Nu ska jag börja med att berätta att jag hade fel i mitt föregående inlägg - Ohlssons bryr sig visst om vad vi konsumenter tycker*! Jag fick ett nytt meddelande från Alexandra (som är en av medlemmarna i ägarfamiljen) och det är för långt att återge här, men sammanfattningsvis så kan vi säga att hon inte alls menade att vara snorkig med sitt "Tack för ditt engagemang!" utan hon menade det hon skrev. Jag är ju en del av den ironiska generationen och alla som sett Schyfferts försvarstal vet väl vad det innebär.

* Or so they say - det är såklart högst oklart om de kommer att göra som 1083 av 1088 på FB tyckte, och återinföra kölappsystemet, men nu vet de vad vi tycker i alla fall :)

Och det är ju förresten inte första gången jag ställs inför den frågan - ganska ofta funderar jag på ett mess jag får, om det ska tolkas på det ena eller det andra sättet. Läser det med vänlig röst och med arg, för att få perspektiv. Sen finns det ju ett antal oskrivna regler som är mer eller mindre vitt spridda kring hur vi ska skriva för att inte missförstås. Om jag skulle svara på något av mina barns mess med ett "OK" så skulle de kasta sig på telefonen och fråga varför jag är arg. Om jag däremot svarar "OK!" så fattar de att det är ok och att jag inte hade tid att svara utförligare, men att jag inte alls är arg.

Och vad har vi här då? Jo jag har ju en lätt fixering vid omlottblusar, det är sen gammalt. Jag har testat flera av nätets mönster och inte blivit imponerad av någon utan tycker faktiskt att den vita jag sydde efter eget huvud med utgångspunkt i Merchant & Mills Factory-shirt är den bästa hittills. Problemet med den är bara att jag dels är lite ovan vid att ha ett sånt där knyt runt magen, det kasar upp lite och korvar sig och håller på. Sen blir inte alltid kragen så snygg under jackor/kavajer/koftor, och jag har ju alltid något sånt över blusen på jobbet så här års.

Så jag beslutade mig för att testa att åter utgå från Factory-shirt, den omlotten jag gjorde i vitt, men ta bort kragen på den och dessutom ta bort knytet och voila! då fick jag en omlottskjorta som inte kryper och korvar och som går utmärkt att ha under kavaj! Som man kan se på inläggets första bild så knyter jag ihop det undre stycket med sidsömmen med ett band. Det övre sidstycket knäpps fast på vänstra sidan med tre knappar (som jag fyndade ett rör av på mässan, och satte i manschetten också).

Tyget är bomull, en japansk bäckeböja/seersucker-variant från Merchant & Mills som heter Tottorri (vilket är en japansk stad om man skriver det med ett r) och som finns i flera färgställningar. Jag har en bit blått tyg hemma som också ska bli något så småningom....

Mat. Hur är er relation till mat och ätande?

Jag gillar mat generellt sett, och är inte särskilt petig, förutom att jag nu sedan drygt 18 månader inte äter - eller i vart fall inte lagar - kött. Och när jag säger kött så menar jag djur, alla djur. För många gånger om jag säger att jag äter vegetariskt så får jag frågan ”Men fisk äter du väl?”. Så vitt jag vet så växer inte fisk på träd eller i jorden så nej – jag äter inte heller fisk. Men jag är inte vegetarian, jag identifierar mig inte som det, och om jag blir bjuden på något med kött eller fisk så äter jag, i alla fall lite. På samma sätt äter jag ibland kött om jag är på restaurang (särskilt utomlands) om det inte finns några vegetariska alternativ som tilltalar.

Som sagt, jag gillar mat och numera när jag lagar vego så växlar jag mellan att tycka att det är superkul att laga mat för att jag hittar nya recept och ett helt nytt kök att laborera med å ena sidan. Å andra sidan får jag ibland matlagningspanik och har lust att ta ett vitaminpiller i stället för middag, bara för att slippa laga. Eftersom jag har matlåda varje dag så blir det ju mycket lagande, men om jag skärper mig lite så går det ändå bra, och som sagt, jag gillar ju mat så jag försöker verkligen anstränga mig, även när jag är ensam.

Sånt jag inte fattar är människor som äter enligt någon sorts obskyr diet – GI, LCHF, medelhavs, bara någon färg (?). Säkert handlar det om att de tycker att de mår bra av det eller går ner i vikt eller något, men jag förstår det helt enkelt inte, det verkar så krångligt. Blandad kost in och lagom dos rörelse – räcker inte det?

Ok, mellan måltiderna syr jag ju såklart och här är ännu en Elisabeth, den sista på ett tag, jag lovar (fingers crossed). Den här är sydd i det sista jag hade av chambraytyget från Merchant & Mills, samma som jag använde till den ärmlösa Trapezeklänningen, och här gick jag loss ordentligt med Sashikobroderierna, till och med på den ena knappen!

Jag hade verkligen roligt när jag sydde de här ringarna, det är nästan så man börjar leta efter projekt att få brodera på härnäst, fast jag egentligen inte är ett jättefan av just broderier.

Ärmen är förresten inte Elisabeths från början, utan kommer från Agnes, jag gillar verkligen den arbetade känslan i manschett med knapp och hela grejen. Byxorna är Mönsterfabrikens Sara sydd i brushed twill från Metermeter och under den blå Elisabettan har jag en vit, ärmlös Bettan. Helt klädd i Mönsterfabriken alltså!

Jaha, idag tänker jag på boxen. Den där ni vet att folk älskar att påpeka för en att man borde tänka utanför?

Och jag tänker att det borde man kanske – när det kommer till vissa saker. Och att det behöver man val inte alls göra – tänker jag när det kommer till andra saker.

Fast när någon säger ”jag behöver lugn och ro för att återhämta mig” eller ”jag vill känna att jag har vänner runt mig större delen av tiden” så är det kanske just ett läge att konstatera ”Ja sån är du” och bara förhålla sig till det?

När det gäller färger och mönster (som jag har ibland i några ”statement pieces") så vill jag mest vara inne i boxen. ”Våga vägra svart” har ingenting att hämta hos mig – inte för egen del, ni andra får klä er som ni vill såklart. Däremot vill jag gärna testa livet utanför boxen när det gäller modeller, för jag tror – fortfarande för egen del – att obehaget mest handlar om vad man är van vid. Om jag bara har haft kjol eller klänning i flera år så är det ju inte konstigt om byxor känns ovant? Och om jag bara haft tajta byxor är det ju inte särskilt överraskande att ett par vida byxor kan kännas avigt. Till att börja med. För man vänjer sig ju, om man vill det, och om man jobbar på det.

SÅ. Jag har verkligen jobbat mig in i byxornas värld. Från Sara från Mönsterfabriken och Ginger från Closet case , via Eve från Merchant & Mills till Gaston från Republique du chiffon. Från låg midja och häng, till tajta jeans med låg midja, till hög midja och vida ben till ännu vidare ben! Och jag gillar det! Jag gillar att det inte är samma jag som tittar tillbaka från spegeln varje dag!

Gaston heter alltså denna byxa, ganska hög i midjan och tajtare fram än tex Eve. Eftersom min vän Ulrika (sewingprunelo på Insta) är så fin i sina så ville jag till sist testa.  De har dragkedja fram och utanpåliggande fickor fram, och en rejäl benvidd. De här prickiga Gaston pantalons är dock inte i original, jag har minskat benvidden med så mycket som FYRA centimeter i varje sida. Det är alltså 16 cm(!) per byxben, så ni fattar ju hur vida de var från början. Men nu gillar jag dem verkligen, så mycket att det troligen blir fler par – bara en sån sak! Tyget är alltså vita prickar på marinblå botten (från Ohlssons) och det flimrar lite digitalt (och om man syr för fort). Det är ett vävt bomullstyg med väldigt mycket elastan i, och på fel ledd, så jag var tvungen att köpa 1.5 m för att kunna lägga mönsterdelarna åt andra hållet liksom. Det är ju på bredden jag behöver stretchen, inte på längden...

Skjortan till är en förkortad Factorydress från Merchant & Mills och varför jag inte sytt fler av den är mer än jag förstår?