Jag gav dig min version av sanningen för att få dig att förstå

Har ni noterat den nya "trenden" på sociala medier - den där föräldrar tar lite sådär "roliga" och skämtsamma bilder på sina barn? Jag tänker på den (mest utländska kanske) där en förälder - inför kameran - berättar för barnet att de ätit upp ungens lördagsgodis? Och vissa barn säger sorgset "det gör inget mamma" och får en massa beröm, medan andra barn skriker ut sin förtvivlan och får en massa beskäftiga kommentarer från vuxna läsare. Det här fyller mig med så mycket känslor och tankar och faktiskt ilska, att jag aktivt försöker undvika at titta på dem. Varför ska du lura barnet att du ätit upp godiset? Varför ska du filma det och lägga ut på sociala medier? Och varför ska det barn som sorgset (uppgivet?) säger att det inte gör något hyllas? Det barnet kanske är så van vid att allt tas ifrån hen, att inget längre förvånar - hur kul är det att hylla?

När mina barn var riktigt små så fanns inte sociala medier på det sätt det nu gör, och tack och lov för det, för de har alltid haft tydliga åsikter kring vad som ska publiceras. Jag är glad att jag inte hade möjlighet att gå vilse i sociala mediers barndom samtidigt med deras barndom, även om jag är ganska säker på att inte hade filmat och lagt ut dem när de gråter på grund av något jag har gjort...

För vissa människor är det inte så viktigt vad som publiceras eller för vem medan det är det för andra - och det gäller att vara lyhörd. Små barn kan inte förstå konsekvenserna och det är därför vår uppgift att skydda dem till de är så stora att de kan ta egna beslut. De kanske inte vill bli virala och ett meme vid fem års ålder? Min son är inte alls förtjust i att visa upp sig på bild inför okända människor eller en skara han inte har kontroll över och hur tråkigt jag än tycker att det är så får jag lov att respektera det, så enkelt är det. Därför visar dagens bilder bara Nästan Huvudlöse Nick.

Nu syr jag inte ofta till Lukas och det beror inte på att jag inte vill egentligen (även om jag kanske helst syr åt mig själv, av olika anledningar). Mest beror det på att han inte är så där jätteintresserad av kläder, eller i vart fall inte sånt som jag kan sy - han är rätt "specifik" i det han vill ha på sig om man säger så. Jag har länge längtat efter att hitta något som han faktiskt vill ha och när han åter började prata om "overshirts" samtidigt som jag fick upp ögonen för Merchant & Mills herrmönster Foreman - då hade vi en match!

Foreman är inte på något sätt ett nytt mönster, tvärt om, det är så gammalt att det inte längre finns i pappersmönster. Och jag som så länge klippt och klistrat har plötsligt helt tröttnat på det, jag vägrar helt enkelt! Lösningen heter Sköndals tryckeri, de tar 30:- per ark plus porto och emballage och sånt. Det är värt det när man helt enkelt inte vill tejpa mer men ändå behöver köpa pdf.

Jag sydde den här när jag var på Thelmakursen i England, och det är jag väldigt glad för. Inte för att mönstret i sig är komplicerat - tvärt om - men det är inte helt trivialt att sy i oilskin, även om det är dry oilskin som i detta fall. Man ska ju inte stryka, det är en av utmaningarna, men tyget är ju inte ett dugg förlåtande heller, dvs det stretchar inte ett dugg och beter sig lite som papper när man jobbar med det. Tack vare Katie och Chrissie så gav jag mig inte förrän vartenda litet veck och varenda skrynkla var borttrollad från ärmkullen och fickorna var perfekt runda.

Jag vill påstå att det är de här sista bilderna som bäst återger färgen - den är verkligen djupt blå och supersnygg! Jag sydde i den minsta storleken efter att ha mätt en av Lukas gamla overshirts och jämfört med mönstrets färdiga mått. Trots det fick jag lägga ner ca 3cm av ärmfållen när jag kom hem och han fick prova. Som tur var fanns det tillräckligt att ta av, så det gjorde ingenting.

Det värsta med att sy till andra - och en av anledningarna till att jag gör det så pass lite - är att det är så läskigt om de inte tycker om det. För jag skulle bli besviken om jag lagt ner en massa jobb på något de inte gillar och de (barnen i alla fall) blir ledsna att jag blir besviken så det är ett spel med höga insatser. Den här gången gick det hem - Lukas tycker jättemycket om den!

När han hade den på sig på KTH var det flera av hans vänner som frågade var den kom ifrån och när Lukas sa att jag sytt den frågade en av dem "På riktigt? Hela jackan?" vilket gjorde mig rätt full i skratt. Tänkte han att det fanns någon sorts halvfabrikat?

Gillar

Kommentarer

Eva
Eva,
Snygg!

Och jag håller verkligen med om det där med att lägga ut "roliga" klipp och bilder på sina barn. Hur kul skulle dessa personer själva tycka att det var om de t.ex. blev inkallade till chefen, fick veta att de hade blivit degraderade för det finns en kollega som vill ha deras jobb och som säkert kan göra det mycket bättre. Förresten drar vi in dina förmåner också, men lönen ... ja, den kan du ha kvar i ett halvår så att du hinner ställa om dina utgifter innan vi sänker den. Vi kan ju inte betala så mycket som du har nu när du kommer att göra ett mycket enklare jobb – du vet, ett sånt som du kanske klarar av fast du inte är så bra.
"Ha, ha! helfestligt! Vad arg du blev. Och ledsen! Grinar till och med – vi har det på film, det här åker direk upp på nätet så att andra kan skratta åt dig och hur vi blåste dig."

Det är lätt som vuxen att tycka att löragsgodis inte spelar någon roll. lätt att tycka det när man själv kan välja att köpa och äta godis en tisdag. Eller för all del välja att äta upp barnens godis för att de inte precis har något att sätta mot.

Oavsett vad det gäller så är det uppenbarligen viktigt flr den personen – och om personen är väldigt ung så har hen inte samma känslomässiga filter, inte lika starka spärrar mot att visa sina känslor, är inte lika avtrubbade. Tack och lov för det. Och oavsett om reaktionen är "fel" "gullig" eller vad som – varför i h-e ska man hänga ut det för andra att ta del av? Jag lägger aldrig ut bilder, varken på mig själv eller mina barn. En huvudlös bild t.ex. för att visa ett sytt plagg i en sygrupp – ok. Om barnen är stora – då kan de självklart få avgöra själva.
frkwiberg
frkwiberg,
Det är som du säger väldigt respektlös och det är som att vuxna tror att bara för att det är barn så är det ok, fast det inte skulle vara det om de var vuxna, som i scenen du målar upp. Ofattbart tycker jag!
nouw.com/frkwiberg
Karin Arrenius
Karin Arrenius,
Jag gillar inte heller att sy kläder till andra vuxna. Har gjort det vid något tillfälle efter mkt tjat från personen ifråga, och efter några glas vin så föll jag till föga. Naturligtvis såg klänningen inte likadan ut på henne som på mig, då jag är typ 15 cm längre och har långa ben. Det blev ändringar och insyning och uppläggningar tills vi båda var nöjda. Tog alldeles för lång tid i min smak. Nä, det räcker med att sy till ungar som oftast följer cl mått.
frkwiberg
frkwiberg,
Jag har bestämt mig för att om jag ska sy till andra vuxna så ska det vara som led i en byteshandel - du gör nåt för mig och jag gör nåt för dig - för nån hundring för besväret är det inte värt. Därför ska min svåger få en Foreman-jacka! Han har lovat att gjuta en bordsskiva i betong åt mig nämligen! 😃nouw.com/frkwiberg
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229