"Du är inte ett träd..."

Förut – på den tiden jag var gift – så läste jag då och då en text som handlade om att kärlek är att låtsas att man inte har ett val. Att låtsas som om man inte kan välja någon annan utan att bara fortsätta med det liv man en gång valde. Jag tyckte varken då eller nu att det var rätt – även om krönikan var vackert skriven – och jag baserade en gång ett tal på ett bröllop just på hur fel det var. Att kärlek måste vara att välja varandra på nytt, varje dag och varje gång. Det paret jag höll tal för är lika skilda som jag och min exman är, och kanske är jag varken förebild eller trovärdig i ”hjärtefrågor”, men i det här fallet tror jag ändå att jag har rätt.

Jag tror dessutom att man ska vara medveten om att det ändå är ganska många saker i livet som just innebär ett val, även om det ibland känns som ens valfrihet är begränsad eller obefintlig. Men faktum är att det är ett val att gå till jobbet – i vart fall just det här jobbet - och trivs du inte så kan du flytta på dig, du är inte ett träd. Eller, för att modifiera mig lite, du kan i vart fall försöka flytta på dig, försöka byta jobb.

Och om man går och längtar efter att ”göra något annat” så måste man fundera över vad man skulle vilja göra i stället, vad som hindrar en från att göra det man vill och hur mycket det får kosta… För ibland hör man ju folk som säger ”jag skulle vilja jobba med det här eller det där, men det har man ju inte råd med”… Det kanske mer handlar om prioriteringar då, jag vill inte sänka min levnadsstandard, avstå från semester eller flytta, för att uppnå den där drömmen. Det är ju inte fel såklart, men det är bra om man får upp ögonen för det.

Men. I min värld finns det tillfällen när det ÄR rätt att intala sig själv att man inte har något val… Ett tydligt exempel gäller träning. Jag springer varje onsdagsmorgon. VARJE onsdagsmorgon. Inte ibland på onsdagar, ibland tisdagar… Inte om det är OK väder eller om jag känner för det. Jag springer VARJE onsdagsmorgon. Jag låtsas att jag inte har något val – det garanterar att det alltid blir av. För naturligtvis känner jag inte för det varje gång, förra onsdagen tex tog det extra lång tid att gå upp eftersom jag inte ville göra det. Jag ville ha det gjort, tro inget annat, men inte göra det. Om jag var öppen för förhandling så hade det säkert inte blivit av. Jag hade sagt till mig själv att det var för mörkt, blåsigt, trist, att jag var för trött… Men som sagt, jag låtsades att jag inte hade ett val och så lät jag i stället förhandlingen röra sig om vilken rutt jag skulle ta., och kom därmed iväg ut...

Nåväl. Jag hittade det här väldigt mönstrade och väldigt färgglada tyget när jag gick igenom min gömmor nyligen och la det åt sidan som ett bra skjorttyg att testa nya modeller i. Det är inget fel på tyget, jag minns inte när eller var jag köpt det, men det är ett schysst bomullstyg och det var i lagom längd. Kanske inte "min kopp te" och kanske att jag hittat det i en stuvlåda, vem vet? I alla fall ville jag testa den där gamla Magnus&Brasse-devisen att om man blandar allt man gillar så blir resultatet alltid jättebra... Så jag tog de bästa delarna från Agnes-skjortan (krage, knäppning och ärmar) och satte ihop med Cinas "body" så att jag fick den lite nättare och med bystinprovningar. Båda är ju för övrigt Mönsterfabrikens blusmönster, som nu kommer vilken sekund som helst.

Ja ha? Hur blev det då? Jo, först måste jag nog säga att jag har gjort den bästa mönsterpassningen någonsin!​ Alltså, eller hur? Det stämmer ju precis överallt? Men, jag är inte så jätteförtjust i tyget... tror jag... och det kanske gör att jag inte känner så starkt för modellen heller? Det känns lite som om jag tog två fantastiska blusar och reducerade dem till något mediokert? Att jag tog bort det som var vardera blusens "själ"? Eller så är det tyget... Så ni vet ju vad jag kommer att göra? Jag får sy den i ett enfärgat tyg för att prova om jag tycker bättre om modellen då. 

Men mönsterpassningen... åh....

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229