Hur inspireras du?

Jag följer en massa konton på Instagram och får mycket inspiration därifrån, men jag ska också erkänna att jag får jättemycket idéer och input av att åka tunnelbana och gå runt på stan - vilken stad jag än råkar vara i.

Jag ser någon med en cool kappa, fina strumpbyxor, oväntade kombinationer, en klänning med knäppning hela vägen bak eller en ärm med en inprovning vid armbågen. Jag antecknar i telefonen och så smygfotar jag... Aldrig så att man ser vem det är [jag fångar de flesta bakifrån] och det är nästan alltid suddigt och knasigt. Men det ger mig en hint om vad det var jag gillade och jag kan sen göra något som påminner, liknar eller har inspirerats av...

Jag har också en ganska bestämd uppfattning om vilka material som hör till vilka säsonger, och även vilka färger eller färgskalor jag gillar bättre beroende på säsong. Tjock mörk ull är så klart vinter, linne är vår och sommar (kanske höst) oavsett färg. Viskos är vår och sommar i klänning eller byxa, som blus funkar det året om. Bomull på vintern kan en bara ha i skjortor, och i så fall i mörka färger - eller vitt, vita bomullsskjortor funkar ALLTID. På sommaren kan en ha bomull i det mesta...

Självklart inser jag att detta inte är någon naturlag, det jag beskriver är ju bara så som det ser ut och känns för mig.

Den här inställningen till färg och material som jag har ställer ju till det lite för mig, jag är medveten om det också. Inte minst vid övergången mellan vinter och sommar. Den svenska våren kan ju vara utmanande på många sätt med 15 plusgrader ena dagen och snöstorm på den nästa.

Förr hatade jag alltid mina kläder när det blev vår. Alla mörka kläder i tjock ull - som jag älskat hela vintern - kändes plötsligt alltför tjocka, som begravningskläder när solen kom fram. Men sommarkläderna var för tunna, för ljusa eller färgglada och funkade inte med strumpor till och utan frös jag ihjäl.

Alltså: jag blev tvungen att fundera ut vilken typ av kläder som skulle komma förbi mitt mentala nålsöga och jag kom fram till följande:

På våren vill jag antingen ha ljusa kläder i tunn ull ELLER mörkare kläder i tunnare material.

Den här klänningen har inspirerats av två väldigt olika kvinnor. Den ena stod på tunnelbanan med en liten bäbis i vagn. Den andra svepte in genom snurrdörren på jobbet framför mig i höstas. Gemensamt för dem båda var att de hade ganska korta, mönstrade, tunna klänningar, men båda hade kängor till. De bilderna har jag odlat under vintern och nu blev det dags att försöka förverkliga dem. Problemet var bara att jag dels var osäker på vilket tyg jag ville ha, men också på vilket mönster. Kanske beror det på att min mentala bild av den här klänningen satt på en ung och slank kvinna, och inte egentligen på mig.

Nåväl, jag hittade ett tyg i gömmorna, en stuv från Ohlssons för några år sedan som jag har varit osäker på från det att jag köpte det faktiskt. Det ÄR nåt med det här tyget, nåt som kittlar och tilltalar, men som vanligt blir jag osäker på om det kittlar skönt eller oskönt? Det är dessutom ganska säkert 100% poly, och det gillar jag ju egentligen inte alls. Men borderprints eller asymmetriska mönster tilltalar alltid och triggar kreativiteten - hur ska en bäst få användning av mönstret liksom?

Mönstret är The Raglan Dress från Avid Seamstress, ett mönster jag använt jättemånga gånger och som jag verkligen gillar. Jag har ändrat ärmen till en trumpetform och när jag gjorde det, och sydde den förra sommaren, så kom jag tydligen ihåg att det var 1cm sömsmån i ärmen fast 1,5 på resten av klänningen. Det mindes jag inte nu och resultatet blev därefter. Jag kan INTE rekommendera sprättning av franska sömmar i slinkig poly för övrigt, det är inte kul. Och jag tycker att den sitter för högt upp liksom, förmodligen ett resultat av min sömsmånsmiss.

Alltså är jag högst osäker på vad jag egentligen tycker om den här klänningen och hur mycket jag kommer att använda den? Det hjälper ju inte att jag hade haft den i en väska strax innan jag tog bilderna, så den är dessutom lite skrynklig, men jag kan alltså inte bestämma mig för vad jag tycker om den? Men om jag bara visade det jag sytt som blev jättelyckat, så skulle jag visa en väldigt skev bild av mitt sy-liv, inte sant?

Det känns faktiskt som om sommaren är på väg att lämna oss nu och hösten är i antågande, inte sant? Jag undrar om det beror på att vi varit så “bortskämda” med denna sommars galna värme, så att nu när det är ett mer “normalt” sommarväder så påstår vi att det känns som höst? För 17-20° och regn är faktiskt ett fullt normalt sommarväder, vanliga somrar i alla fall.

Jag mötte en granne nere i cykelrummet häromdagen och påstod att det var lite skönt att komma in i de vanliga rutinerna, hon såg rättså trött ut och sa “ja men gör man verkligen det?”. För egen del så är nog svaret ja - jag tycker att det är rätt ok att vara tillbaka på jobbet, att kliva upp i tid, att liksom veta vad jag ska göra på dagarna. Att ha två dagar per vecka som jag har ansvar för att fylla med meningsfullt innehåll är kanske tillräckligt? Eller OK, jag skulle nog inte tacka nej till fyradagarsvecka (om jag fick betalt för fem!) men bortsett från det så gillar jag ju rutiner, att ha saker att göra som känns meningsfulla.

Och om jag alltid skulle vara “ledig” så skulle jag ju inte få så mycket användning för allt jag syr, eller hur? Den här klänningen sydde jag precis innan jag skulle gå tillbaka till jobbet igen, i längtan efter något som var svalt och luftigt men ändå påklätt nog att ha på kontoret. Mönstret kommer från The avid seamstress och heter The Raglan dress, jag har sytt ganska mycket av det mönstret redan... Precis som på sidenklänningen har jag förlängt ärmen och givit den en trumpetform. Förutom att det ser cool ut och är skönt att bära så gör det att man kan kavla upp ärmen ordentligt, något som kändes bra när det var 18° på kontoret och 34° utanför dörren.

Tyget är lite oklart var det kommer ifrån. Det är en tunn viskos i ganska klen kvalitet och jag kan tänka mig att det är köpt på Ohlssons, men jag är inte säker. Jag är glad att jag för en gångs skull köpt tillräckligt mycket av det för att kunna mönsterpassa, jag är vääääldigt nöjd med mönsterpassningen, särskilt i ryggen. Vissa mönster måste helt enkelt mönsterpassas tycker jag, medan andra klarar sig ändå. Eller också säger jag så för att jag ibland inte ids mönsterpassa eller helt enkelt misslyckas…

Men. Nu tror jag att det är slut på glada sommarfärger i tokiga mönster. Jag känner att jag min vana trogen vänder mig mot det monokroma. Jag vill ha svart igen, grått, beige och brunt och såklart BLÅTT i alla nyanser som plötsligt seglat upp som en ny favoritfärg. Och så grönt förstås, men det är så svårt att hitta fina gröna tyger. Den här hösten kommer att innebära många förändringar och mycket nya saker, men mitt kreativa behov består, såklart!

Ni vet den där känslan när en ser ett tyg som en liksom bara MÅSTE köpa? Fast det är lite för mycket pengar, lite för annorlunda mot vad en brukar köpa och vad ska en egentligen sy av det? Precis så kände jag när jag fick syn på det här tyget på Coupons Saint Pierre i Paris när Ulrika och jag var där i höstas.

Jag hade redan köpt rätt mycket tyg och även om jag inte hade en uttalad budget att hålla mig till så var det rätt mycket pengar - 90€ för att vara precis. Å andra sidan, 90€ för tre meter siden är ju inte DYRT, även om det som sagt är mycket pengar, och ibland får man helt enkelt ge efter för magkänslan.

Så jag köpte tyget och vek in det i hyllan när jag kom hem, alltmer osäker på vad jag faktiskt skulle sy av det. Eller osäker är fel ord - OVETANDE är nog mer rättvisande.

Sen, plötsligt en dag tidigt i vår kände jag att det absolut skulle bli en klänning (inte ens det var jag säker på från första början) och att den skulle sys av mitt favoritmönster “The Raglan dress” från The avid seamstress. Dock med omritad ärm, originalet har kort ärm men jag ville ha lång trumpetärm i det här tyget…

Bara att klippa i tyget gav mig ångest, inte minst för att siden ju liksom är överallt, hela tiden, och en vill liksom inte klippa fel… Att mönsterpassa struntade jag faktiskt helt i, dels för att det går åt så mycket tyg då och jag ville inte att något skulle gå till spillo, men också för att mönstret på tyget är all over the place, jag vet inte ens om det går att mönsterpassa?

Men. När själva klänningen var ihopsydd men ofållad, och jag provade den första gången så tappade jag helt min tidigare övertygelse om att det var en bra idé. Endera såg den ut som ett låt vara lyxigt, men trots det nattlinne… Eller var det bara för mycket liksom? Jag visade halvfärdiga bilder för en kollega som sa att om jag varit med i Project Runway som kanske domarna skulle ha sagt att den var för “costumy”, alltså för maskeradig… Den fick därför hänga i skamvrån i syrummet i flera månader.

Sen drabbades jag av “dubbelångest” (eller trippel-) där runt midsommar. Dels för att jag köpt ett tyg för så mycket pengar och inte ens sytt klart klänningen!!! Dessutom för att jag skulle gå på en 30-årsfest och ville känna mig snygg i något nytt… (Midsommarångesten i sig har jag ju redan skrivit om, det var “trippeln”). Så jag sydde klart min blommiga, franska siden-DiLeva-klänning, så att jag åtminstone kunde släcka den första av ångestarna.

Och faktiskt - jag k��nner mig jättefin i den! Det är kanske inte en klänning en drar på sig en blek och glåmig dag när en inte vill märkas, men de andra dagarna, när en är OK med att sticka ut lite och kanske har lite färg på näsan - då är den perfekt! Inte minst med en underklänning i vit silkig viskostrikå under (med tyg från Tygverket) och ett par snygga sneakers till. Och festen? Japp, jag hade den på mig och fick en massa komplimanger!