Det här vädret knäcker mig. Det är som att livet är ett hårt spänt gummiband och minsta lilla belastning till får den att brista - SNAP!

Fast det är ju bara som jag säger, för alternativen "ge upp" eller "bryta ihop" (längre än en eftermiddag) finns ju egentligen inte.

Men idag fyller mitt yngsta barn 24 år och den våren - 1996 - var det så varmt att jag grävde rabatter iförd shorts och linne, samma shorts och linne jag sen åkte in till BB i och nästan födde henne i, senare på natten. Vi har alltid skämtat om att alla hennes kalas och fester har kunnat hållas utomhus, det är liksom inte dåligt väder på Rakels födelsedag!

Men det hänger nog på att barnen i fråga har ett fint väder i släptåg, för i Göteborg, där hon nu bor, skiner solen. Här i Stockholm, där jag ju bor, där haglar det i drivor.

Jag har ju dessutom odlat extra mycket i år, mer än jag gjort sen jag flyttade ifrån mitt växthus och min trädgård 2011. Allt jag odlat bär jag ut på balkongen för avhärdning på morgonen och sen in igen på kvällen, eftersom temperaturen sjunker farligt nära nollan på natten. Idag har det som sagt haglat, så då har jag burit och kånkat en extra gång. Har man inte att göra så skaffar man sig?

Och apropå det dåliga vädret så behövde jag en tröja som värmer när jag sitter stilla och jobbar. Jag använder inte tröjor så himla mycket på jobbet annars, eftersom jag ofta har jackor eller kavajer ovanpå skjortan. Här på hemmakontoret känns tröjor bättre.

Det här är en Hug Hoodie från Made IT, sydd i bomullscollege från Andersson och Hjalmarsson.

Till skillnad från den förra, i blå microfleece så gav jag mig på att göra halsringningen lite djupare (ingen är förvånad, jag gör ju det jämt!) och så skippade jag ärmmudden. Jag har förlängt ärmen och så gjorde jag den pyttelite vidare nedtill, så att den kan kavlas/vikas upp. Jag gillar blandningen hoodie/skjorta, och jag gillar att Hug Hoodie går upp lite framtill så att skjortan syns även där. Skjortan är förresten en Agnes (Mönsterfabriken) som nu är sådär mjukt använd som skjortor ska vara.

Jag har varit ute och rest i helgen!!! Alltså att något så trivialt som att åka fram och tillbaka till Göteborg plötsligt känns som det roligaste som hänt på länge, och att beslutet om att åka föregicks av en hel del vånda, det hade en inte kunnat tro för ett halvår sedan!

Men alltså, mitt yngsta barn, Rakel, bor ju sen en tid i Göteborg. Hittills har hon bott inneboende, tillsammans med sin pojkvän, i ett rum i en lägenhet i Högsbo. De två har alltså delat på ett rum på kanske 15kvm, i en lägenhet som är en tvåa och som hyrs av en 40-årig man.

Att de har stått ut med detta så länge som de gjort (sedan augusti förra året) är för mig en gåta, men jag är också väldigt stolt över henne (och Oscar såklart) att de har härdat ut, funnit sig i situationen och gjort det bästa av det. Men när de fick möjlighet att flytta till något eget och större, och med kontrakt på ett år så tog de såklart chansen. Därför kom de upp till Stockholm i helgeni en hyrd pickup, för att hämta den del av bohaget som jag förvarat i väntan på bättre tider.

Jag dividerade fram och tillbaka med mig själv om det var förenligt med FHM's riktlinjer att åka med ner, att alls resa nu, men kom fram till att detta var en resa av nödvändig karaktär och att risken att jag sprider smitta över landet är förhållandevis låg eftersom jag inte träffar folk i princip alls.

I söndags körde vi alltså ner, Oscar och jag körde halva var. Sen bar/släpade vi en väldigt tung säng och lite annat uppför en trappa, hämtade två billass från gamla lägenheten (fyra trappor, ingen hiss) och sen packade vi upp allt i den nya, käkade pizza och drack öl som sig bör, och hade det himla mysigt.

Den nya lägenheten är ljus och fräsch, det är en två vilket kommer att underlätta Rakels fortsatta studier (GU har visst bestämt sig för att köra även hösten på distans??) och jag kände m ig så varm om hjärtat när jag tog tåget hem, i vetskap om att de nu kommer att ha det så himla mycket bättre framöver. Men visst, det svider lite att åka ifrån, att skiljas igen och att vara ensam igen. De är ju så mysiga att hänga med de där två, och det är så härligt att befinna sig i ett sammanhang då och då.

På bilderna har Rakel på sig en Junotröja som jag tror att jag sydde i julklapp (eller?) i ett tyg från Ohlssons. Juno är ju Mönsterfabrikens utmärkta hoodie, men på Rakels moddade jag lite. Den har inga ärmmuddar och ingen midjemudd (förlängde bara lite) och hoodien är inte fodrad, jag kantade med en remsa bara.

Det finns nästan alltid minst två sätt att se på saker och ting, den ena kanske är den instinktiva, den första känslan. Den andra får man gräva lite mer efter. Jag kan bli väldigt trött på människor som aldrig letar efter den där andra, utan nöjer sig med den första, även när den är negativ.

Ta min mamma till exempel. På seniorboendet där hon bor har de gått från att servera middagen i matsalen till att komma med portioner till var och en av de boende, för att minska sociala kontakter och spridningen av corona. Mamma tycker att det är förfärligt att hon inte längre får maten på tallrik utan i matlådor (av papp), att det är en nedköp utan dess like. Nu har hon en demenssjukdom så kanske är det den som talar, men jag tror inte det är så enkelt i hennes fall, jag känner igen tankesättet från förr.

Jag försöker säga till henne att det är väl toppen att de faktiskt serverar portioner till alla och nu får hon en chans att lägga upp det fint på egna tallrikar och äta så mycket hon vill - spara resten i matlådan till nästa dags lunch kanske ? För det är ju det andra sättet att se på saken, om man anstränger sig.

[Hon blir bara sur när jag försöker hålla på så och antyder att det är så mycket lättare för mig, jag tror inte att hon förstår att det är ett arbete, men det kanske åter är demensens fel, vad vet jag?]

Själv har jag haft min dotter på besök i en vecka nu. Hon bor vanligen i Göteborg (där hon inte träffat någon annan än sin sambo på flera veckor) men eftersom all undervisning vid universitetet är på distans så har hon nu pluggat hos mig (som ju också idkat strikt social distansering sen länge och jobbat hemma). Vi har haft en helt underbar vecka ihop och när hon nu idag åkte hem och jag pratade med min mamma sa hon "men ååå, då måste du känna dig FÖRTVIVLAD nu när du är ensam igen!"

Jag väljer att försöka mer tänka på vilken fin relation vi har, vilken mysig vecka vi haft för det kommer inte att göra mig gott om jag bara går och tänker på saknaden? På samma sätt är det ju bättre att tänka att det är bra att hon bor i Göteborg, för då bor hon hos mig och vi umgås mer intensivt än om hon skulle bo här i Stockholm.

Nu får ni inte missförstå mig och missta mig för en "välj glädje"-människa, för det är jag inte. Det finns väldigt mycket svärta och vemod i mig och jag tycker absolut att man har rätt att bryta ihop lite då och då om man behöver. Och gäller det stora svårigheter och förluster så finns det sällan någon silver lining, det är inte det jag menar. Det jag menar är att man kan öva på att se saker på olika sätt, för att på så sätt låta bli att fastna i negativa tankespiraler.

Så, med detta sagt så vill jag prata om den här tröjan jag har sytt. Mönstret heter Hug Hoodie och kommer från Madeit patterns. Det finns att sy både med och utan huva och det är det asymmetriska framstycket och dess kant som är grejen här. Jag har följt mönstret förutom att jag inte fodrat huvan, den är snabbsydd och som vanligt mad Madeit så är instruktionerna kanon. Förutsatt att man läser dem alltså. Jag valde att lägga till en coverstitch på bandet nedtill, men eftersom jag inte läst HELA instruktionen innan jag gjorde det så blev jag tvungen att sprätta en del. Att sprätta cover på micro-fleece (från Ohlssons stuvlådor) i en perfekt matchande tråd är ingen lek.