Det har snart rullar på ett år sedan jag förlorade den växande krabaten i magen. Det gör ont i mig. Det går inte en dag utan att känslorna svämmar över.
Jag försöker blockera mig själv med allt vad det innebär. Jag jobbar, studerar, beblandar mig fackligt, rustar och har förstås även min familj som ska tas om hand.
Jag känner mig stressad av allt som sker runt omkring, jag känner hur kroppen inte mår helt som den ska. Ändå törs jag inte stanna upp. För då skulle jag nog bara sätta mig ner och gråta.
Det är många magar omkring mig, lika många som fått sina små underbara bebisar. Här vill inte ens min kropp ge mig chansen igen, och varje menstruationsstart ger mig sådan ångest och nedstämdhet. Hjärnan är fixerad och hjärtat gråter, men utåt försöker man stråla som vanligt.
Det går oändligt många tankar i huvudet. Vågar inte ens säga det högt utan tror mer på att låsa in dom och kasta nyckeln.

Idag är en just en sån fruktansvärd dag... där jag bara vill gå och lägga mig och sova i några veckor. Samtidigt som jag mår ännu sämre av att inte vara med mina barn. Min familj ger mig sådan glädje, trots det jag kämpar med inom mig.

Ett kluvet och rörigt inlägg. Men det är så det känns just nu...

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments