Man måste dö några gånger innan man kan leva

OK, så här är det... Sen jag fick min infarkt ("spontan kranskärlsdissektion") så har jag haft en viss... ...ska vi kalla det hälsoångest? Så fort det känns något någonstans så tänker jag att det är en ny infarkt eller att det det är något annat skit på gång. Att det är slut nu. Över.

Jag tror att det beror på en ny medvetenhet om min dödlighet, för även om jag såklart vet att jag kommer att dö så har jag varit förskonad från tydliga tecken på det i det förflutna. Och det är inte bara en medvetenhet om dödlighet, för jag har nog haft känslan av att jag till viss del kunnat styra mitt mående. Jag är ju väldigt "frisk". Jag springer flera mil i veckan, har kondition som en elittränad 45-åring och har utmärkta blodvärden. Om någon som jag kan få en infarkt då kan vem som helt få det - all bets are off, liksom.

Så för några veckor sedan (på min födelsedag faktiskt!!) stod jag på kvällen i badrummet med Rakel och borstade tänderna. Plötsligt ser jag att jag har som en stor knöl på mitt ena nyckelben, precis i halsgropen där nyckelbenet fäster mot bröstbenet. Det såg inte klokt ut och min första och enda tanke var TUMÖR. jag kunde liksom inte tänka något annat. Tur som var hade jag alltså Rakel på besök och vi kom gemensamt fram till att inte ta ut något i förskott, och att det faktiskt kunde vara något annat.

Redan nästa dag fick jag träffa en läkare, en kirurg (och tack gode gud för privat vårdförsäkring! Jag inser att det är diskutabelt att köpa sig förbi köerna, men nu har jag ju ett sånt jobb att jag inte får en spänn om jag är sjuk så jag vet inte hur jag skulle klara mig om jag skulle behöva vänta i den vanliga kön? Vi kan diskutera detta en annan gång...). I alla fall, denne kirurg tittade på mig i max två minuter och skrev sen en remiss till skiktröntgen. När jag frågade om det kunde vara cancer sa han på sitt torra sätt "Det vet jag inte, det är därför jag skriver en remiss".

Sen dröjde det en vecka till jag fick komma på skiktröntgen och sen en vecka till innan jag fick besked. Under dessa två veckor har jag pendlat mellan "det är klart att jag har cancer, det är slut nu" och "det MÅSTE vara något trivialt, jag är inte klar här än!" . Ibland har den ena sidan haft övertaget, ibland den andra. När jag har sprungit har jag omväxlande tänkt "Jag kan inte vara så jäkla sjuk eftersom jag fortfarande kan springa" och "Hjälp vad trött jag är det är nog för att jag är så sjuk" (utan att tänka på att en del av löppassen skett dagen efter en blöt kväll på stan...

I alla fall. I dag ringde han, min torre kirurg och talade om att jag har ARTROS i nyckelbenets fäste mot bröstbenet. Artros och en liten inflammation i nån säck eller vad han sa (jag bara tänkte "detärintecancer" och lyssnade inte så noga). Antiinflammatorisk salva och låta bli hantlar och kettlebells ett tag alltså. Det är dessutom träningen som är boven till artrosen, så varning för träning med andra ord! Jag är så orehört lättad att det bara är artros!

Nu ska jag ut på stan och träffa världens bästa Ulrika, och fira att jag inte är så sjuk som jag trott. Detta ska jag göra i en Kalle shirt dress jag har sytt, med lång ärm, av en stuvbit från Ohlssons. Klänningen är förlängd med 8 cm och ärmen med 3, jag har dessutom gjort en sway back adjustment på denna som jag är riktigt nöjd med!

Gillar

Kommentarer