Header

livssyn

Jag är en trött människa. Min högkänslighet och introversion kräver mycket energi och jag faller väldigt lätt in i negativa spiraler där jag ständigt går på högvarv och inte klarar av att låta sinnet vila vilket ofta leder till utmattning. Jobb är ett nödvändigt ont och något som jag länge sett som ett problem att lösa. Vad skall jag jobba med och hur mycket? Vad klarar jag av utan att må dåligt, utan att investera hela mig?

Jag vet inte ännu om jag har något svar men jag vet att det jag gör nu är oerhört givande och inte alls särskilt energikrävande. Jag kanske inte får sömn på grund av inspirationsöverdos men det kan man knappast ens kalla ett problem. Det är lyxigt att inte känna mig osäker över mina förmågor och att för en gångs skull känna tillit över mina kunskaper. Jag gör saker som är lagom utmanande men inte dränerande så som jag kan känna med många andra jobbrelaterade saker. Jag känner att det finns mycket utrymme för utveckling men samtidigt att jag inte alls startar från noll utan har en god grund att stå på och arbeta vidare från.

Det känns samtidigt lite märkligt att det tagit så länge för mig att hitta hit, att hitta tillbaks till det som jag ville göra som 15-åring. Tio år har jag yrat omkring och inte riktigt vetat vad jag viljat och när det sedan blir allt mer tydligt känner jag mig först ganska snopen. Tänk hur långt jag hade kommit med detta om jag börjat redan för tio år sedan. Å andra sidan tror jag att det varit avgörande att jag jobbat och studerat med annat för att komma till insikt vad som passar mig bäst. Kunskaperna som jag fått under dessa år kompletterar ju de kunskaperna som jag behöver med det jobbet jag gör nu. 

Tänk att jag kommit så långt att jag tycker det är skönt och roligt att jobba! Jag hoppas det kan förbli så. 


Ps. Jag jobbar med grafisk planering om det är någon som undrar :)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

livssyn

Jag har alltid tyckt bäst om att spontanblogga. Jag flödesskriver inläggen och går så gott som aldrig tillbaks i texten för att ändra. Så har jag gjort alla de tio åren som jag bloggat. På så sätt behålls bloggen kravlös och blir aldrig ett stressmoment. Bloggen är mitt bollplank men varken mer eller mindre. Här skriver jag om det som känns aktuellt för mig själv, känslor som behöver ord eller inspiration som behöver bli bilder och det känns väldigt meningsfullt för mig trots att det kan röra sig om triviala saker.

Inläggen är aldrig forcerade och därför är det naturligt för mig att bloggen inte uppdateras regelbundet och ibland är tyst flera veckor åt gången. Utanför mitt digitala bollplank sker livet och bloggen väntar alltid snällt på att jag skall ha lust att krypa ner i sängen med datorn i knät och viljan att sätta ord på vardagen.

Just nu kliar det i målarhänderna, Illustrator hoppar förväntansfullt i menyn och tanken om Blomstrandes framtid gör mig alldeles pirrig. Jag får nästan tårar i ögonen av att se min make spela ishockey och känner simhallsvattnet strömma mellan fingrarna. Min vän och jag viskar viktigheter till varandra en tidig morgon och en annan vän känner sig glad. Svåra saker sipprar där i mellan men så är det alltid. Jag fokuserar på att sitta i hans famn och känna solen värma ansiktet genom fönstret.

Likes

Comments

livssyn

 De flesta människor har två versioner av sig själv: en de är och en de önskar vara

Jag kom över ett Youtubeklipp på en blogg om minimalism som presenterade tanken om att vi ofta har två versioner av oss själva. En person som är den vi är och en person som är en version av oss själva: den vi önskar vara. Klippet var inte särskilt märkvärdigt men tanken etsade sig fast. Tanken blev en insikt som jag tyckte förklarade en hel del om mig själv men också hur vi som samhälle fungerar.

Den vi önskar vara är en bättre version av oss själva. En välmående och framgångsrik person som tål att visas på Instagram. En person som förkroppsligar våra nyårslöften. Vi skapar en bild av hurdana människor vi önskar vara och försöker nå vår målbild. Oftast utan självrannsakning. För det finns ju en orsak till att få av våra nyårslöften förblir bestående förändringar. Personen vi önskar vara passar sällan in i vår livsstil.


Olika versioner

Jag har haft många versioner av mig själv under mitt liv, personer jag önskat vara men som i slutändan bara fått mig att må dåligt. En person som drack alkohol, en person som gick på fester, en person som hade ett stort kompisgäng, en person som gick med stringtrosor men också en person som köpte en yogamatta, gjorde smoothien och sprang två gånger om dagen.

Lättnaden var stor när jag insåg att jag inte behöver vara de här personerna, att det inte är någon vits att vara dem då de bara får mig att må dåligt. Kärnan till minimalismen ligger här. Vem är jag egentligen och vad tycker jag om? Oberoende av vad någon annan tycker.

Jag vet nu att jag får vara både feminin och maskulin, att jag avskyr smaken av alkohol, att jag helst träffas en och en eller i små grupper, att jag inte tycker om fester om det inte rör sig om släktfest, att stringtrosor är det obekvämaste som finns, att yogamattan får stanna kvar eftersom jag sporadiskt tänjer och gör lite övningar som stärker mitt bäckenbotten och att jag hellre köper en färdig smoothie än gör en själv.

Eftersom jag vet hur jag skall leva för att må bra bryr jag mig inte om trender och har inget behov av att passa in. Jag skapar mitt egna utrymme, min egna frizon och trivs väldigt bra där.


Vad som händer när du släpper taget

Den här tanken gäller inte bara sociala strukturer utan även inom kreativiteten. Det är totalt onödigt att öda energi på att fotografera bröllop om jag avskyr folkmassor, nya människor, fulla människor och överlag helst inte vill fotografera levande ting.

Insikten att jag inte behöver vara porträttfotograf har tagit mitt företag och mitt skapande framåt. Samma månad som jag slutade titulera mig som fotograf fick jag tre nya uppdrag som grafisk planerare. Min portfolio är betydligt mer enhetlig när jag inte behöver bevisa att jag klarar av alla möjliga olika stilar utan håller mig till den jag gillar bäst, den naturromantiska.

Genom att acceptera och komma underfund med vem jag är kan jag plötsligt fokusera på det väsentliga. Jag slutar att ständigt jämföra mig med andra och får bättre självkänsla, trivs i mig själv och upplever sinnesro.

Likes

Comments

livssyn

Rensa i badrumsskåpet

Jag fortsätter min lilla följetång om hur jag rensat i mitt hem för att få ordning och mer ro i sinnet. Denna gång tänkte jag skriva om hur jag resonerar kring vad som finns i mitt badrumsskåp.

Jag började sminka mig först när jag var sjutton år men fattade snabbt tycke för det då det ju är som att rita eller måla och så gillade jag förstås tanken att kunna "snygga" till mig. Det resulterade i två fyllda necessärer vilket kanske inte låter som fasansfullt mycket men trots att jag tyckte om att leka med olika produkter förblev mycket av sminket oanvänt. Jag hade det länge så- två överfyllda necessärer och en irritation över allt som inte blev använt och det opraktiska i att allt inte rymdes i en necessär.

Jag har i flera år rensat bland mina saker och har aldrig tyckt att det varit särskilt svårt utan sett det som en naturlig reaktion av att ändras som person. Med sminket var det dock svårare av två anledningar. Dels en miljöaspekt, det kändes onödigt att slänga dugligt smink och dels det typiska "men tänk om jag vill använda den där ögonskuggan någon gång" vilket egentligen är ett otypiskt tankesätt för mig. Jag undrar om det har att göra med faktumet att jag så sent började använda smink och att jag därför länge kände att det vore en begränsning att rensa i necessärerna.

En jul fick jag av en vän till julklapp en fantastiskt fin necessär som jag absolut ville ta i användning men märkte då att den var betydligt mindre i storlek och att jag således blev tvungen att gå igenom innehållet och välja vad som jag skulle behålla och vad jag skulle avstå från.

Det blev plötsligt väldigt enkelt. Målet var så tydlig, allt jag ville använda skulle rymmas in i necessären. Det var bara att fastställa favoriterna och göra sig av med resten vars bäst före datum i varje fall gått ut för länge sedan. Min syn på smink hade även hunnit problematiserats och från att ha använt smink sex dagar i veckan använder jag nu i genomsnitt smink en dag i veckan.


Rensningen har fungerat väldigt bra! Jag kan fortfarande experimentera med olika färgers kajaler och ögonskuggor men vet nu vad jag gillar bäst och har inget behov av en större mängd. Skönt att ha alla produkter på samma ställe och att det är enkelt att hitta det jag tänkt använda.

Min hylla i vårt badrumsskåp är ca 30 cm bred och kanske 10 cm djup och därför är utrymmet för mina andra hudvårdsprodukter begränsat. Det har dock inte alls varit problematiskt eftersom jag förr varit den där "tvål och vatten" personen som inte ens haft skild ansiktskräm. Nu har jag fått ett milt intresse för hudvård och sätter en extra peng på ekologiska och biologiska produkter men håller mig till ett par favoriter. Jag blir stressad av sådant som förblir oanvänt, eller som inte används slut och vill inte ha en massa flaskor och tuber som bara dräller i skåpet. Jag har lokaliserat mina favoritprodukter, använder dem tills de tar slut och köper sedan samma produkt på nytt. För enkelhetens skull har jag därför också bara ett nagellack, i färgen jag vet att jag alltid föredrar och bara en parfym eftersom jag ändå är kinkig med doften och har svårt att hitta ens en jag gillar. Himla skönt tycker jag.

Likes

Comments

Inredning, livssyn

Ett hem utgörs av personerna som bor i det och då blir det naturligt att också inredningen speglar dem. För mig känns det viktigt att inredningen är vår trots att passionen är min. Jag har en klar uppfattning om vad jag tycker om och vad som fungerar men är väldigt förtjust i utmaningen som en kompromiss ger. En kompromiss behöver inte alls vara en negation utan kan vara en tillgång. Jag är den med visionerna men mitt inredningsintresse har även i viss mån smittat över till min make och vi funderar alltid tillsammans hur vi vill ha det.

Kompromissen uppstår förstås då när två smaker inte alls går ihop. Då drömmen om en sittpuff inte alls väcker en positiv reaktion hos partnern påminner jag mig själv om att jag ändå alla gånger hellre har en tvåsamhet och ett hem som speglar två personer istället för att inreda ensam. Vad har jag för glädje av en sittpuff om jag inte lever tillsammans med den jag älskar. Det låter kanske dramatiskt men är effektivt om ett habegär inte faller den andre i smaken och begäret känns svårt att avstå från.

Istället möts vi och det är rätt magiskt när allt kommer omkring. Vår alldeles egna inrednings-gråzon som resulterar i en massa goda men kanske inte förutsägbara lösningar.

Salig blandning

Förtjusningen med att kompromissa är att utmana sig själv och sin inredningsstil. Jag tror att om jag bott ensam hade jag lätt haft överflöd av femininitet trots att jag lika mycket tycker om mjuk maskulinitet. Eftersom min make dras mer åt det mjuka maskulina leder kompromissen till en harmonisk blandning då jag smyger in feminina inslag bland maskuliniteten istället.

Vi präglar dessutom varandra och hade jag nu varit tvungen att bo ensam hade jag nog inte skaffat en soffa i Howardstil (som jag förr tyckt är soffornas soffa) utan antagligen en konjaksfärgad lädersoffa. Präglad av den tid vi inrett och kompromissat tillsammans.

Kompromisser: Vardagsrumslampan blev i betong istället för pressat glas, krukan har min make valt ut, vi har tv, soffbord istället för sittpuff och hans skrivborsstol får stå kvar trots att jag tycker den är på tok för stor. Den bästa lärdomen i att måsta kompromissa är kanske att minnas att inredning i slutändan inte är så allvarligt som det ibland känns (övertygar mig själv).

Ps. Lägg märke till nyårsbuketten som nu blivit evighetsbukett då nejlikorna vissnat och den torkade brudslöjan kan stå hur länge som helst. Eukalyptuskvistarna har även torkat och står för sig själva i bålskålen på matsalsbordet.

Likes

Comments

Inredning

Vi är egentligen inte särskilt stökiga av oss. Vi låter sällan disk stå länge och är ganska bra på att plocka undan efter oss. Med en till familjemedlem har detta onekligen dock ändrats. Saker och ting står lite längre framme och vi prioriterar umgänge framför disk.

Med tanke på förra inlägget så är jag särskilt glad för de sakerna som har det där lilla extra, som tack vare sin visuella utformning smälter bättre in i omgivningen och därför inte pockar lika mycket på uppmärksamheten.

Våra fat av trä är ett utmärkt exempel. Då materialet är av trä uppfattas de inte alls som smörgåsfat och smulor och andra matrester är inte alls lika synliga. Faten står framme i tid och otid men ger inte alls stress vilket är så himla praktiskt i en vardag med bebis! Vår smörkniv av trä har samma effekt som faten och jag märker stor skillnad på våra vattenglas. De som är mer simpla och mer vardagliga känns mer som stök medan de som är utsmyckade känns mer som en vacker vas och kan gott stå framme hur länge som helst. Jag skulle gärna också byta ut diskborsten till en i trä och att diskmedlet skulle hällas i en fin tvålpump.

När ett glas känns mer som
en juvel får det gärna stå framme.

Tipsa gärna om ni kommer på något annat!

Likes

Comments

livssyn, Inredning

Rensa i röran bland koppar och fat

Ute virvlar snön och jag är nöjd över att jag redan igår bestämde mig för att mysa inomhus idag. Efter ett prat- och dregelglatt morgonmål sover nu Vilja i sitt rum. Hon är så obeskrivligt söt där i babynestet med mjukisdjuret Tryffe tryckt mot ansiktet!

Jag har tänkt starta en liten följetång angående hur man med eftertanke kan rensa i sitt hem. För väldigt många sitter stress och rörigt hem ihop och då kan det underlätta att skala ner på sina samlingar så att det inte känns överväldigande att öppna skåpdörrarna eller ordna i klädhyllan.

Jag börjar i köket var det är väldigt enkelt att göra konkreta förändringar och få översikt på vad som behövs och på vad som bara är överflöd.

Kom ihåg att alla tips om minimalism bara fungerar om du är ärlig mot dig själv och verkligen funderar vad just du behöver för ett system. Är din största passion att samla på udda fat så skall du för allt i världen inte avstå från det eftersom det är något som skänker dig glädje men blir du trött på alla trehundra sunkiga plastlådor så kan det eventuellt vara klokt att se över dem.

Kaffekalas & middagar

Rubriken till inlägget avslöjar att jag har mer än nog med kaffekoppar och tillhörande fat men kanske förvånansvärt få tallrikar för mat. Det finns naturligtvis en väldigt enkel förklaring till detta - vi bjuder så gott som aldrig större sällskap på middag men ordnar flera gånger i året kaffekalas för femton personer eller fler!

Hela min makes släkt bor inom en radie på fem kilometer och vi träffas ofta för att fira eller helt enkelt umgås. Det är väldigt roligt att få duka fram med små fat jag fått i namngivningsgåva och med ett gäng vita kaffekoppar. Jag skulle egentligen vilja ha kaffefatens tillhörande koppar men de är försvunna sedan några år tillbaka, kvar finns bara en, så vi köpte enkla vita koppar till som ersättare.

Jag skulle gärna ordna middagar men träffar vänner oftast en och en och har därför inget behov av en stor uppsättning tallrikar. Då vi flyttade in köpte vi som inflyttningspresent åt oss båda två tallrikar från Broste och bevisligen räcker de tills vidare. De enstaka gånger som vi varit lite fler än två eller tre som ätit middag tillsammans har vi helt enkelt kompletterat med våra djupa fat. Av samma anledning har vi inte heller fler än fyra djupa fat och två salladstallrikar.

Det är skönt att inte ha mer än vad vi behöver. Våra köksskåp är på inget sätt överfyllda, det finns t.om. tomma hyllplan och eftersom antalet kärl leder till att vi diskar efter användning blir det inte heller trängsel i torkskåpet. Jag som är intresserad och tycker att inredning är viktigt är glad över att få ge varje kärl uppskattning men ändå känna att jag kan välja stil efter behov då jag har olika uppsättningar. Pasta på enkla mörkblå fat ger en annan känsla än pasta på mönstrade vintagefat!

Stil &ordning

Med väldigt små medel får du ordning och reda i köksskåpen men samtidigt även ro i sinnet. Det är alltså bara att fundera vad du/ni har för behov och sedan vad som ger dig glädje. Vi har ju t.ex. tio vita kaffekoppar men eftersom jag dagligen i min ensamhet njuter av en kopp kaffe eller te så har jag även några udda koppar i varierande stil för att matcha mitt humör!

Det här med stilen är en annan aspekt att se över. Finns det kärl som i princip behövs med som inte används kan det bero på att stilen egentligen inte tilltalar. Jag har insett att jag helst vill ha kärl som är av stengods och handgjorda men att jag även vill blanda in gammalt blåvitt porslin eftersom det också är en stil som tilltalar mig. Stilen kan med andra ord variera. Dels gillar jag stramt, maskulint och brutna, jordnära nyanser och dels gillar jag fransk, lantlig romantik och särskilt kontrasten mellan dem.

Då jag vet vad jag gillar gör jag inte heller felköp men rensar alltid nu och då ut sådant som efter flera år inte längre faller i smaken. I högstadiet älskade jag turkost vilket jag nu tio år senare, inte alls är intresserad av. Blå och vit är däremot färger som jag alltid gillat och som alltid är säkra kort.

Bjuder på en bild från vårt beiga 90-talskök. Tjugo dricksglas, två serveringsfat, en mjölkkanna, en liten kanna för grädde och två tekannor. Tekannan med blå blommor borde jag bli bättre på att använda. Den är inte lika praktiskt som den av glas men den är helt enkelt för vacker för att göra sig av med. Jag håller nere antalet grejer som mest är prydnad men njuter oerhört av de jag har. Ett självklart tips är förstås också att ordna enligt den mån sakerna används - ofta längre fram och mer sällan längre bak.

Jag är väldigt nöjd med det som rör köket nu men kommer tillnäst att kolla igenom korgen med borddukar, kökshanddukar och servetter eftersom vårt nya matbord är för vackert för att täckas in medan vårt matsalsbord är alldeles för stort för majoriteten av de gamla dukarna. Vårt kök är så himla beige och kräver lite kontrast vilket betyder att det skulle må bra av kökshanddukar i någon mörk färg, vilket vi inte alls har. Alla mjölkpumpar som inte längre används kunde också tas bort från skafferiet..

Hoppas jag kunde vara till någon nytta och inspiration! Och på tal om plastlådor så har vi bara en av glas och det vi förvarar i kylskåpet har vi i skålar med fat eller folie på som lock!

Likes

Comments

livssyn, Inredning

Hennes forskande blick är som fastnaglad. Jag möter den en stund men vill sedan beundra hennes handrörelser när hon dricker. Händerna och fingrarna rör sig likt en modern dans eller som om hon förde ett samtal på ett hemligt kodspråk. Rörelserna är så förunderligt eleganta och bestämda.

Jag njuter oerhört av denna stund. Varje dag njuter jag av den här stunden. Stunden som vi delar efter hennes nattsömn och då hon äter sitt morgonmål. Då det har ljusnat och jag kan fundera på hur jag vill spendera min föräldralediga dag. Då jag får ha hennes kropp som är varm från sömnen nära och märker när hon tar ett avbrott i drickandet för att le åt mig.

Mitt minimalistiska lilla liv handlar väldigt mycket om att uppskatta det dagen ger mig och det jag har från förut. Jag gläds över att få dela vardagen med Vilja, gläds över att få läsa en bra bok i sängen och gläds över att få dricka mitt citronvatten och blicka över den frusna naturen. Jag gläds över att jag känner mig lugn och lagom inspirerad och att det som stör mig är hanterbart och omgående. Jag gläds över våra vackra och fungerande inredningsdetaljer och att Ruben kommer tidigt hem denna dag.

Kanske är det en vanesak, kanske är det min högkänslighet eller kanske är det min självkänsla som gör att jag lyckas uppnå detta tillstånd. Det är ju inte alltid lätt att vara nöjd när pressen att ha mer, vara mer och vilja mer är norm.

Alla dagar är inte harmoniska och stressen och mindervärderskomplexet griper mig naturligtvis också men ju fler dagar jag uppmärksammar och uppskattar det jag har desto lättare är det att ta sig igenom tillfällig ångest.

Rastlösheten är min främsta bov. Jag har sällan skyndsamt med att skaffa materiella ting men om tristessen blir ångestfylld behöver jag något att ockupera mig med och helst omedelbart. Det resulterar ofta i att jag möblerar om och om jag då känner att exempelvis sovrummet skulle må bra av gråa gardiner så infinner sig ett sug. Det kan för stunden kännas som att jag inte klarar av att vara om inte rummet blir fulländat snarast men jag har nu, kanske tack vare pengabegränsning, lärt mig att sug går om. Om dock visionen stannar kvar för en längre tid och om det känns som en rimlig anskaffning skriver jag ner det på en lista och följande gång jag prioriterar inrednigsanskaffningar köper jag det eventuellt hem.

Detta system har jag för det mesta. Systemet fungerar också bra på mentala grejer som önskan att vara någon annan eller att leva ett annorlunda liv. Går behovet inte om, analyserar jag behovet och om det är rimligt och möjligt så tar jag mig an det.

Med hjälp av ett minimalistiskt synsätt känns mitt liv innehållsrikt trots att takten är långsam.

Likes

Comments

livssyn

"Hur känns det att vara mamma?"

Jag sitter hos min psykolog när jag får frågan. Jag behöver inte fundera och svarar ärligt att det är härligt. Jag tycker det känns okomplicerat, jag känner mig trygg och jag känner mig över huvudtaget inte osäker och tycker inte alls att jag är misslyckad. Psykologen nickar nöjt men jag känner också av en svag förvåning. En förvåning som antagligen dels grundar sig i våra tidigare samtal om att "misslyckas" med amning* men som också grundar sig i en förväntan som kommer från omgivningen - att mammor skall vara osäkra i sin roll, att det liksom är obligatoriskt att inte vara nöjd med sig själv.

Jag upplever att precis som kvinnor aldrig får vara nöjda med sitt utseende eller sina egna insatser och kunskaper så får du inte heller vara nöjd i ditt moderskap. Mellan raderna finns det ett krav att ständigt sträva efter att "bli en bättre mamma", och framför allt inte få tro att man duger som man är. Det känns nästan lite provokativt att tycka man är bra. Provokativt att inte vara rädd för att misslyckas, inte vara rädd för att inte räcka till eller annars bara inte kunna ge sitt barn det bästa.

Jag vägrar. Jag vägrar vara en mamma som inte får ta plats, som måste göra sig mindre, ängsligare och missnöjd över sitt moderskap. Mitt moderskap kommer att petas på från alla håll i varje fall, en förälder får aldrig vara i fred eftersom föräldraskap är en öppen angelägenhet för vem som helst att ha en åsikt om. Jag kommer att få höra att jag nog är en bra mamma ändå. En bra mamma trots. Fastän det från början inte finns ett ändå eller ett trots. Jag är en bra mamma alltid. Punkt. Även gånger jag misslyckas och jag inte räcker till.

Jag skall få vara ängslig och jag skall få känna mig otillräcklig men det skall inte vara mitt utgångsläge. Jag skall inte känna mig rädd för att det förväntas av mig. Jag skall ha en tro på att kärleken jag ger mitt barn räcker. Att mitt moderskap inte är en prestation utan en livslång relation.

Jag måste leva som jag lär. Det är betydligt större sannolikhet att Vilja får en god självkänsla om jag förmedlar att även jag duger. Jag vill vara mamma men är inte intresserad av att klämma in mig i någon uppfunnen mammaroll.

*Jag var ledsen för att amningen inte fungerade och att det enligt omvärlden då måste ses som ett misslyckande istället för ett neutralt faktum.

Likes

Comments