Jag är vad som ibland beskrivs som stark-skör eller “highly sensitive personality”. Det betyder att jag är en mix av oerhört känslig och väldigt stark och att jag emellanåt är helt och hållet hudlös. Ofta behöver jag skydda det där hudlösa med en hård yta, vilket kan få folk att tro att jag är en tuff jävel fullt ut. Det är jag inte - jag är en tuff jävel också och ibland, men i perioder är jag bara väldigt liten. Och ensam. ”Jag är ingen ensamvarg, bara en väldigt ensam varg.”

I alla fall, i mina sköraste perioder så tycker jag att människor gör ont. Ont när det fräser eller snäser av, ont när de inte bryr sig om att jag blir ledsen, även när jag säger det (vilket jag ju inte alltid gör).

Men vet ni, det går fint att cykla fulgrinandes genom stan, det är ju i själva verket mycket bättre än att sitta och gråta på tunnelbanan. Cyklar man tillräckligt fort så är det ju ingen som egentligen hinner se att man gråter. Det blir lite som min gamla devis “Om man går fort och skrattar mycket så syns det inte att man är ful”. Den nya devisen kanske är “Om man cyklar fort och trampar ihärdigt så syns det inte att man bryter ihop”?

Det i sin tur påminner mig om när jag var nyskild och gick på ständiga spinningpass, inte minst på lunchen. När man svettas som en gris och grinar illa av ansträngningen så är det inte en jäkel som ser om man passar på att gråta ut samtidigt. Det är praktiskt för folk tycker att det är så himla jobbigt när man grinar, och måste ibland tala om en massa saker för en som man gör fel och som de tycker orsakar gråten, eller det man gråter för. Det orkar man inte när man är ledsen.

Anledningen till att jag cyklar är förresten att SL har lagt ner tunnelbanetrafiken från de södra förorterna sen en vecka tillbaka och fram till i mitten av augusti. Helt har de ju inte lagt ner, men i praktiken har de det. Min linje går i 20-minuterstrafik till Skärmarbrink. Där får man byta till Farstalinjen som nu går i begränsad trafik och bara till Gullmarsplan. På Gullmars ska alla människor byta tåg till linje 19 som går in till stan, men från en annan perrong, bara för att skoja till det lite extra. Det har tydligen varit på gränsen till upplopp där på mornarna när alla människor ska uppför trapporna, igenom spärrarna, igenom spärrarna igen och så nerför trapporna på andra sidan.

Jag gör det helt enkelt inte utan cyklar till Mosebacke i stället och tar röda linjen till jobbet därifrån. Jag cyklar inte hela vägen dels på grund av att jag hatar att cykla över Slussen i vanliga fall pga trafikhetsen hos alla trafikslag, nu när det byggs tycker jag att det är olidligt. Sen får konsulter bara begränsat tillträde till gym och duschar så det går bort även av den anledningen.

Som ni fattar är min mentala status inte särskilt god just nu - det känns som om jag har ett svart serietidningsmoln runt huvudet - och i morse förstärktes upplevelsen av TOTALT JÄVLA TRAFIKKAOS på Söder. Alla skulle visst med bil till Moskén vid Björns Trädgård (och vi pratar om smågator här, Östgötagatan och Kapellgränd framför allt) , jag antar för att fira att Ramadan är över…

Bilar överallt och bråk och skrik från dem som satt fast i köerna, som gick ut och skrek åt dem som stod i vägen och ja…. kombinera det med alla som likt mig cyklar genom området och ni fattar upploppsstämningen.

När jag sen kom till jobbet så sitter det en kvinna på marken utanför Gärdets tunnelbanan, på övergångsstället, med överkroppen nedblodad och ena armen i en vinkel som inte är möjlig på naturlig väg. Då kändes det lite som att det räcker för idag, redan klockan nio på morgonen var jag färdig med den här dagen. Suck.

Men det går ju inte att ge upp eller att hoppa av, så jag fokuserar på det som är bra och roligt i mitt liv, nämligen sömnaden och det som kommer med den i form av vänskaper och möjligheter. Klänningen som var med på gårdagens “äventyr” är en variant av York Pinafore dress från Helens Closet, men jag har ritat om fickorna och topstitchat sömmarna med vitt. Detta efter att ha sneglat på min dotters nya byxor i “work-wear-look” från Urban outfitters. Jag har insnitt i ryggen på den här också, och jag har dessutom gjort en infodring upptill och fodrat den!

Jag kallar den en New York pinafore dress och innan botten gick ur min självkänsla och mitt mående så var jag väldigt nöjd med den. :/

Serendipity! Serendipity är ett engelsk ord som jag är väldigt förtjust i, både för att det är kul att säga det [se-ren-dippiti] men också för själva innebörden. Förresten är det alltid spännande med ord som inte finns på ens eget språk och vise versa, det säger ju något om svenskarna att vi behövt ordet “lagom”, och det säger något om engelskan (särskilt amerikanskan!) att de inte behövt det. I svenskan har vi tydligen inte behövt ett eget ord för “Ödets lyckokast” som serendipity betyder enligt google och det är lite synd. Ordet beskriver ett särskilt bra fynd man gjort medan man hållt på med något annat och inte alls letat efter just det man fann.

Tänk att få vara någons Serendipity??

Serendipiteten i det här fallet består i att Rakel skickade en bild till mig för någon vecka sedan, hon stod i ett provrum och ville ha mina synpunkter på det hon provade. Här måste jag få göra en utvikning, för jag har förstått att världen är uppdelad i två grupper: de som fotar sig själva i provrummet och de som inte gör det. Eller? Jag fotar mig själv i provrummet (fast jag är så sällan i provrum numera, jag fotar när jag provar plagg jag syr) och syftet med det är antingen att skicka bilden till någon vars åsikt jag värderar, eller att titta på vid ett senare tillfälle, när jag undrar om jag borde köpt. Eller oftare om jag kan sy nåt liknande…

I alla fall så såg en av mina vänner några såna bilder på min telefon och kommenterade med ett “Du är för rolig - fotar du dig själv i provrummet??!!”. För henne var det uppenbarligen ett helt okänt beteende, snudd på suspekt nästan och jag tänkte först att jag kanske faktiskt är lite konstig? Och det är jag kanske, men det har i det här fallet ingen betydelse. JA jag fotar mig själv, NEJ det är inget “lustigt” eller konstigt med det!

Nåväl, Rakel skickade en bild på en jeansklänning som hon såklart var jättefin i och jag blev nästan besviken å hennes vägnar när hon inte tyckte att hon hade råd att köpa den. Någon dag senare dök en liknande klänning upp som mönster i mitt Instagramflöde - The York pinafore dress från Helens Closet.

Klick klick så var det mönstret inhandlat, och hemma låg en lång bit denim som jag inte gillade tvätten på (Visste ni att man inte talar om färg på denim egentligen? Det är en mörk eller ljus tvätt säger experterna, inte färg…) så, eftersom jag inte gillade tvätten så tänkte jag att jag lika gärna kunde chansa och klippa ut en klänning till Rakel och överraska henne med, och kanske sy i ett annat tyg om hon gillade den.

Men. När man topstitchar med fällsömmar så har man inte råd att sy fel och hålla på och sprätta eller så, det behöver bli bra på första försöket. Så jag sydde ihop delarna aviga mot aviga, som man ska och så provade jag själv. Och blev förvånad över att den satt så bra, passade så fint och var så snygg. Och denimen var plötsligen superfin när den kom på! Men passade den på mig så passade den inte på Rakel, det var uppenbart, och hennes var för kort för mig…

Så jag klippte ut en ny till mig själv, en längre än hennes och sydde klart den i stället för hennes - hon fick vänta till efter att jag provat den på henne för att veta hur mycket jag skulle ta in den.

Jag har nästan inte ändrat nåt… Jag har dock gjort inprovningar i ryggen på min för att få lite form över svanken. Jag har inte använt snedslå som mönstret förespråkar, jag överlockade kanterna med den inställningen på min overlock som drar isär tyget lite, så gick det lätt att bara vika in kanterna och sy två stickningssömmar (grov tråd, längre stygnlängd, ja ni vet ju).

Jag har inte heller följt mönstret när det gäller fickorna… Jag ångrar lite att jag inte gjorde om mönstret från början till typ vanliga byxfickor eller nåt, jag vill inte ha utanpåfickor fram… Det får bli på nästa ;) . Jag har däremot satt på bakfickor, samma sort som man har på ett par jeans, jag ska ta en bild på dem så ni får se, det blev bra!

Ja, för att knyta ihop då, serendipiteten, den oväntade upptäckten låg alltså i att jag fick en jättefin och användbar klänning till mig när jag trodde att jag bara sydde till Raklan. Och att det tyg som jag tyckte var mer eller mindre värdelöst visade sig vara helt perfekt för uppgiften!