Då fick jag lite feeling igen. Jag nådde i veckan mitt största och viktigaste mål, jag har tappat alla mina gravidkilon. Jag ska såklart förklara varför det just är ett viktigt mål.

Jag hade satt upp att om det tar 9 månader att gå upp 25 kg så borde det minst ta 9 månader att gå ner. Det skulle inte ske genom stress, genom kaloriräkning, genom överträning. Utan det skulle ske för att jag vill det, för att jag mår bra av det och för att min kropp inte ska ha dom 25 kg extra.

Jag vet att jag är en person som älskar att röra på mig, jag älskar att äta hälsosamt och jag vet att jag kunde klara det. Det handlar inte om vikthets, det handlar inte om att jag måste vara "smal" och "vältränad". Utan det handlar om att jag mår som bäst när jag rör på mig väldigt mycket, jag vet att jag mår bäst av att äta bra mat. Jag kan absolut unna mig saker, men jag behöver inte unna mig godis, chips, läsk eller dylikt. Visst kan jag unna mig glass eller jordnötter, men jag älskar att unna min kropp yoga eller träning.

Jag och min kropp ska hålla väldigt länge för mig och min familj. Jag vill vara mamman som kan springa varv efter varv i rutschkanan, leka jage- och kurragömma och springa efter min son när han cyklar.

Jag investerar i min kropp på absolut bästa sätt. Sedan är det vetenskapligt bevisat att hjärnan utvecklas absolut bäst av träning och motion.Tipsar därför om "Hjärnstark" av Anders Hansen, en bibel. Finns både som ljudbok, e-bok och vanlig bok.

Jag vet inte om det har med min ADHD att göra eller om det har med något annat. Men jag har så mycket tankar i huvudet att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Vad ska jag träna? Hur ska jag träna? Ska jag ta med Astrid? Är det extra pris på bananer? La Jimmy sina byxor i tvätten? Är en zebra svart med vita ränder eller vit med svarta ränder? Har Hampus ADHD? Kommer Astrid få problem i tonåren? Kan man träna varje dag intensivt?

Alla frågor ställs inte samtidigt, men det är mycket i mitt huvud och jag måste verkligen skriva av mig, jag vet att jag mår bra av att skriva av mig och jag vill blogga. Men jag vill också allt eller inget. Antingen lägger jag all tid på blogg eller ingen tid. Men nu har jag kommit in i något som heter lagom. Det kan vara lagom städat, det är okej, man kan blogga när man vill och känner för det, en lång promenad är också träning och dylikt.

Idag har det varit första gången med babysim tillsammans med Astrid, så nu ska hon få en groda. Hon var otroligt trött men glad ändå. Älskar verkligen babysim eftersom att det är en stund för bara henne och mig. Då släpper man telefonen, då finns det inget annat än bara hon och mig. Men efter babysimmet blev det ett snabbt men intensivt ryggpass på gymmet innan det blev att hämta Hampus på förskolan. Han går 15 timmar fördelat på tisdag, onsdag och torsdag och började denna veckan. Han har blivit så stor nu så det var superenkelt att lämna honom. Han är 4 år nu och växer för varje dag.

Nej nu ska jag äta upp mina jordnötter och börja fila på ett bra träningsinlägg.

Så kom hon äntligen, denna efterlängtade familjemedlem, den 29 november 2018. 9 dagar över tiden. En förlossning som jämfört med brorsan var HELT fantastisk, en riktigt drömförlossning verkligen.

Det hela började väl egentligen 26/11. Jag hade tid hos barnmorsan för en hinnsvepning, hade då gått 6 dagar över tiden. Hos barnmorskan var jag 2 cm öppen och 3 cm när hon var klar. Sedan var det inte mer med det. Om det sätter igång inom 48 h vet man att det var en lyckad hinnsvepning. Jag önskade verkligen att det skulle funka, jag ville verkligen inte behövas sättas igång som det blev med Hampus (även om det var en lyckad förlossning, dock långdragen). Jag ville att kroppen skulle sköta detta själv och jag ville verkligen inte behöva ta epiduralen heller denna gången utan jag litade på min kropp.

Men som sagt tiden gick, det blev tisdag och sedan onsdag. Kl 7 på onsdagen gick jag på toaletten och det sa plopp och slemproppen gick rejält. Detta behövde inte betyda någonting, men kroppen gjorde iaf något och jag var överlycklig. Jag ringde min mamma, som skulle vara med på förlossningen och meddelade att den gått. Hon som jag blev överlycklig och vi hade mycket kontakt under dagen.

Under dagen började det kännas mer och mer, men jag var ändå osäker. Ringde Jimmy för att förvarna att jag börjat få ont, men sa att han kunde fortsätta jobba. Efter en stund ringde jag däremot min svärmor, som skulle ta hand om Hampus när vi var inne på förlossningen för att be henne att komma och leka med Hampus. Han var ju dessutom sjuk så kunde inte vara på förskolan. Så jag satt med molnande värk, och en understimulerad sjuk 3 åring. Vid 13 ringde jag tillslut faktiskt hem min man då jag börjat få oregelbunda värkar, och även min mamma ringde jag som bestämde sig för att komma till oss ifall att vi behövde åka in.

Så tillslut var hela hemmet fullt av folk och jag hade ont. Svärmor bestämde sig för att ta med Hampus hem till sig. Jag var osäker på det, då jag inte riktigt visste om det verkligen var på gång, men släppte iväg honom ändå. Min svärmor är helt fantastisk, och Hampus älskar sin svärmor, så det enda som gjorde mig osäker var på om jag egentligen var redo på att släppa iväg mitt barn, det gjorde det hela så himla verkligt, att det snart skulle finnas 2 barn.

Men ingenting hände mer sedan, värkarna avtog och jag vart snopen. Då bestämde jag mig för att gå och lägga mig och vila. Somnade till och vaknade 22 av att det började göra ondare. Jag började klocka mina värkar och dom kom fler och fler......och avtog.
Jag kunde somna och sov sammanlagt 3,5 timmar då jag vid varje värk vaknade. Jag bestämde mig för att gå upp och spela lite datorspel vid 04:30, tog lite värkar, åt lite frukost och drack lite hallonbladste för att få igång mer sammandragningar. Vid 05:50 fick jag riktigt ont och ringde in till förlossningen för att rådfråga dom. Det var lugnt på förlossningen och jag fick värkar under telefonsamtalet så hon tyckte att vi skulle åka in.

Jag väckte Jimmy, ringde mamma och vi åkte in. Jimmy släppte av mig på förlossningen för att sedan parkera bilen, då drog han sidan på bilen i en stolpe. Om det är någon dag man får repa bilen är det en sådan här dag. Mamma kom och vi skrevs in kl 07, men var ändå enbart då i latensfasen. Men blev uppkopplad på CTG och allting såg superbra ut, var 4 cm öppen och nästan utplånad tapp. VI promenerade runt lite på sjukhuset, men jag fick ondare och ondare. Vi 9 räknades det som att jag var inne i den aktiva fasen och kl 10 behövde jag börja med lustgas. Efter det är det lite foggy för mig.

Jag vet att jag bad om milkshake, fick två st men drack ingen. Jag vet att jag skällde ut mamma för att hon spelade fiol i rummet, när vi lyssnade på julmusik. Och jag vet att jag hängde på Jimmy och stod på 1 ben och tog värkar med hjälp av lustgasen.

Det var segt med öppningen av mig var 5 cm öppen med utplånad tapp vid 14, innan barnmorskebytet. Blev då lovad att dom skulle ta vattnet på mig vid nästa undersökning, vilket dom inte gjorde. Den nya barnmorskan tyckte att vi skulle vänta för bebisens bästa. Vid nästa undersökning var jag 8 cm öppen och det gjorde så fruktansvärt ont. Vattnet togs 15:55 och krystvärkarna började 15:58 och 16:12 var hon ute.

Astrid Lena Ebon Pawholm, 3815 g och 53 cm lång, en helt perfekt bebis. <3