Jag vill inte dö - jag vill bara inte leverera

Rubriken kom till mig i form av en bild som min dotter tagit. Jag tror att det är tecknaren Sara Granér som är ursprunget, hon har i vart fall skrivit en bok med den titeln. När jag fick bilden Rakel skickade tänkte jag "precis, just så är det" för jag är väldigt trött på att hela tiden leverera. Främst jobbmässigt, att vara på tå, komma med rätt material i god tid före deadline, helst komma med det där "lilla extra" som man som konsult alltid vill överraska med... Fast i samma stund tänker jag att det är ju mina leveranser som föder min självkänsla, på gott och på ont. Ju mer och bättre jag levererar, desto nöjdare är jag och min självkänsla stärks i samma mån. Det skulle inte vara något problem om det inte vore för den skeva relationen mellan hur mycket som krävs för att fylla på självkänslan (en massa leverans) och hur lite som krävs för att dränera den (det kan gå på en minut).

Jag är ju såklart medveten om den här problematiken och jag försöker kämpa mot den, men det ÄR svårt. Hur jag än vrider och vänder på det så finns kopplingen där - om jag levererar "är" jag. Men nu är jag alltså trött på att leverera, så hur ska jag hantera det?

Som tur är har jag inte riktigt samma leveransbehov på det privata planet. ...skriver jag och kommer sen på mig själv med att titta på det jag skriver och fundera över om det verkligen är sant? För det här att jag "måste" ta hand om disken i stället för att gå och lägga mig eller att jag aldrig går hemifrån utan att bädda sängen och plocka ordning, är inte det en form av leverans? Och att jag faktiskt till och med kan få dåligt samvete av att jag suttit och läst en bok en hel lördag (efter att ha sprungit och städat och gjort alla "måsten") är inte det knutet till samma problematik? Om jag sitter och solar en sommardag och läser en bok - då är det OK, för då gör jag ju något samtidigt som jag läser (solar...), men det är tydligen inte samma sak att sitta framför en brasa och läsa (fast då gör jag ju faktiskt också något - jag vilar).

Nu är det ju inte så här jag faktiskt TYCKER om jag enbart låter mitt intellekt tala. Det här är känslostyrt och därmed mycket svårare att kontrollera. Med det menar jag inte att jag inte försöker kontrollera det, för jag förstår ju att jag gör mig själv en otjänst. Men jag har varierande framgång med mina försök. Jag behöver bli bättre på att lata mig!

Var kommer sömnaden in i det här då? Inte alls faktiskt, den handlar inte om leverans, bara om ren skaparglädje. Det enda som det hänger ihop med är att jag, om jag latar mig eller "bara vilar", tycker att jag missar viktig sytid - för jag vill både sy och vila mig, samtidigt! Jag har ju hela tiden långa listor med saker jag vill sy, tekniker jag vill lära mig och mönster som jag vill testa. Ganska ofta när jag sitter vid maskinerna på kvällen så tycker min hjärna att det är en jättebra idé att sy bara en liten bit till, för sova kan jag ju göra sen och sex timmars sömn har ju ingen dött av? Att det sen inte blir ens sex timmar om man släcker 00:20 och klockan piper 06:00 det väljer jag tydligen att bortse från allt som oftast...

Som sagt, jag inser att det här är knas och det pågår förändringsförsök...

​Men. Nu är jag ju rätt produktiv när jag håller på och här har jag den senaste grejen jag tänkt ut och haft på min lista ett tag. Och ja - det ÄR ännu en Eloise fast jag redan gjort fler än jag kan räkna. Men den här gången har jag gjort den i det superfina stickade tyget från Mariedals design som På skrå säljer. Jag har såklart fått anpassa mönstret lite och sömnaden är inte perfekt. Hur mycket jag än gillar kvaliteten på tyget så tycker jag faktiskt INTE om att sy i det... Det är lite för tjockt och för mjukt och jag måste ställa min diffspärr på overlocken på max nästan - så att maskinen drar ihop sömmen, som om man skulle rynka den. Då blir sömmen bra, annars blir den väldigt utdragen och konstig. Jag har satt vanligt mellanlägg (inte för trikå) under dragkedjan - den är ju stum oavsett och ska inte ha någon stretch alls. Fickorna har jag sytt sompåsar man syr fast på baksidan och tar upp en öppning för på framstycket. I sidsömmen skulle det bli för bulkigt och stolpfickor ska vi inte ens tänka på. Vad har jag mer ändrat? Jo muddplattan, den är ju en egen mönsterdel på Eloise i vanliga fall, jag har ritat den i ett med framstycket och så lång att den går att vika hela vägen upp på insidan. Ärmen är ju också omritad, så att den är i ett stycke och mycket smalare och längre, eftersom jag inte har någon mudd.

Jag sydde faktiskt i det här tyget som ett test, för att se om den skulle bli OK och för att jag inte var så förtjust i tyget från början. Nu när det är en kofta gillar jag den rätt mycket, även om jag funderar lite på om den får min vinterbleka hy att dra mot grönt? Jag bjuder på det i så fall...

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229