Let's raise a glass or two To all the things I've lost on you

I morse tränade jag, åt frukost, duschade, klädde på mig och med håret uppsatt och läpparna röda kände jag mig fredagssnygg och redo för dagen.

När jag kommer till jobbet möter jag de två kvinnorna som har samma typ av roll som jag har i det här projektet och den ena säger ”Har du fått två bollar på huvudet idag?”, syftandes på min frisyr. Jag fick bara ur mig ett torrt ”Jaaa, så kan man ju också kalla det” för jag fick ägna all kraft åt att inte visa hur ledsen jag blev. Inte bara ledsen över själva kommentaren, utan ledsen över att en av dem jag har trott att det skulle bli trevligt att jobba med är en sådär person. En sån som kommenterar andras (mitt) utseende ohämmat. Jag har så svårt att stå ut med såna!

Vad är det i min personlighet, mitt sätt att se ut och vara som gör att folk ofta kommenterar mitt utseende på ett trist sätt? Jag tycker att jag alltför ofta träffar på folk som är såhär, som säger saker som antingen är korkat obetänksamma eller utstuderat elaka – jag vet inte vad jag ska tro?

Jag har i många år umgåtts med en vän som enligt egen utsago verkligen vill vara mainstream. Det är helt OK för mig, folk får vara hur vanliga och normativa de vill, men jag fattar inte varför de inte möter mig med samma respekt? Den här vännen kan säga saker som ”Oj, vilken jacka, jag skulle aldrig ta den på mig, men du är fin i den”. Eh? Hur ska man tolka något sånt?

Varför är jag fritt villebråd liksom? Jag går inte omkring och säger ”Oj vad du ser vanlig ut idag” eller ”Har du låtit håret hänga idag med?”. Om kollegan säger något mer någon gång ska jag fråga om hon har problem med sånt som är lite, lite annorlunda. Om hon tycker att det är ett ok sätt att socialisera.

Kanske är det som min dotter säger, att folk i min generation är så jäkla normativa och rädda för sånt som inte är det att de får panik. Och så har de inte uppfostrats i andan av att folk ska få vara som de är utan de tror att det är ok att kommentera. Och att den som sticker ut aldrig så lite liksom "ber om det"? (Då är de jävligt farligt ute!)

Men frågan kvarstår för mig, sticker jag verkligen ut så jäkla mycket? Är jag verkligen så off the grid att det stör folk och triggar det där behovet av att kommentera?

Jag hade sån lust att be henne dra åt helvete med sitt trista sätt, men jag kompenserade åt andra hållet i stället och talade om för en annan kollega att jag tycker att hon har superfint hår (vilket är sant och jag har tänkt det förut men bara inte sagt det).

I alla fall. När Ulrika och jag var i London på vår lilla shopping spree för ganska exakt ett år sedan så köpte jag 3,5 m av ett underbart ulltyg på Misan textiles. Det kostade 18£ per meter och är en sån där härlig kostymkvalitet som jag älskar. Redan när jag köpte det tänkte jag att jag skulle sy en ny Eloise och ett par byxor, och så la jag på en halvmeter så att det skulle räcka till kjol också, bara för att.

Byxorna sydde jag i december förra året , men jackan blev liksom inte av, trots att min gamla svarta Eloise var så blanksliten att det var skämmigt att ha den på sig. Och trots att en svart Eloise är min räddning när jag vill klä mig "safe". Men jag sydde alltså byxorna och sen la jag undan tyget framåt våren och glömde lite bort det lite.

För någon vecka sedan kom jag på att jag ju borde sy en ny svart Eloise och när jag rotade runt så hittade jag tyget. Insåg att det räckte till både jacka och kjol, såg att jag hade klippt i det men kom först inte ihåg vad jag sytt av det, så jag fick kolla igenom bloggen för att hitta brallorna innan jag började leta i garderoben! JA - jag syr mycket och kan uppenbarligen inte hålla reda på allt jag syr!

Nu har jag i alla fall varit på jobbet hela dagen med mina två bollar på huvudet iförd en Eloise, en Agnes-skjorta, ett linne/tank top från Halfmoon och de svarta Sara-byxorna som hör ihop med jackan. Och nu är det tack och lov alldeles strax helg!

Gillar

Kommentarer

Anna
Anna,
Mäh! Sicket pucko! Men som Maria ovan säger: hon är säkert avundsjuk (och med all säkerhet osäker, folk som är trygga i sig själva säger inte sånt). Du är en stilikon! Vet inte hur många av mina syvänner som har dig som stor förebild - inklusive jag själv! 😊 Bra att du mår bra igen. Ta en ostkrok för mig med. Trevlig helg!
frkwiberg
frkwiberg,
Åh vad fint! Både att vara förebild men också att du har syvänner, det är så himla mycket värt.
Jag har funderat över helgen och kommit fram till att omm an lever ett sånt liv att det märktigaste som händer en är att en kollega sätter upp håret lite, lite annorlunda - då lever man nog ett ganska inskränkt och tråkigt liv och jag tänker att det är lite synd om henne nästan? Kram!
nouw.com/frkwiberg
Anci
Anci,
"Har man inget vettigt att säga så ska man hålla tyst"...
Ja, man blir mörkrädd när man läser om vad dina kollegor sa.Skulle kunna skriva hur mycket som helst om vad jag tycker om det men jag orkar helt enkelt inte.
Vill hellre skriva om att jag tycker att din sömnad är grym, dina bilder likaså och jag önskar att någon av mina vänner hade samma intresse som jag har dvs. att sy 😊
Tur att du finns här Susanna. Inte enbart
pga att du delar med dig av dina syprojekt utan även att dina reflektioner är så "mitt i prick".
frkwiberg
frkwiberg,
Jag är din sykompis Anci!
Det är det jag tycker är så härligt med internet och sociala medier, helt plötsligt får man kontakt med människor som man delar intresse med, inte bara grannar, gamla skolkompisar eller kollegor. Det är så himla mycket värt och vi får inte glömma bort allt positivt våra skärmar bär med sig, när det talas så mycket negativt om skärmtid.
nouw.com/frkwiberg
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229