inte okey....

Innehåller affiliate-länkar

Just nu hemma förkyld och hes.

Fick inte ens en förvaring...
Plötsligt bara vakna jag på morgon att det gjorde ont i halsen och rösten var heeeelt borta.

Så borta att det kändes presic som den gången jag vaknade på uppvakningsrummet på sjukhuset i Tölö Helsingfors efter stämband operationen.

Nästan helt omöjligt att försöka seja något.

Jag tänkte skriva lite av vad som inte känns okey ute i det sociala nu när största delen sitter hemma och kanske kan ta sej en tanke ställare.

Att vara släkt och har haft hur bra kontakt före jag kom ut och till och med nära att vara bästa vänner till att undvika en helt när jag kom ut.

Alltså ibland börjar det kännas som ren mobbing.

Barn i samma ålder och släkt och vuxna beteer sej på detta vis.

Nu har det hållit på så här i 7år.
Helt otroligt.

Hen är så jäkla skickil på att undvika en på kalas, gemensamma platser o, s, v. Att det är hemskt.

Tittar alldrig åt mitt håll även om vi står 1 meter från varann, inte ett ord inte ett knyst.

Och jag har inte gjort något fel alls .
Jag gjorde en könskorrigering och kom ut som mej själv och min bästa vän med familj övergav mej heelt och till och med ville att min fru skulle göra det samma.

Men nu börjar ju detta kännas som att det går aldeles för långt. När mobbingen till och med kommer från vuxna via deras barn som är vänner våra barn och så vidare till våra barn och sedan till oss.

Ibland också rakt från deras barn till oss.

Och det är så hämskt när det är glasklart vems budskapet är.
För det första för vuxna ord för att komma från ett barn.
andra det handlar om saker från den tiden de inte ens var födda för att veta.

Det hämska är att man ser barnen lärda att hata någon de inte ens vet varför de hatar.

Är föräldrarna med och jag är med vågar deras barn inte ens komma fram till mina barn förrän någon av föräldrarna åkt.

Det har till och med hänt på kalas att hen (barnet) har provat få alla barn emot mej genom just att ropa något till mej om och om igen som är helt riktad till vem jag var förr och ropar mitt gamla namn.

Jag blev lessen, men också lessen för hems skull. För alla andra barn på samma plats gick inte emot mej för att mobba, utan alla ställde sej mot hen och sejer. Nej nu får du sluta upp, så här gör man inte förstår du inte att Jessica blir lessen.
Hörde också någon seja av barnen.

Nej du har fel nu och gör fel. Hon var man förr men inte längre nu är hon en hon och heter Jessica och det får du lova lära dej.

Samtidigt det kändes bra att barn var så förståelig och modig, såg jag också att hen som mobbade märkte att det inte fungerade. Och att hon heller kanske igentligen inte hade velat göra så.

Föräldrarna kom för att hämta och jag hörde hen seja till föräldrärn. Jag sa det där men alla kompisar blev arga på mej.

Jag blir lessen. Ett barn skapar bråk och "fiender" utan att veta varför.

Upp bygger ett hat lärd av någon annan mot en av sina närmsta vänners förälder utan att ens veta igentligen varför.

E gammal indian sa en gång till sitt barnbarn.
Vi har två vargar som krigar inom oss alla.
Den ena vargen är rädsla och hat den andre är kärlek och fred.
Vem vinner? Frågade barnbarnet.
Den vi matar. Svarade den gamle indianen.

En annan sak som sårar mej är de som fortfarande kallar mej för HAN.

Syns det inte att jag är en hon?
Syns det inte iallafall att det är hon jag vill bli kallad?

Märkliga är att människor som känner till min bakgrund är de ända som på flit kallar mej Han.

Mening jag hört. Hon kommer här eller hen, han, hon Elä hon, han vad du nu kallas.

Eller bara kallelsen Han.

Helt ärligt jag blir sårad riktigt riktigt sårad.
Jag är ingen HEN jag är absolut ingen HAN.

Jag är en Hon och kvinna och det vill jag bli kallad.

Man blir lessen sårad och man känner ser jag så manlig ut eller?

Det är något en kvinna alldrig vill känna.

Och jag har sagt till att jag är en hon. Så det känns inte okey att fortfarande bli kallad han.

I början hade jag förståelse att det är nytt å man kanske inte hoxar.

Men 7 år börjar väll ändå gå till att det känns som om de inte vill.

Jessica Wiklund

Gillar

Kommentarer