Men jag håller mig vid liv Jag håller mig vid liv

Jag är vad som ibland beskrivs som stark-skör eller “highly sensitive personality”. Det betyder att jag är en mix av oerhört känslig och väldigt stark och att jag emellanåt är helt och hållet hudlös. Ofta behöver jag skydda det där hudlösa med en hård yta, vilket kan få folk att tro att jag är en tuff jävel fullt ut. Det är jag inte - jag är en tuff jävel också och ibland, men i perioder är jag bara väldigt liten. Och ensam. ”Jag är ingen ensamvarg, bara en väldigt ensam varg.”
I alla fall, i mina sköraste perioder så tycker jag att människor gör ont. Ont när det fräser eller snäser av, ont när de inte bryr sig om att jag blir ledsen, även när jag säger det (vilket jag ju inte alltid gör).

Men vet ni, det går fint att cykla fulgrinandes genom stan, det är ju i själva verket mycket bättre än att sitta och gråta på tunnelbanan. Cyklar man tillräckligt fort så är det ju ingen som egentligen hinner se att man gråter. Det blir lite som min gamla devis “Om man går fort och skrattar mycket så syns det inte att man är ful”. Den nya devisen kanske är “Om man cyklar fort och trampar ihärdigt så syns det inte att man bryter ihop”?

Det i sin tur påminner mig om när jag var nyskild och gick på ständiga spinningpass, inte minst på lunchen. När man svettas som en gris och grinar illa av ansträngningen så är det inte en jäkel som ser om man passar på att gråta ut samtidigt. Det är praktiskt för folk tycker att det är så himla jobbigt när man grinar, och måste ibland tala om en massa saker för en som man gör fel och som de tycker orsakar gråten, eller det man gråter för. Det orkar man inte när man är ledsen.

Anledningen till att jag cyklar är förresten att SL har lagt ner tunnelbanetrafiken från de södra förorterna sen en vecka tillbaka och fram till i mitten av augusti. Helt har de ju inte lagt ner, men i praktiken har de det. Min linje går i 20-minuterstrafik till Skärmarbrink. Där får man byta till Farstalinjen som nu går i begränsad trafik och bara till Gullmarsplan. På Gullmars ska alla människor byta tåg till linje 19 som går in till stan, men från en annan perrong, bara för att skoja till det lite extra. Det har tydligen varit på gränsen till upplopp där på mornarna när alla människor ska uppför trapporna, igenom spärrarna, igenom spärrarna igen och så nerför trapporna på andra sidan.
Jag gör det helt enkelt inte utan cyklar till Mosebacke i stället och tar röda linjen till jobbet därifrån. Jag cyklar inte hela vägen dels på grund av att jag hatar att cykla över Slussen i vanliga fall pga trafikhetsen hos alla trafikslag, nu när det byggs tycker jag att det är olidligt. Sen får konsulter bara begränsat tillträde till gym och duschar så det går bort även av den anledningen.

Som ni fattar är min mentala status inte särskilt god just nu - det känns som om jag har ett svart serietidningsmoln runt huvudet - och i morse förstärktes upplevelsen av TOTALT JÄVLA TRAFIKKAOS på Söder. Alla skulle visst med bil till Moskén vid Björns Trädgård (och vi pratar om smågator här, Östgötagatan och Kapellgränd framför allt) , jag antar för att fira att Ramadan är över…
Bilar överallt och bråk och skrik från dem som satt fast i köerna, som gick ut och skrek åt dem som stod i vägen och ja…. kombinera det med alla som likt mig cyklar genom området och ni fattar upploppsstämningen.
När jag sen kom till jobbet så sitter det en kvinna på marken utanför Gärdets tunnelbanan, på övergångsstället, med överkroppen nedblodad och ena armen i en vinkel som inte är möjlig på naturlig väg. Då kändes det lite som att det räcker för idag, redan klockan nio på morgonen var jag färdig med den här dagen. Suck.

Men det går ju inte att ge upp eller att hoppa av, så jag fokuserar på det som är bra och roligt i mitt liv, nämligen sömnaden och det som kommer med den i form av vänskaper och möjligheter. Klänningen som var med på gårdagens “äventyr” är en variant av York Pinafore dress från Helens Closet, men jag har ritat om fickorna och topstitchat sömmarna med vitt. Detta efter att ha sneglat på min dotters nya byxor i “work-wear-look” från Urban outfitters. Jag har insnitt i ryggen på den här också, och jag har dessutom gjort en infodring upptill och fodrat den!
Jag kallar den en New York pinafore dress och innan botten gick ur min självkänsla och mitt mående så var jag väldigt nöjd med den. :/