Mat. Hur är er relation till mat och ätande?

Jag gillar mat generellt sett, och är inte särskilt petig, förutom att jag nu sedan drygt 18 månader inte äter - eller i vart fall inte lagar - kött. Och när jag säger kött så menar jag djur, alla djur. För många gånger om jag säger att jag äter vegetariskt så får jag frågan ”Men fisk äter du väl?”. Så vitt jag vet så växer inte fisk på träd eller i jorden så nej – jag äter inte heller fisk. Men jag är inte vegetarian, jag identifierar mig inte som det, och om jag blir bjuden på något med kött eller fisk så äter jag, i alla fall lite. På samma sätt äter jag ibland kött om jag är på restaurang (särskilt utomlands) om det inte finns några vegetariska alternativ som tilltalar.

Som sagt, jag gillar mat och numera när jag lagar vego så växlar jag mellan att tycka att det är superkul att laga mat för att jag hittar nya recept och ett helt nytt kök att laborera med å ena sidan. Å andra sidan får jag ibland matlagningspanik och har lust att ta ett vitaminpiller i stället för middag, bara för att slippa laga. Eftersom jag har matlåda varje dag så blir det ju mycket lagande, men om jag skärper mig lite så går det ändå bra, och som sagt, jag gillar ju mat så jag försöker verkligen anstränga mig, även när jag är ensam.

Sånt jag inte fattar är människor som äter enligt någon sorts obskyr diet – GI, LCHF, medelhavs, bara någon färg (?). Säkert handlar det om att de tycker att de mår bra av det eller går ner i vikt eller något, men jag förstår det helt enkelt inte, det verkar så krångligt. Blandad kost in och lagom dos rörelse – räcker inte det?

Ok, mellan måltiderna syr jag ju såklart och här är ännu en Elisabeth, den sista på ett tag, jag lovar (fingers crossed). Den här är sydd i det sista jag hade av chambraytyget från Merchant & Mills, samma som jag använde till den ärmlösa Trapezeklänningen, och här gick jag loss ordentligt med Sashikobroderierna, till och med på den ena knappen!

Jag hade verkligen roligt när jag sydde de här ringarna, det är nästan så man börjar leta efter projekt att få brodera på härnäst, fast jag egentligen inte är ett jättefan av just broderier.

Ärmen är förresten inte Elisabeths från början, utan kommer från Agnes, jag gillar verkligen den arbetade känslan i manschett med knapp och hela grejen. Byxorna är Mönsterfabrikens Sara sydd i brushed twill från Metermeter och under den blå Elisabettan har jag en vit, ärmlös Bettan. Helt klädd i Mönsterfabriken alltså!

Jaha, idag tänker jag på boxen. Den där ni vet att folk älskar att påpeka för en att man borde tänka utanför?

Och jag tänker att det borde man kanske – när det kommer till vissa saker. Och att det behöver man val inte alls göra – tänker jag när det kommer till andra saker.

Fast när någon säger ”jag behöver lugn och ro för att återhämta mig” eller ”jag vill känna att jag har vänner runt mig större delen av tiden” så är det kanske just ett läge att konstatera ”Ja sån är du” och bara förhålla sig till det?

När det gäller färger och mönster (som jag har ibland i några ”statement pieces") så vill jag mest vara inne i boxen. ”Våga vägra svart” har ingenting att hämta hos mig – inte för egen del, ni andra får klä er som ni vill såklart. Däremot vill jag gärna testa livet utanför boxen när det gäller modeller, för jag tror – fortfarande för egen del – att obehaget mest handlar om vad man är van vid. Om jag bara har haft kjol eller klänning i flera år så är det ju inte konstigt om byxor känns ovant? Och om jag bara haft tajta byxor är det ju inte särskilt överraskande att ett par vida byxor kan kännas avigt. Till att börja med. För man vänjer sig ju, om man vill det, och om man jobbar på det.

SÅ. Jag har verkligen jobbat mig in i byxornas värld. Från Sara från Mönsterfabriken och Ginger från Closet case , via Eve från Merchant & Mills till Gaston från Republique du chiffon. Från låg midja och häng, till tajta jeans med låg midja, till hög midja och vida ben till ännu vidare ben! Och jag gillar det! Jag gillar att det inte är samma jag som tittar tillbaka från spegeln varje dag!

Gaston heter alltså denna byxa, ganska hög i midjan och tajtare fram än tex Eve. Eftersom min vän Ulrika (sewingprunelo på Insta) är så fin i sina så ville jag till sist testa.  De har dragkedja fram och utanpåliggande fickor fram, och en rejäl benvidd. De här prickiga Gaston pantalons är dock inte i original, jag har minskat benvidden med så mycket som FYRA centimeter i varje sida. Det är alltså 16 cm(!) per byxben, så ni fattar ju hur vida de var från början. Men nu gillar jag dem verkligen, så mycket att det troligen blir fler par – bara en sån sak! Tyget är alltså vita prickar på marinblå botten (från Ohlssons) och det flimrar lite digitalt (och om man syr för fort). Det är ett vävt bomullstyg med väldigt mycket elastan i, och på fel ledd, så jag var tvungen att köpa 1.5 m för att kunna lägga mönsterdelarna åt andra hållet liksom. Det är ju på bredden jag behöver stretchen, inte på längden...

Skjortan till är en förkortad Factorydress från Merchant & Mills och varför jag inte sytt fler av den är mer än jag förstår?

Ska vi prata lite om USA, om Trump, om dödsskjutningar och abortmotstånd, eller är det för deprimerande tycker ni? Jag såg att någon på nätet hade föreslagit (i USA ) att vapeninköpare ska behandlas på samma sätt som någon som vill göra abort. Med lång betänketid, snack med psykolog, informationsfilm om konsekvenser, löpa gatlopp mellan skrikande anhöriga för att ta sig fram till vapenbutiken... Svindlande tanke, eller hur? Förresten är det vissa ord som i sig är galna, det är galet att de finns. ”Skolskjutning” exempelvis, hur fan är det ett ord? Och ”abortklinik”, varför har de ens särskilda kliniker för det? Det måste ju vara jobbigt även för personalen att jobba bara med aborter, i stället för som i Sverige, där det är en av flera arbetsuppgifter.

Jag är, eller har i vart fall varit, väldigt förtjust i New York - så pass att jag valde att fira min 50-årsdag där. Men just nu lockar det inte att åka tillbaka, trots att jag fortsatte att spara till mitt New York-konto även efter födelsedagen. Jag får i varje fall vänta till Trump är borta, så får vi se sen.

.Reser gör jag dock fortfarande, miljöpåverkan till trots. Och i sommar funderade jag på hur jag skulle kunna roa mig sömnadsmässigt på resande fot. Lösningen blev att testa japansk sashiko-broderi! Jag har i princip aldrig broderat förr, men kollade på nätet och fick principen klar för mig. Vit bomullstråd på blå botten är vanligast, stygnen ska vara 2/3 och mellanrummet 1/3, och man ska aldrig korsa trådarna.

Jag hittade en snutt linnetyg i gömmorna som räckte till en Elisabeth (det mönstret är fantastiskt!) och ritade några streck att följa, sen satte jag igång. Det var ett slags terapiarbete som jag inte trodde att jag skulle använda, men jag blev oväntat supernöjd!

Eftersom jag är den jag är så har jag såklart en till på gång, med lite mer invecklat mönster, men detta är min jungfrutur och som sådan är den väl kanon?