Det är ändå väldigt fascinerande om hur ett nyförälskat par i 60 års åldern har samma kärleksbestyr som de nykära tonåringarna.
När jag lyssnar på den äldre generationen, som råkar vara min far, så kan jag inte låta bli att le och förundras över hur allt inte blir lättare med tiden. Vi lär oss uppenbarligen inte hur man bör tänka och reagera i nya situationer, utan de nyförälskade paret som börjar träda in i vardag beter sig på samma envisa och nonchalante vis som om de vore 20. Trots flertalet förhållande och äktenskap?!
Är vi så korkade? Klart vi kanske har lite mer resonans och kan dessutom verbalt uttrycka oss bättre.
Men samma osäkerhet blottas, samma envishet om att man ska leva på sitt sätt. Vi kompromissar ogärna och det bråkas och grabbas om tidigare förhållande ovh tidigare samtal som ägt rum.
Nu är det givetsvis olika för alla. Vissa kanske inte ens gått igenom detta i ung ålder.

Om jag utgår från mig själv så bråkade jag och Niclas väldigt ofta när vi nyss hade träffats. Dessa två individer som kommer från tidigare förhållande och ska någonstans hitta vågen för att bygga upp ett stabilt liv tillsammans. Att man måste frångå sig själv lite, våga utvecklas och lyssna på förändringen. Usch, förändring. Inget som människan är helt lämpad för. Trots allt det som människan faktiskt förändrar?!

Med tiden hittar man oftast balansen. Om man är tålmodig och inte ger upp. Att man vågar tro på sig själv och varandra.
Idag bråkar jag och Niclas aldrig! Visst kan vi tycka olika. Men det är okej att inte dela varje liten åsikt! Vi är både starka individer som kan tycka till. Även om de oftast är den ena som är lite starkare i vissa situationer medan den andra är starkare i andra.

Livet! De kommer inte med någon färdig manual. Vi ställs inför liknande hinder flera ggr i livet. Ändå fattar vi trögt. Men vi är älskade ändå!

Jag hoppas min far lyckas hitta vågen och lugnet. Att han får det precis lika bra som jag har det.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments