När jag lyssnade på Åsa Beckmans kåserier i hennes bok ”Väninnekören” (läs eller lyssna på den, det finns så mycket tänkvärt i den att man går i spinn!) så lystrade jag lite extra på den sekvensen som beskriver hur vi kvinnor intervjuar män och hur vi tar ansvar för samtal och konversationer. Jag hade en vag uppfattning om att hon hade rätt, mest för att jag har noterat det i min omgivning, mer än varit med om det själv, inte minst för att min mamma är en notorisk intervjuare.

Men så härom dagen lunchade jag med en gammal vän, en man i min bekantskapskrets. Jag vet nu allt om hur han hade det i midsomras, hur han har det på jobbet, vad han ska göra i sommar, hur barnen mår och vad de ska göra i höst samt en del om bilars olika egenskaper. Han har ingen aning om hur jag hade det i midsomras, han vet lite om jobbet eftersom jag berättade det själv, innan jag kom på att jag skulle invänta en fråga innan jag själv delade med mig, han vet inget om min sommar eller mina barn. Han ställde nämligen inte en enda fråga. Inte en enda.

Det märkvärdiga är att jag ganska tidigt i mötet blev medveten om detta, så jag avvaktade ibland, gav honom en chans att fråga genom att inte själv ställa nya frågor hela tiden. Tänkte att jag skulle ge honom utrymme liksom. Det hjälpte inte.

Kanske gjorde jag honom generad genom att inleda med att fråga om just midsommarhelgen, eftersom han var med de vänner jag tidigare kallat "mitt gäng", men denna gång var jag inte bjuden [eller om det är att jag inte längre blir bjuden, eller inte till just det här värdparet, det är oklart] - eller försöker jag nu bara hitta ursäkter för hans beteende? Försöker jag faktiskt lägga skulden på mig? Så typiskt!

Men jag slutar nu. Jag tänker inte fortsätta så här. Jag kommer inte att intervjua eller ställa fler frågor än jag får i liknande situationer framöver. Och det är ett löfte. Och det är inte det enda jag ska sluta med.

Ok, då skiter vi i det nu och ägnar oss åt kläder. Jag tycker att det är så himla svårt ibland på sommaren med kläder - inte minst när man jobbar. Ibland är det 25° ute men supersvalt på kontoret, och just nu visar termometern 16-17° och "sommarvärmen är långt borta" (citat SMHI).

Jag VÄGRAR ha strumpbyxor och jag tycker inte längre om att ha tajts till kjol och klänning. Lösningen blir då byxor och långa kjolar och klänningar. De senare kan man ju dessutom hala upp om man skulle råka hamna på en uteservering framåt eftermiddagen och solen ändå väljer att titta fram. Problemet är ju att jag har så få långa kjolar och klänningar, nästan inga alls. Så i lite panik innan jag skulle till England i midsomras så snodde jag ihop den här kjolen.

Och "snodde ihop" är tyvärr rätt beskrivning, det gick alldeles för fort och för slarvigt och det syns, eller i vart fall ser jag det själv. Mönstret har jag hittat på själv, det är en gammal Filippa K-kjol i grunden, men en kort, som jag nu förlängt. Och tyget är ett underbart, mjukt och slinkigt cupro från Metermeter, och det är inte tygets fel att det inte blev bra, men man ska inte jobba med det om man har bråttom och vill slarva, för det slinker iväg och så blir det ojämnt och jaaaa, slarvigt alltså. Främst är det fållen som inte tål en närmare inspektion - men "om man går fort och skrattar mycket så syns det inte att man är ful" så jag tänker använda den ändå, bara för att jag älskar den trots bristerna.

Den blå tischan är också en ful favorit, även den i cupro fast jersey. Modellen är The Makers Ateliers shell dress/top , fast lite sabbad av att jag haft en väska hängande över bröstet, som skavt tyget och gjort det lite noppigt. Som sagt, vissa saker älskar man bara, med skavanker och allt. Det gäller människor också, inte trots att de är det de är utan för att och oavsett.

Det vita linnet under är det andra jag sytt av Halfmoons super basic tank , som jag ska sy tusen fler av!

Gillar

Kommentarer

Anna
Anna,
Tack för tips om Väninnekören, ska snarast läsa1 Känner igen mig själv i det beeendet, även om jag försöker låta bli (eller framförallt försöker undvika sällskap där jag förväntas hålla igång konversationen, utan att motparten bidrar). Är för övrigt helt med dig om strumpbyxor - satans påfund! Går därför aldrig i kjol och klänning på vintern. Tycker att det ofta är svårt med skor till kjol och klänning i kallare väder också. Men på sommaren kan jag gå loss! Gillar framförallt långa kjolar, så din är <3. Och kritstrecksrandig också... *swoon*
Anna
Anna,
Inser nu att du kanske menade att du vägrade att ha strumpbyxor så här års. Jag gör det alltså året om. Med möjligt undantag för nån extratjusig tillställning. Såna är jag sällan på.
frkwiberg
,
ja, det är mest sommartid jag inte fixar strumpbyxor, på vintern accepterar jag att de behövs! Jag försöker också undvika såna sällskap, och än mer nu än tidigare. No more säger jag!nouw.com/frkwiberg
Ulrika
,
Det där med bristen på frågor och lyssnande, från män, känner jag så väl igen. Jag har mött så många av den sorten. 😟 Varit ihop med en drös sådana. No more!
En man jag gick på dejt med för några år sedan talade om sig och sitt i 6 timmar!! Jag visste allt om honom och han inget om mig.

Fantastiskt roligt att följa din sömnad och se allt snyggt du syr, tack för att du delar med dig. Både av dig och av alla kloka tankar. Läst länge, men inte kommenterat.
www.sticklingen.se/
frkwiberg
,
Visst är det tröttsamt? Och varför ska man slösa tid på sånt? nouw.com/frkwiberg
IP: 82.99.3.229