Jag har trott att Jalies korta variant av Cora skulle bli för kort och därför har jag inte förrän nu sytt dem, utan själv kortat det långa mönstret en bit. Nu sydde jag dock deras korta variant och blev supernöjd! Inget lårskav alls! Nu får de ligga till sig ett tag, tills nästa värmebölja kommer, eller till jag drar söderöver igen, vilket som nu kommer först.

Tyget är som vanligt från Pinecrest/fabric.com, jag använder i princip inget annat till träningskläder längre

Min ex-man sa många saker och alla var inte dumheter. (Nu försöker jag anlägga en skojfrisk ton här, det finns inga hard feelings kvar längre.)

En av de bra saker han sa om löpning, när vi talade om förmågan att springa milen var "det sitter bara i huvudet".

Alltså det här med att springa milen... för er som inte springer så vet ni inte vad jag menar, och ni bryr er säkert inte, för er som springer kanske det inte heller är en grej om ni är vana att alltid springa långt. För mig har milen oftast varit en normal träningstur, men om det går en period när jag inte springer så mycket, om det är väldigt dåligt underlag en vinter tex eller om jag är skadad, då blir milen en grej. Det känns som om den är en mur eller en tröskel eller jagvetintevad, men jag undviker den. Jag "kan" inte eller jag "orkar" inte eller "hinner inte" springa just milen. Jag kan ligga och nöta på 7-8 km flera gånger i veckan, men se milen den knäcker jag inte.

Men så häromdagen, när jag hade sytt mig ett par nya Cora (från Jalie) i det underbaraste blommiga träningstyget från Pinecrest/Fabric.com, och jag hade gjort "bendover-testet" på ett nytt och innovativt sätt, då kände jag att de nya tajtsen var värda en mil, de krävde en mil, baske mig! Ja, jag hade sytt små "tossor" också, men dom har jag mest när jag lallar runt hemma, de springer jag inte i.

I alla fall så värmde jag upp och skrämde upp och skrek upp mig lite grann och sen stack jag ut. Och krossade den där jäkla milen med att springa 11km och inte ens vara särskilt trött efteråt. 

Som sagt - det sitter i huvudet.

Häromveckan satt jag uppkrupen i en fåtölj med en kopp kaffe och ett underbart snack med en vän i flera timmar en kväll.

Till henne sa jag "jag har inte velat någonting på flera år" och slogs dels av det sanna i mitt påstående, men också det sorgliga i det.

Men det är sant, det finns ingenting jag verkligen har velat sen jag bodde i hus och vi byggde om och till. Naturligtvis finns det saker jag "vill" och har velat. Jag startade eget företag, jag har velat åka på semestrar och byta uppdrag och allt möjligt, men jag har inte verkligen velat något, haft ett mål att jobba mot, på väldigt länge.

Kanske beror det delvis på att det har hänt mig så mycket saker som jag har behövt hantera, tvingats ta hand om, så det har varit tillräckligt.

Kanske beror det också på att jag på det hela taget har och har haft det så bra att "nöden" inte tvingat fram någon längtan efter något särskilt. Kanske beror det också på hurdan jag är som person - jag tar på ett sätt dagen som den kommer och är rätt nöjd med det. Men jag vet ju att när jag verkligen har ett mål, något jag vill, så kan jag ofta faktiskt förverkliga det.

Under den perioden när mitt liv var i mest kaos, våren 2011, hade jag en väldigt stöttande projektledare i det uppdrag jag jobbade då. Han hade stor förståelse för det jag gick igenom och hjälpte mig att fungera på jobbet genom att styra lite extra och ge mig en del slack. Han menade också att han aldrig sett någon montera ner ett äktenskap på en så kort tid och med sådan effektivitet, och det stämmer säkert. Jag såg det kanske som ett projekt som behövde utföras, jag gjorde en plan och så genomförde jag.

Från det datum som jag fick fakta klart för mig till den dag jag hade köpt en ny lägenhet gick det ca fem veckor. På de veckorna hade jag fullföljt skilsmässan, bytt namn, sålt en bil, köpt en ny bil, renoverat klart och sålt ett hus samt köpt en ny lägenhet. Samtidigt som jag jobbade heltid och egenhändigt tog hand om två tonåringar i kris. Han sa senare att bara jag satte upp ett mål så skulle jag utan problem nå det, och så pushade han mig att sätta upp ett sånt mål.

Men jag funkar inte så. Jag kan inte krysta fram ett mål, eller hitta på något som jag "vill", jag funkar ju inte så. Jag vill ju mest bara leva mitt liv i det lilla och jag är för det mesta ganska nöjd med det jag har. Jag kan ju inte heller sätta som mål att jag om x år ska vara jävligt lycklig i en relation med en man som älskar mig svinmycket, och som jag känner samma sak för. Det kan man ÖNSKA, men det kan man inte ha som mål.

Alltså har jag inte velat något på många år, bara för att jag inte är en streber eller karriärist så betyder inte det att jag är en dagdrivare eller bohem. Jag planerar faktiskt mitt CV och mitt yrkesliv, jag pensionssparar och tar ansvar, men jag drivs inte av en önskan att uppnå något särskilt.

Förrän nu. Plötsligt har jag fått en möjlighet att göra något som jag inte vågat tro och hoppas på, förrän nu. Så - håll tummarna för att min gamle mentor hade rätt - och att jag lyckas med att få det här i mål.

För övrigt trodde jag att jag blivit klar med de här löptajtsen (Cora från Jalie) alldeles för sent på säsongen för att de skulle komma till nytta. De är nämligen gjorda i ett underbart flossat vintertyg från Röda Tråden, ett tyg jag köpte för två år sedan och klippte ut mönsterdelarna i för ett halvår sen. Nu, äntligen, är de klara. Men med det väder vi har och har haft den senaste veckan så är de perfekta och som synes så klarar de även "bend-over-testet" utan att det syns igenom ett dugg!