att magen verkligen börjar synas nu! Innan har jag mest känt mig svullen eller plufsig bara men nu ser man verkligen att jag är gravid och det är så kul!

Vi har även kollat ut en vagn vi ska köpa (eller jag visste redan innan jag blev gravid vilken vagn jag ville ha) och det kommer bli en Emmaljunga NXT 90! Jag älskar allt med den. Tycker att den är sjukt snygg, smidig, lätt att hantera och så känns den säker. Så framåt April/Maj ska vi beställa den och jag är så taggad!

Nu ska jag och mamma kolla klart på talang och mysa med hundarna sen blir det nog en ganska tidig kväll för jag känner mig så himla trött. Trevlig helg!

Likes

Comments

Frågorna är lånade från en annan blogg!

1. Vilken vecka du i nu?

Vecka 20 (19+6)

2. När är du beräknad?

4/7 2018

3. När fick du reda på att du var gravid?
20/10 2017

4. När och hur berättade du för din partner att du var gravid?

Typ 2 sekunder efter jag såg ett svagt andra streck (som knappt syntes då det var sjukt svagt).
Sa bara att han skulle kolla då han visste att jag skulle testa!

5. Hur gamla var du och din partner och hur länge hade ni varit tillsammans?

Jag var 16 då och Sebastian var 25. Vi hade vart tillsammans i 5 månader hihi.

6. Mådde du mycket illa i början?
Nej inte jätte i början, det blev värre i vecka 11-12.
8. När kände du bebisens första sparkar?
Är fortfarande osäker på om det är bebisen jag känner då jag har moderkakan i framvägg och då kan det kännas senare men tror att jag känner små puffar och har gjort sen förra veckan kanske.

9. Är du orolig?
JA! Hela tiden typ men det börjar kännas bättre nu.

10. Har du fått bristningar?
Nope! Eller en mini under ena bröstet men det är allt hittills.

11. Hur många ultraljud har du gjort?
5 st. Första i vecka 8 för att fastställa hur långt gånget det var sen två st på gynakuten då jag haft blödningar. Sen KUB och RUL!

12. Vet du vad det blir för kön?
Japp en pojke

13. Hur vill du att förlossningen ska se ut?
Vill ha ett planerat snitt

14. Känner du av några krämpor?

Ja foglossning i höfterna och illamående då och då samt sammandragningar ofta
15. Vad är du mest/minst sugen på att äta? Är inte så jättesugen på något egentligen men har en sjuk craving på salami och feferoni så det är det jag äter (förutom mat). Är absolut inte sugen på pizza eller liknande!

Likes

Comments

Min blogg kommer att handla om min graviditet, mina upplevelser och tankar under tidens gång. Bloggen kommer jag ha främst för min egna fördel då det kan vara kul i framtiden att kunna gå tillbaka och läsa om hur man kände tiden innan barnet föddes och för att jag redan glömt bort så mycket som hänt under graviditetens första tid. Om nån skulle vilja läsa bloggen är det ju också självklart kul men det kommer nog bli mer som en dagbok eller nåt liknande. Skulle jag nå ut till andra unga/blivande föräldrar ser jag det som ett stort plus då jag faktiskt känner mig extremt ensam i denna situationen. Hursomhelst, ifall att nån skulle få för sig att läsa så kan jag skriva ihop en liten presentation av mig själv och min situation!

Jag heter Gabriella och är 17 år gammal (ung?), bor i Dalarna med min kille Sebastian (eller vi ska flytta ihop i början på mars) och vi väntar vårt första barn, en liten pojke som är beräknad 4/7 2018.

För tillfället går jag inte i skolan och har inga planer på att göra det heller tills jag är färdig med mammaledigheten men annars läser jag till undersköterska på gymnasiet!

Jag är gravid i vecka 20 (19+5) och min graviditet har vart otroligt jobbig faktiskt måste jag säga. Vi fick reda på graviditeten 20/10 2017 och just då mådde jag bra och allt var bra. Men sen efter ett par veckor så kom illamåendet och jag mår fortfarande illa då och då.. Rent psykiskt har det vart ett helvete då jag inte alls har kunnat känna mig lugn och se framför mig att vi faktiskt kommer att få vårt barn utan det har vart katastroftankar som hindrat mig från att knyta an till bebisen. Jag trodde inte ens på att jag var gravid förens typ nyss då jag precis börjat känna sparkar och rörelser. Sen har jag en depression i grund och botten och graviditeten har väl kanske inte påverkat den positivt. Men nu har halva tiden gått och det har gått sinnessjukt fort så jag står ut lika länge till tror jag!

Jag är otroligt tacksam över all stöttning vi har fått av vänner och familj, ingen har liksom sagt något negativt om att vi ska få barn utan alla ser fram emot det och det blir ju 100 gånger lättare då!

Okej det var lite om mig och hela situationen! Nu till det jobbiga, att publicera och låta folk ta del utav det. Läskigt faktiskt då jag är rätt blyg som person och sen delar ett sånt privat inlägg men ingen kanske läser det ändå hihi!


Likes

Comments