Dagens outfit berör ett områden som jag funderar på ibland. Det handlar om att utvidga sina gränser, att ta sig utanför sin comfort zone. Jag är generellt sett rätt dålig på det tror jag. Jag tycker att jag blivit så gammal och kommit så långt i livet att jag vet vad jag gillar, jag vet vad jag tycker om. Alltså behöver jag inte hålla på och tänja på gränserna. Ok? Ok?

Nej, det är ju såklart inte ok. Dels för att varken jag eller omvärlden är statisk. Allt förändras ju, det är det enda som är konstant. Och bara för att jag har gillat något i 15 år så betyder inte det att jag måste gilla det i 15 till. Jag är inte samma nu som för 15 år sen och förhoppningsvis är jag inte samma nu som om 15 år framåt. Och det ”det” jag påstår mig gilla är förmodligen inte heller samma?

Dessutom, om man aldrig testar något nytt så vet man ju inte om man gillar det eller ej?

Andra saker bör man kanske göra, fast man inte vill, för att man vet att man inte vill av bekvämlighet eller feghet? En sån sak gjorde jag i helgen som gick och efteråt kände jag mig stolt över mig själv. Jag var nämligen bjuden på glöggtillställning hemma hos min ex-mans flickvän. Vi hade ju inte precis en vänskaplig skilsmässa i samförstånd och vänlighet... De som läst mina gamla och min väldigt gamla blogg vet hur sårigt och kaosartat det var, och hur stökigt och svårt det varit även efter. Nu är det sen en tid tillbaka väldigt mycket bättre - bra till och med - och delvis är det, utan att gå in på detaljer, hennes förtjänst. I alla fall, relationerna är alltså så pass bra att jag blir bjuden och då kan jag ju inte tacka nej pga feghet? Nu blev det en trevlig kväll och just den gränsen är jag glad att jag utmanade.

För att sammanfatta alltså: vissa gränser är det ok att ha, det handlar om att du vet vem du är och är säker på vad du vill. Andra gränser bör du utmana för att utvecklas och förändras, och för att du kanske satt den gränsen av slentrian eller feghet. Hur vet man vilket som är vilket då? Det har jag faktiskt ingen aning om, annat än att man ägnar sig åt lite vanlig självkritik och rannsakan, att man ibland ifrågasätter sina beslut (eller tankar). Fast inte jämt och hela tiden – ibland måste man vila i att de beslut man tar är de rätta. Som ni hör – jag har inga svar – bara en massa tankar.

I klädväg utmanar jag mig sällan. Jag gillar inte den sortens byxor och jag har aldrig den sortens kjolar… Nu har jag börjat förstå att vissa av mina begränsningar handlar om dålig självuppfattning och tron att jag ser stor ut i vissa plagg eller något annat mer eller mindre ogrundat. Jag utmanade ju min fäbless för låga midjor på kjolar helt nyligen när jag sydde en svart kjol med hängslen – nu har jag tagit det ett steg längre. Den svarta var ju rätt så ”lös”, dvs figurformad men inte åtsittande, och beroende av hängslena för att sitta på sin plats. Den här sitter tajt över magen på ett sätt jag aldrig haft förut på en kjol, och jag är inte helt hundra på att jag tycker att det är snyggt Som så ofta tänker jag ”cool eller corny”, dvs antingen är det faktiskt riktig cool eller så är det bara knasigt.

I likhet med den svarta (som var en hackad Cleo från Tilly & the buttons) så är även detta en klänning, nämligen nederdelen på en Megan (också Tilly). Eller nederdelen på en hackad Megan ska jag kanske säga, för jag har sytt in och om den lite grann. Fodrad så klart och med infodring i stället för linning. Som sagt, vi får se om jag kommer att känna mig bekväm i den eller inte.

Till kjolen bär jag en vit Cina (Mönsterfabriken) en svart Eloise-hoodie i ull utan ärmar (Jenny H ) och en Hampton Jean Jacket (Alina design), blandat gammalt och nytt alltså.

Igår gick jag till jobbet i den här nysydda klänningen. Jag hade inte t-shirt till som på bilden, utan en blåvitmönstrad långärmad blus, eftersom jag skulle träffa leverantörer hela dagen och eftersom min vänsterärm behöver läka lite…

Det är ännu en Cleo från Tilly & the Buttons och den är sydd i ett “kostymtyg” som är supertunt och som jag sytt nåt annat av, så jag hade bara en liten snutt kvar av det. Som på de förra Cleo jag har sytt så har jag ändrat en hel del, jag har gjort stolpfickor bak och inprovningar för att den ska bli mer figursydd, ändrat fickorna fram och satt en dragkedja i sidan.

På den här gjorde jag även om själva hängslena, jag har ju inte varit helt nöjd med hur de andra knäpps, i vart fall inte på den gröna som är lite mer dressad. Någon sa att jag bara skulle sy fast dem och jag ville inte det först eftersom jag vill kunna kliva i klänningen och inte dra den över huvudet, och jag trodde inte att det skulle gå om jag sydde fast hängslena, men det går utmärkt! Jag tycker att det blev väldigt snyggt och prydligt faktiskt?

I alla fall, jag satt på tuben på väg till jobbet och plötsligt säger kvinnan bredvid mig “Jag måste få säga att du har en jättefin klänning på dig!”. Alltså hur kul är inte det? Att få en komplimang av en främling händer ju inte så ofta och man vet ju själv, jag vet ju själv, hur många gången jag tänker sånt men inte säger?

Jag hade förresten väldigt mycket trevlig interaktion med främlingar igår, det är inte jättevanliga inslag i mitt liv, i vart fall inte något mer än “tack” eller “ursäkta”, men jag och syrran träffades i går kväll för att prata ut och försonas efter ett uppslitande gräl. Jag satte mig på uteserveringen på Brasseri Makalös (som verkligen kan rekommenderas, precis mitt i Stockholms smetigaste city och ändå helt stilla och lugnt som en oas i öknen, eller tvärt om?) för att invänta syster och pratade lite med mannen vid bordet bredvid, inte mycket, men hans mat såg god ut och han satt också ensam och jag var nervös inför mötet. Sen kom syrran och det samtal som jag hade bävat för gick väldigt bra, jag gick därifrån med en känsla av att vi var vinnare båda två, eller snarare att det inte var ett sånt “slag som behövde vinnas” om ni fattar vad jag menar? Vi lyssnade på varandra, talade om vad vi hade reagerat på, konstaterade att vissa saker får vi bara acceptera och respektera att vi tycker olika om, och andra saker kan förbättras. Gott så.

Innan vi gick sa mannen från bordet bredvid “Förlåt, jag har inte kunnat undgå att lyssna på er. Ni är verkligen fantastiska, så bra ni löste det här!” - Jag hade gärna kramat honom där och då, både för det han sa och för att han sa det!

Jag kan inte påstå att jag gillar konflikter, särskilt inte med min syster (den här gången fick jag en rejäl magkatarrsattack av att vara osams), men det är ju något verkligt skönt med att ha haft en konflikt och sedan löst den, eller hur? Och löst den utan att ha behövt tvinga någon till eftergifter eller själv ha tvingats till något man inte kan stå för, det är trösterikt.

Länge tittade jag på “Trinny och Susannah stylar om” och älskade deras inställning till kvinnor och mode. Jag tyckte att de var så bejakande och peppande och att de hyllade alla sorters kroppar på ett härligt sätt. Sen hände något. Inte så att programmet förändrades, men min uppfattning om det ändrades. Var det så jäkla kvinnobejakande och hyllande att klämma ner varenda kvinna med några kilo för mycket i en spanx-suit som skulle hålla in, trycka ihop och puffa upp kroppen på olika sätt? Är det så jäkla smart (eller modernt?) att beroende på kroppsform bestämma vilka plagg man “får“ eller “bör” ha?

“Du är ett typiskt päron, då ska man ha ditt eller datt så att det ena döljs och det andra framhävs.”

Det kändes också som att de tog väldigt lite hänsyn till vem det var de stylade, vilken typ av kläder hen var bekväm i och alla skulle bara vara så jävla sexiga hela tiden? Lägg till det att jag inte tycker att engelsmän i gemen har någon vidare klädstil, och i vart fall delar jag inte T&S’s stil och den stil de klädde ut deltagarna i och sen var programmet dött för mig.

Men visst fattar jag att de ville ge trötta människor en injektion, de ville få folk ur sin comfort zone och testa något nytt, jag fattar det. Men det skulle vara kul att se ett program som mer inriktade sig på hur folk ska långsiktigt ändra eller hitta sin klädstil, mer än att bara göra en engångsskräll, som jag betvivlar att så många av dem håller fast vid senare.

Men ok, Trinny och Susannah å ena sidan, de är kanske extremer, men jag tycker mig allt som ofta höra samma tongångar som deras. “Jag tycker att det är så fint med det där eller det där, men eftersom jag har en sån kroppsform kan jag inte ha det” säger folk på fullt allvar. Jag har varit inne på det här förut, den i mitt tycke felaktiga föreställningen att man måste klä sig så att man framhäver något eller döljer något annat. Varför är det så? Om jag vill ha något visst plagg, som inte är det mest optimalt smickrande för min kroppsform, men är optimalt smickrande för min lust eller mitt psyke, varför är det då inte ok? Som jag har sagt förut - det är kanske min attityd jag vill framhäva och inte min rumpa? Det är kanske min osäkerhet jag behöver dölja och inte mina love handles? Ibland och för vissa är det ju samma sak, men det behöver inte vara det.

Jag är uppvuxen med en mamma som hånfullt kunde teaterviska om folk man såg på stan “hon har nog ingen helfigurspegel hemma” och det har tagit mig åratal att få bort den inställningen ur mitt huvud. Jag kan erkänna att tanken fortfarande dyker upp ibland, men som tur är kommer då snabbt nästa tanke - “Hon kanske trivs jättebra i den klänningen, hon kanske alltid velat ha ett par såna byxor och hon känner sig kanske svincool i dem”, och det räcker. Vem fan är jag att döma? Det gäller att komma ihåg att tycke och smak är personligt och att inte på mammas vis tro att man sitter på facit - det gör man inte. Det du tycker är snyggt och fint och rätt är bara snyggt och fint och rätt för DIG (och i bästa fall några till). Det du tycker är fult är snyggt och fint och rätt för någon annan. I sammanhanget vill jag här påpeka att om man säger till någon “den är jättefin på dig men jag skulle aldrig ta den på mig” så uppfattas det INTE som en komplimang, i vart fall inte av mig. Även om jag förstår det så förstår jag inte varför man säger det och jag tycker att det är ganska taskigt sagt.

Så, nu är jag klar med mitt rantande. Om man vill lägga sig på en av köksbänkarna och fundera så måste man göra det i en Megan dress från Tilly & the buttons, så att man på bästa sätt framhäver köksbänken.

Äsch, jag skojar bara, man kan såklart ligga på köksbänken i vilka kläder som helst!

Men jag tycker faktiskt om Megan, jag har skrivit det förut och jag glömmer bort det mellan varven, kanske för att min inre bild av Megan inte stämmer med den faktiska. Den här har jag sytt i det som blev över av den svarta grooveklänningen och den randiga kortärmade grooveklänningen. Om du vill veta alla mina ändringar på meganmönstret så rekommenderar jag att du kollar min länkar bakåt här, men framför allt har jag ritat om ärmen så att puffet är borta, jag har tagit bort puckeln i ryggen upptill och jag har plockat fram svanken. Det låter som mycket men det är så värt det!