Kom hit med all Din klokhet Kom hit med Ditt temperament

Häromdagen kom jag på att jag kände mig precis som en av figurerna i det första tv-spel jag spelade – Sonic the Hedgehog från Sega. Det kom ut 1991, jag var 25 och vi satt uppe om nätterna och lät den lilla blåa igelkottsliknande figuren springa sina banor i all oändlighet. Sonic var ett arkadspel, ett plattformsspel, så man måste klara en bana för att gå vidare. Banor klarade man genom att springa, hoppa, ducka och äta frukt för att hålla energinivån uppe. Jag var aldrig särskilt duktig och jag minns att jag allt som oftast var väldigt låg på energi inför upploppet och alltid chansade på att jag trots allt skulle klara mig hela vägen fram. Ganska ofta gjorde jag inte det , utan kroknade strax innan mål och var tvungen att börja om igen.

Så känner jag mig nu. Jag sneglar på målet (julafton) och tänker ”joora, om jag pressar mig lite till så kommer jag att klara mig ända fram”… och så fortsätter jag med det jag håller på med, trots att ögonen går i kors av trötthet. För så är det när man i allra sista stund kommer på en massa saker som man ville sy till julafton, främst att ge bort men också att ha själv. Då får man pressa på lite, lite till…

En av de saker jag kom på att jag ville göra var att ta upp en gammal jultradition. När Rakel var liten sydde jag alltid en särskild julklänning till henne, en som hon inte fick se innan och som jag hängde på hennes dörr på kvällen den 23:e, så att det var det första hon såg när hon vaknade. De var oftast inte ”julspecifika” för det är ju lite onödigt att sy något som en växande unge bara kan ha en enda gång, men jag vet att den hon älskade mest var en riktig julkaramell, en röd liten ärmlös a-linjeklänning, kantad med vitt dun i hals och fåll. Den har jag kvar någonstans i källaren tror jag…

I alla fall. De senaste åren har jag inte sytt henne några klänningar (förutom julen 2012, då sydde jag faktiskt en) men nu fick jag för mig att jag skulle sy en. Det kan ha att göra med att jag saknar henne så jäkla mycket, nu när hon bor i Göteborg, och jag saknar henne som allra mest när det bara är ett par dagar kvar till hon kommer hem, konstigt nog.

Så jag sydde henne en Camber dress från Merchant & Mills. Det mönstret köpte Ulrika för ett år sedan eller mer och varenda gång hon haft en Camber på sig har jag frågat vad det är för snygg klänning hon har… Jag försökte sy den en gång själv, men slarvade, tog ett helt olämpligt tyg, ville ta genvägar och den blev jätteful och aldrig klar. I november när jag var i Rye så var det flera i personalen som hade Camber-klänningar och jag blev åter supersugen på att sy en, men att göra ett bättre jobb än när jag slarvade.

Så jag började med en till Rakel, trots att jag var lite tveksam på storleken. Hon har ju stl 6 i Eve och Cambers minsta är en 8:a så det var en chansning minst sagt.

Men visst kan man påstå att jag lyckades? Jag lyckades dock inte hålla mig till julafton, utan hon fick den så att hon kunde ha den till söndagens släktsammankomst, men då hittade vi också världens mest fotogeniska vägg, eller hur?

Jag har inte ändrat något på mönstret annat än att jag kortat den, och lagt oket på skrå (för att slippa mönsterpassa). Tyget är en poly-/ullblandning från mina gömmor.

Gillar

Kommentarer

Karin Arrenius
Karin Arrenius,
Mycket snygg! Camber är en av mina absoluta favvisar, både klänningar och toppar.
frkwiberg
frkwiberg,
Tack! Jag fattar inte att jag inte "hittat" Camber förrän nu? Men nu när jag hittat den har jag satt fart...
nouw.com/frkwiberg
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229