Damned if I do and damned if I don’t

Känner ni ibland att det bara finns en massa INTE? VILL INTE? På senare tid har jag upptäckt att det i mig finns en massa känslor av vad jag inte vill - men väldigt få (i vart fall otydliga) av vad jag faktiskt vill. Jag vill liksom inte vara “här”, där här är mer ett slags tillstånd än en plats. Exempel: jag vill inte vara ensam, men jag vill heller inte leva i tvåsamhet, i vart fall inte den sorts tvåsamhet jag ser sååå många exempel på. Jag vill inte sitta ensam hemma - men jag vill inte heller gå på krogen/bio/utställning/konsert eller vad det nu är man ska göra… Jag vill inte äta kött längre (fråga inte varför, jag har absolut ingen aning) men jag tycker inte att det är något vego som lockar… jag vet liksom inte längre vad jag VILL och inte heller VARFÖR, vilket gör mig till en tråkig och jobbig människa. Kanske håller jag faktiskt på att bli deprimerad - på riktigt?

Det enda jag faktiskt vet att jag vill är att sy - och att springa, men det vet jag liksom först efteråt, jag måste tvinga mig ut varje gång för att sen efteråt konstatera att det var just det jag behövde… Det enda jag verkligen verkar vilja är att sy - så det blir mycket sytt även om jag inte alltid är så nöjd med resultatet, eller snarare inte nöjd med mig själv i resultatet.

När jag sydde The Fielder första gången så sydde jag en toille som jag tyckte blev för trång, så till fintyget gick jag upp en storlek. Sen hittade jag via nätet det här roliga tyget som Ommellinen har gjort och som jag beställde från Den är min. Kanske inte mitt typ av tyg egentligen, blommor och färg och grejer, men det är ju så kul med mönstrade tyger som är asymmetriska, det gör att man får tänka till lite extra hur man ska använda tyget. Här valde jag alltså en Fielder, men i den mindre av de två storlekar jag har valt mellan, samma som toillen alltså. Det brukar vara rätt sak att göra, att gå ner en storlek när man använder ett mönster för vävda tyger till trikå.

Mönsterpassning var det bara att glömma, dels hade jag för lite tyg, men också för att rapporterna (avståndet på mönstrets upprepning) inte hade funkat på den här klänningen. Jag lever med det och värst är det för den som ser mig bakifrån :D

De ändringar jag gjort från den förra jag sydde är förutom storleken, att jag har smalnat av ärmen nedtill och skippat mudden, samt att jag har gjort halsmudden mycket smalare. Fickorna ritade jag om redan på toilllen, fickpåsar i sidsömmen funkar sällan bra för mig.

Nu får vi se om jag kommer att bestämt veta att jag INTE vill ha den här på mig eller om den smiter igenom mitt nuvarande nålsöga… Tänk om det förresten bara är ännu en trotsålder jag upplever?? Är det normalt i femtioårsåldern??

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229