These are the reasons I drink The reasons I tell everybody I'm fine even though I am not

En av de stora nackdelarna med att sy sina egna kläder är ju att man inte kan prova plagget innan man syr. Naturligtvis kan man göra en toile, för att se hur det passar, och vilken storlek man ska ha, vilka justeringar som behöver göras etc. Men även med en toile är det ju rätt mycket jobb, och du ska vara ganska säker på att du gillar plagget för att göra dig besväret. Vissa kläder ser ju fantastiska ut på bild, eller på andra, men de passar helt enkelt inte dig och det vet du ju inte innan.

Och apropå om de passar på dig eller inte så passar ju vissa plagg utmärkt rent fysiskt, men du känner dig ändå inte bekväm i dem när du har dem på dig - sånt går ju inte alltid att veta i förväg, särskilt inte om man vill testa lite nya modeller då och då.

När jag såg Merchant & Mills nya klänning Whittaker i somras, på plats i Rye, så fanns den ännu inte att köpa som mönster. De hade sytt upp ett prov i storlek 12 eller 14 som hängde i butiken och såg enorm ut. Jag tänkte omedelbart att det inte var en klänning för mig. För rak och oformlig, en sån jag skulle känna mig som ett tält i förmodligen.

Sen kom mönstret och studiobilderna och jag började vackla... Den såg ju så cool ut? Och så bekväm? Och dessutom en ganska enkel modell, ingen superavancerad sömnad... Men trots det - jag köpte inte mönstret för jag tänkte att det är en sån där klänning som är snygg på andra och i min fantasi - inte på min kropp.

Sen åkte vi till Rye i november och det första jag såg var att en av tjejerna i butiken hade en Whittaker på sig och hon var supersnygg i sin. Chrissy, en av lärarna hade också en på sig ett par dagar senare och nu började jag på allvar vekna. När jag sen hade sytt klart min boilersuit och en overshirt till min son och insåg att jag faktiskt skulle hinna med ett plagg till så gick jag ner i butiken och tog mig en rejäl funderare. Insåg att de sen i somras sytt upp flera storlekar och fick tipset att prova den minsta - en storlek 6. Jag har ALDRIG den minsta storleken annars, som jämförelse kan jag säga att jag har 12 i Eve och Clementine, men det beror ju såklart på hur man vill att den ska sitta. Jag ville ha min Whittaker precis så stor att den inte fastnar på rumpan (jag har trots det 10 cm till godo) men inte som ett tält.

Nu hann jag inte sy klart den när vi var i Rye, men jag kom en bra bit på väg och sydde sen färdigt hemma. Och trots att jag provade den i butiken så tänkte jag inte då på att urringningen - på klassiskt M&M-vis - gick högt upp i halsen, utan jag sydde för en gångs skull helt enligt mönstret. När jag hade den på mig första gången kändes det som att jag skulle strypas varje gång jag satte mig ner och kanten tryckte lite mot halsen., så jag sydde faktiskt om urringningen, sänkte den ett par cm. Kanske ska jag också sänka bakfickornas position, jag stör mig lite på att de sitter för högt upp... Det kan bero på att jag sytt ett par storlekar mindre än jag brukar, och kanske än de tänkt, och det är ingen stor ändring, men ni vet ju, vit topstitch på mörk denim syns ju så bra och jag är rätt nöjd med hur den blev på fickorna... Vi får se om jag flyttar dem eller inte...

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229