Igår var jag och Alfons hos min fina kollega Lena. Hon bor i en underbar gammal funkisvilla som jag var såld på redan såfort jag klev in i hallen. Lena bjöd på avokadosallad med sparris, parmesan och kyckling. Så himla lyxigt! Hon hade dukat upp så otroligt fint och jag tackade med att låta mitt barn bajsa i hennes vita soffa. Helt oförberedd var jag inte utan han låg på en handduk i soffan så det var ju tur, haha.


I gårkväll hände även något som gjorde mig helt chockad. Alfons somnade för kvällen för en gångs skull lite tidigare än vanligt, runt 22.30. Sen sov han utan att vakna till 06.15. Jag vaknade vid 05 av att mina bröst höll på att sprängas så jag gick upp för att pumpa ur lite. Sen kunde jag givetvis inte somna om för att jag var orolig för att något var fel då han aldrig sovit hela natten tidigare och då ska jag givetvis oroa mig för det, suck. Sen gick vi upp och bytte blöja och åt, men gick in och la oss när pappan åkte till jobbet vid 7.20, sen somnade vi om och jag vaknade vid 10.20 och då ligger han där bredvid och sover fortfarande. Mitt lilla hjärta ♡ Sån himla chock över att han sov nästan hela natten utan att vakna. Fortsätter han med detta hoppas jag att brösten ställer in sig fort, för jäklar vad ont de gjorde när han inte åt på så länge!

Om en stund kommer Tobias hem från jobbet, och sen kommer mamma hit och myser med oss en stund när Tobias är på gymmet. Imorgon ska vi äntligen beställa lite nya grejjer till Alfons och sen ska vi börja planera inför dopet som går av stapeln om en dryg månad.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Som jag skrivit innan var jag verkligen i toppform när jag blev gravid. Trivdes i min kropp och tränade ett par gånger i veckan. Jag älskar konditionsträning och löpträning och min kondition var för 1 år sen otroligt bra. Kände mig så stark på träningarna! Sen hade jag mycket tankar kring träningen i och med att vi hade så svårt att bli med barn. När vi tog sprutorna och i princip innan varje mens ville jag helst undvika ifall jag faktiskt var med barn, vilket jag ju aldrig var.


När jag väl blev med barn slutade jag faktiskt med all konditionsträning omgående. Varför? Jo, jag var så rädd om den lilla i magen att jag inte vågade. Det är ju bevisat att träning är positivt under graviditeten men jag var livrädd att jag skulle orsaka den något pågrund av träningen. Skulle aldrig kunna leva med mig själv om det hände den lilla något och det ens hade en liiiiten chans att det var min träningen som gjorde det. Så för mig var det lätt att faktiskt välja bort träningen, även fast jag säkert hade mått bättre av att att fortsätta.

Igår var jag tillbaka på träningslagret efter 11 månader. Börjar försiktigt med 1 gång i veckan, men ska försöka köra indoor varje söndag och mamma/barn träning varannan torsdag från och med nästa vecka om det känns bra. Alfons ska inte vara med på mamma/barn träning då jag anser att han är för liten plus att jag är osäker på om han är nöjd på golvet i 45 minuter, okej 30 minuter det brukar funka när jag lagar mat/städar osv när han ser mig, men 45 minuter är jag tveksam till. När han börjar kunna sitta själv kan han vara med Tobias ute i gymmet i sittdelen till vagnen, det tror jag mer på. 

Likes

Comments

Precis som vardagarna numera så springer helgerna också på ovanligt snabbt. Igår var vi hos mina föräldrar för mysig middag med hela familjen. De har varit i Thailand i 2 veckor och det känns skönt att de är tillbaka, då vi trots allt är där ganska ofta. Nästa utlandsresa åker dom med oss på! Till Kroatien nu till sommaren. Bilderna på resmålet nedan. Ni som flugit med barn! Vad är MÅSTEN på flyget när man reser med småbarn? Eller utomlands över huvudtaget? Sånt som man i regel kanske inte tänker på?


Senare idag ska jag äntligen börja köra indoor-pass igen. Är lite nervös för hur det ska då min kondition definitivt inte är som den var innan jag blev med barn. Men börjar lugnt en gång i veckan, så ska det nog gå vägen, hoppas jag!

Likes

Comments

Redan innan vi blev gravida var vi båda överens om att vi inte skulle ge socker till vårat barn under första året. Jag ser inte vitsen med att ge barn något de inte behöver. Socker är som känt beroendeframkallande och barn har ingen vinst i att få i sig socker. Ett barn som som kontinuerligt får läsk, godis, yoghurt eller flingor med mängder socker utvecklar snabbt ett behov och blir extremt trötta om de inte får sitt "dagliga intag".

Tobias och jag är inga praktexemplar när det gäller socker, men för Alfons är vi båda överens om vad vi anser lämpligt. Jag läste en debatt artikel på Aftonbladet för ett tag sen, där stod det om hur barn reagerar på socker om de får just yoghurt fullproppad med socker, bullar, glass osv osv. Klipper in en liten del av artikeln här:

"Man får se en vanlig snubbe som får gå på förskolan, göra det barnen gör och äta samma mat fast gånger 2,5. Så mycket mer förbrukar en vuxen än ett barn.
I en vecka ska han leva och äta som ett barn. En dag är de på badhuset och han får 2,5 glass som motsvarar 1 glass som barnen får.
Han beskriver hur han mår, hans humörsvängningar, tröttheten.
Det där är ju lillasyster, hon är väldens gladaste eller argaste. Humöret skiftar kraftigt och hon kan bryta ihop för allt möjligt.
Nu åker även risifruttin, söta drycker och Elsayoghurten ut. Hon får ha hur mycket jävla ismagi hon vill, nu har hon trollat färdigt hemma hos familjen Larsson.Vet du hur mycket socker det är i en risifrutti? Elva sockerbitar!"

Jag kommer vara stenhård på detta. Känner verkligen så starkt för det. Äter själv naturell yoghurt utan tillsatt socker som det ju är massor av i yoghurt med jordgubbssmak osv. Herregud, blanda bara i lite bär? Blir ju mycket godare! Och inget extra socker. Samma sak med saft och skit (förlåt, men blir så upprörd på att folk trycker i sina barn såna mängder med socker) vatten med bär och frukt i istället! Hur svårt är det? Vi är överens om att Alfons kommer få smaka lite tårta på sin 1års dag, men dessförinnan så kommer jag att säga nej, sen får folk tycka att jag är sträng, men jag gör detta för mitt barn. Om vuxna vill äta socker så fine by me, det är ju eran kropp. Jag gör ju det också med gott samvete då jag vet att jag inte är sockerberoende men uppskattar godis i soffan på fredagar, men sen lagar jag ju också all mat själv (halvfabrikat går fetbort!) eftersom jag är uppväxt med det och vill ge mitt barn detsamma, och kan då själv reglera sockermängd och näringsmängd.

Jag är välmedveten att det kanske inte alltid är så lätt att stå emot, att det säkert är skönt att ta den enkla vägen när det gäller mat till sitt/sina barn. Jag tycker inte att folk är sämre föräldrar om dom ger sin 10 månaders läsk eller liknande. Det är bara det att det går emot vad jag anser bra för barn och vad de faktiskt behöver. Men vi är ju alla olika, eller hur? Och alla har sina åsikter och det har man ju rätt till. Detta var en av mina.

Nu tar vi fredag och jag hoppas alla får en fin och trevlig helg ♡

Likes

Comments

Ja, det där med ett inlägg om dagen gick ju åt skogen ganska snabbt. Men igår hade Tobias tagit ut en dag pappaledigt, så vi passade på att mysa och umgås med varandra vilket givetvis går före.


Tänkte ta upp ett ämne som varit ganska högaktuellt sen Alfons föddes. Sömn. Vilket varit ett ganska ångestladdat ord för mig i typ 2 månader. Redan 1 månad innan Alfons föddes sov jag dåligt på nätterna pga förvärkar och en kropp som värkte överallt. Gick upp och satte mig framför Tv:n klockan 04.00 - 06.30 med värmekudde och alvedon typ var och varannan kväll. Kanske kroppens sätt att förbereda för bebis, vad vet jag.

Alfons är född 23.31 på natten och första 48 timmarna tror jag ärligt att jag sov typ 6 timmar totalt (ej i sträck utan typ 2 timmar i stöten). Han skulle enligt barnmorskorna promt ligga och sova PÅ eller alldeles intill mig och jag kan verkligen inte sova så, därav noll sömn på bb.

Första veckorna var hemska. Har förträngt det helt så var tvungen att kolla i gamla sms. Alfons var vaken hela nätterna och skrek konstant. Somnade efter 15 minuters vaggande i famnen men så fort vi la ner vaknade han och skrek. Några nätter var helt okej men alltså över lag var det k a t a s t r o f. Vi sov i skift kommer jag ihåg, jag sov 3 timmar och så tog Tobias över och tvärtom. Inte alltid det fungerade när han var helt hysteriskt men ändå. Snittade 3-4 timmars sömn varje natt. Och dessa var inte sammanhängande.

Jag vet att jag tänkte att jag inte orkade mer. Vilket man såklart gör, men sömnbrist i kombination med jätteledsen bebis är inte att leka med. Vi grät också, båda två. Det var så hemskt att vi var de 2 personerna som ska finnas där och trösta vårat barn och det gick liksom inte. Efter ett tag började han sova mellan cirka 22 och 02, på Tobias i bärsjalen. Så Tobias satt uppe med honom då och kom in med honom till mig någon gång vid 02.00-02.30 så jag fick sova. Räddningen här var att Tobias jobbade kväll så han började inte förns 13.00, annars hade det ju aldrig funkat med att sitta uppe så länge. Sen gillade Alfons att vara vaken mellan 03.00 - 06.00, det gjorde inte jag.

Men det vände också, för det gör ju det, tillslut. Vi fick mycket tips och råd från vänner som har barn och våran räddning blev: Vagnen. Nattlampa och White Noise. Nattlampa hade vi köpt redan innan Alfons föddes men inte en tanke på, och den använder vi varje natt fortfarande. Somnar han inte efter jag liggammat honom tänder vi nattlampan som han pratar med en stund och sen somnar han själv i sin säng. Guld! På dagarna sover han i vagnen med white noise vilket gör att han kommer till ro snabbare. Så inatt till exempel somnade han vid 23.40 och sov utan att vakna till 06.00, åt och somnade om till 09.00. Så ser de flesta av våra nätter ut numera, ibland vaknar han och vill äta 2 gånger, men det är mer sällan.

Är så tacksam! Men visst är man trött ändå. Mitt minne är ett jävla skämt och glömmer precis allt och hjärnan är en ända soppa, men det kan ju vara amningshjärna också. Vill avslutningsvis tipsa om vår nattlampa som är helt suverän! Vi älskar den! Det är ett litet spöke med ett behagligt ljusblått ljus, som har timer på 15 minuter och sen slocknar om man vill det (suveränt när han precis ska somna och man själv kan vända sig och somna och den slocknar själv) eller så kan den lysa vad länge man vill, vilket också är bra!

Likes

Comments

Jag tänker att jag ska försöka lägga upp ett blogginlägg om dagen. I den mån det fungerar givetvis. Mitt/vårat liv kretsar mycket kring Alfons nu, såklart. Och av den anledningen kommer ju de flesta inläggen handla om vardagen med och om honom. Men också om annat jag funderar över. Jag kommer inte att lägga upp några bilder på Alfons här då bloggen är öppen för alla, utan bilderna på honom håller jag mer privat.


Imorgon tänkte jag skriva ett inlägg om mina tankar om socker till Alfons, eller mat över lag. Jag har levt ett liv med ätstörningar som blev bättre under tiden vi försökte bli gravida, då jag istället fokuserade på träningen. Och jag vill ge Alfons en hälsosam förhållning till mat och rörelse, då både jag och Tobias tränar mycket och gillar att hitta på saker utomhus.

Påtal om det så har jag äntligen skaffat gymkort på lagret nu igen. Efter 11 månaders uppehåll. Ska bli skönt att komma tillbaka till ett aktivare liv, och även min målbild för hur jag vill se ut igen efter graviditeten då jag verkligen var i toppform när jag blev gravid.

Likes

Comments

Måndag igen. Herregud, tror aldrig dagarna gått såhär fort som efter vi fått barn. Går upp på morgonen och sen är klockan plötsligt 18, fattar inte. Idag ska jag försöka åka och storhandla med Alfons. Tror det är rätt bra träning för mig då jag haft mycket ångest efter att Alfons kom. Är livrädd för att han ska bli panikhungrig eller bara bestämma dig för att han inte alls vill sitta i bilbarnstolen när jag jag är på ica och tro mig, när han väl skriker så skriker han, högt. Vårat barn har nämligen en tendens till att gå från 0-100 på 2 röda. Men 9 av 10 gånger är han världens snällaste och lättaste bebis.

Jag startade bloggen för min egen skull, främst såklart. Men sen vet jag ju att det finns vissa saker som är roligare att läsa om. Kommentera gärna om det är något särskilt ni skulle vilja att jag skrev lite mer om! Förlossningsberättelse? Alfons första tid? Hur vi delar upp föräldraledigheten? Eller hur jag upplevde min graviditet eller bara hur vår vardag ser ut? Kommentera gärna! Annars kör jag på med det jag känner för helt enkelt så får ni nöja er med det.

Nu ska jag byta på bajs-johan som precis fyllt sin nybytta blöja till bredden. Och jag ska försöka byta om lite då vi hade kiss-kalas i Alfons rum förut och jag stod i skottlinjen.


Likes

Comments

Spolning av äggledare. Man för alltså in en slang i livmodern och fäster den med några "klämmor" om jag inte minns fel. Har faktiskt förträngt en del, pga smärtsamma upplevelser. Sedan spolar man in en vätska samtidigt som man kollar om det är passage i båda ledarna med hjälp av ultraljud. Jag grät mig igenom hela ingreppet som förövrigt sker helt utan bedövning. Resultat? Passage i höger äggledare, den andra var blockerad av en stor cysta (som jag haft på vänster äggstock länge Och som var helt ofarlig).


Remissen hade som sagt skickats till Örebro och efter att jag ringt och tjatat fick vi äntligen komma dit i september 2016. Kändes så himla bra! Nu ska vi äntligen få hjälp. Vi kommer dit och får träffa en äldre kvinnlig läkare. Vid dethär laget vill jag bara göra provrörsbefruktning på en gång då allting annat misslyckats. Läkaren talar om för oss att vi är unga och säkert kommer lyckas på egen hand. Hon frågar om vi vill prova med pergotime igen. Jag bryter ihop. Försöker förklara för henne att vi redan försökt i snart 2 år och att tabletterna inte fungerar. Och att jag vägrar bli särbehandlad för att jag är ung. Hon mjuknar något och säger att vi kan få börja med sprutor om vi vill och lovar oss första ivf-behandlingen i januari/februari 2017. Vi får en genomgång i hur sprutorna ska prepareras och användas och vi känner oss ganska nöjda ändå. Får börja med Puregon som är som en penna. Tar 50 enheter en gång varje kväll 7 dagar i rad. Eller ja, Tobias sticker mig i magen då jag inte klarade av att sticka mig själv. De gör inte ont och det går ganska bra. Men inga äggblåsor växer, överhuvudtaget. Vi ökar dosen. Och ökar igen. Ingenting händer.

Vi får efter någon månad byta sprutor till något annat som jag inte minns namnet på. Det är en stor spruta med tjockare nål. De gör skitont och Tobias får hugga mig för att de ens ska gå igenom huden. Blöder och får stora blåmärken över hela magen. Äggblåsorna växer, men inte tillräckligt och vi får avbryta behandlingarna flera gånger. Åker in till Örebro 1-2 gånger i veckan för att göra vaginalt ultraljud som visar på negativt hela tiden. Blir helt slut mentalt och bryter samman på jobbet, hemma och lite överallt. Låtsats ju som ingenting utåt fortfarande.

Några dagar innan jul 2016 ger vi upp och läkarna anser att min kropp behöver vila då jag ätit tabletter och tagit sprutor i 1 år utan några som helst resultat. Vi börjar prata om surrogatmamma i USA och Indien. Jag får också reda på att man kan adoptera ett embryo (Hur jävla coolt?!) och sätta in om man till exempel inte har ägg eller spermier som funkar. Äggdonation då kanske? Alltså tro mig, vi vände och vred på varenda sten. För ett barn skulle vi ha! I samma veva ringer jag in till fertilitetsenheten i Örebro och hör mig för om våran ivfbehandling vi blivit lovade i januari/februari. "Nej, det måste ni vänta med tills du fyllt 25 med att ställa er i kö. Du är för ung." Världen rasar samman. Vad i helvete?! Ett misstag har skett, nya regler som den kvinnliga läkaren inte alls hade koll på har lagstadgats och vi måste vänta tills jag fyller 25 med att ens ställa oss i kö! Och därefter tar det typ 6 månader till då kön är lång. "Men inte så lång som i storstäderna" försöker dom trösta mig med. Vi blir jättearga och ledsna och får ett möte med enhetschefen då vi blivit extremt felbehandlade. Hon ber om ursäkt med är så himla kall. Jag gråter och talar om (var jävligt förbannad här) att dethär har förstört mig totalt när vi blivit lovade något som sedan inte alls gäller. Det slutar med att enhetschefen lovar att verkligen försöka få till vårt första äggplock och insättning innan de stänger för sommaren.

Månaderna går. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan. Tänk om det inte funkar? Vi pratar mer och mer om surrogatmamma, främst i Indien. Läser ivf-bloggar och slutar följa alla som väntar barn på instagram. Orkar inte se det, det gör för ont att veta att jag antagligen aldrig kommer få bära mitt egna barn. Planerar min 25årsdag. Längtar dit då vi äntligen ska få ställa oss i kö. Min födelsedag 2017 var på en lördag. Ringer till fertilitetsenheten på fredagen och ställer mig i kö. De registrerar mig och det känns så bra. Vi firar min 25årsdag hemma i huset. Jag har bakat en massa kakor och dukat upp. Gästerna går framåt 16.30 då jag endast haft lite födelsedagsfika och inte vill ha värsta partyt. Jag går ner i källaren på toaletten och öppnar mitt toalettskåp. Där ligger ett kvarglömt gammalt graviditetstest från rfsu. Ett billigt test. Vill inte veta av det. Kissar på det och lägger det bredvid handfatet och går och hänger tvätt. Går tillbaka in för att slänga det och kastar en snabb blick på det. Blir ståendes. Håller det under lampan som jag gjort typ en miljon gånger innan. Är det inte ett till sträck där? Nej, måste se fel. Stirrar på det. Jo? Går upp och ställer mig i trappan och tittar på Tobias. "Vad i helvete är dethär?". Han tittar på det och säger att det måste vara fel. Jag håller med. Men vi tittar igen. Det ÄR två sträck. Vi måste köpa ett sånt clearblue till imorgonbitti säger Tobias och vi kastar oss iväg till apoteket kl 20.30 och köper ett direkt. Men det börjar sjunka in. Ska vi ha barn? Är det verkligen rätt? Vi sitter som paralyserade resten av kvällen.

Kan inte sova på hela natten. Vaknar typ 5.30 och går upp och kissar på det nya testet. Det tar typ 2 sekunder och blir superstark direkt. Ett plus! Vi ska ha barn! Efter 2,5 år och så lyckas vi själva. Alfons är det mest självklara i mitt liv och jag skulle döda för honom. Han är vårt livs stora kärlek och för oss är han det absolut vackraste i världen.

Likes

Comments

Att jag velat ha barn är något jag nästan alltid vetat om. Det har funnit med mig så länge jag kan minnas. När Tobias och jag träffades under våren 2012 så var vi båda ganska snart överens om att vi ville ha barn, men att vi ville vänta tills jag pluggat färdigt. Det skulle visa sig bli lättare sagt än gjort.

I augusti/september 2014 slutade jag med mina p-piller och satte istället in en kopparspiral. Detta för att jag hade någon tanke om att bli av med hormonerna men fortfarande vara skyddad, då jag inte tog min examen förens januari 2015 och gärna ville hinna jobba i alla fall 6 månader innan vi eventuellt fick barn. För utan hormonerna från ppillren skulle jag säkert bli gravid snabbare, resonerade jag då. I december 2014 plockade jag ut spiralen och vi var fit for fight, äntligen. Allt klaffade, vi hade fasta jobb, bra ekonomi, bil och boende. Vad kunde gå fel?

Jag kommer ihåg att jag grät när jag tog första graviditetstestet i januari 2015. Mensen var ju sen? Jag förstod inte. Trodde verkligen att jag var gravid. Brösten gjorde ont och ingen mens. Jag insåg de följande månaderna att något nog inte stod riktigt rätt till. Mina menscykler var 50-70 dagar långa när en normal cykler brukar vara ca 28 dagar. Jag ringde till kvinnokliniken och jag tror aldrig jag blivit så jävla illa bemött. När jag uttryckte min oro fick jag till svar, "Du är 22 år, om du bara tar det lugnt och slappnar av så blir du gravid. Det är inget fel på dig, det är bara det att du inte slappnar av." Detta är så jäkla osmidigt och oproffsigt sagt. Jag kände mig så otroligt misslyckad och onormal, eftersom tydligen alla andra i min ålder kunde bli gravida direkt. Och allvarligt talat, hur lätt är det att inte tänka på att man vill bli gravid, när det är det ända man vill?

Tiden gick och inget hände. I november 2015 fick vi komma till kvinnokliniken här i stan och jag fick lämna tusen prover och Tobias fick åka in till Universitetets sjukhuset i Örebro för att lämna spermaprov, även fast jag visste att det var mig det var fel på, då Tobias simmare gjort sitt trots preventilmedel redan i unga år. Att gå och vänta på provresultaten var vidrigt. Var jag steril? Kunde vi aldrig få barn? Skulle dom inte hitta något fel alls? Det var jag mest rädd för. Att de inte skulle hitta något alls. Men det gjorde dom. Blodproverna visade på att jag inte hade någon egen ägglossning. Jag behövde alltså hjälp med det, och det gick ju att få. Skönt! Nu skulle det ju lösa sig. Jag fick tabletterna pergotime och fick åka in för ultraljud typ var tredje vecka för att titta om äggblåsorna växte. Och det gjorde dom! 18-20 mm ska de vara för att kunna släppa och bli befruktade. Jag körde med ägglossningstester som blev positiva och jag skällde på Tobias när han hade värmestol i bilen för att det kunde göra spermierna slöa, herregud. Han vågade knappt komma hem ibland för att han inte orkade ligga liksom, det blev så sjukt alltihop. Jag hörde med pergotime mellan januari 2016 - maj 2016, sen fick jag inte fortsätta längre och det hade ju i alla fall inte hänt något. Förutom att jag mådde skitdåligt av tabletterna då förstås. Vi valde att pausa över sommaren för att min kropp skulle få vila, en remiss skickades till fertilitetsenheten i Örebro då de inte kunde hjälpa oss mer här i stan och en spolning av mina äggledare bokades in. Jag började känna mig hoppfull då vi skulle få ordentlig hjälp inne i Örebro, och då skulle jag ju bli gravid snabbt sa läkarna här i stan. Tänk om jag vetat då vad vi hade kvar ..

Likes

Comments