Ett nytt kapitel

Nu är de så definitivt, och nu är de så klart.
Efter många många månader utav diskussion så har nu Linus genomfört sin sterilisering. Vi har varit öppna om det här, så de är ingen utav er som behöver tycka eller tänka att vi outar varandras känslor. Vi har haft skilda åsikter, känt olika starkt både för och emot.
Ska börja med att mina känslor vacklat så enormt i det här. Jag tycker de är så drastiskt, och jag skulle personligen aldrig i hela mitt liv välja att göra de själv. Men också, med en känsla utav lättnad då jag trots preventivmedel har blivit gravid, inte en. Utan två gångar. Att göra aborter, är inte heller ett alternativ då de är de jobbigaste man kan genomgå.

Jag har känt, att jag är för ung. Att jag tyckt det varit jobbigt att han tagit de beslutet åt mig! Då vi valt att leva tillsammans, att han tar ett beslut om min framtid. Att jag inte ska kunna få fler barn i framtiden, att han tagit de beslutet åt mig så länge vi lever tillsammans, och ett liv idag är helt otänkbart utan honom.

Ofta får jag höra "men du har ju fyra barn, trams! du kan inte vara ledsen". Förminska, aldrig någons känslor. Vi alla är olika, många känner känslan utav att vara färdig efter en, andra efter tre.. Men jag tror personligen att jag själv inte skulle känna mig klar, även om jag hade sex. Så att detta beslut togs, var nog trots allt. Bäst kanske för oss alla! Men visst känns de lite vemodigt i hjärtat. Men de är vad de är, och allt vi gått igenom tillsammans så ska vi greja även de här. Jag kan bara önska, att mina känslor hade varit likadana. Att jag också hade känt mig färdig, som Linus gör.

Men de kommer nog den dagen, då Mathilde är både blöjfri och självständig, vi kanske är på någon resa och jag inser hur skönt de är när barnen vuxit upp, är delaktiga på annat vis och att tiden att njuta på ett annat sätt tillkommer istället för att handskas med allt detta små barn tillför! Jag vet, att jag en dag kanske kommer försonas med tanken. Och tänk bara på hur många barnbarn jag kommer få (förhoppningsvis!) bebistiden är verkligen inte över. Sedan kommer livets efterrätt!

Nåväl, istället för bebisar.. Blir de säkert hundvalpar när minimänniskan här hemma blivit lite större!
Kram på er alla