OK, igår fick jag ett ensamhetsbittersammanbrott - jag är ledsen för det. Min dotter läste det jag skrivit och sa att jag skulle göra mig osams med hela världen om jag lät det stå kvar, och det är ju inte vad jag vill.

Därför kommer här ett förtydligande; de ”förnumstiga jävlarna” som hånar dem som reser utomlands finns i mitt twitterflöde, inte i min närhet. Jag kan sluta läsa twitter, eller sluta ta åt mig, vilket jag klarar 99 av 100 dagar, igår var den hundrade.

Jag är inte arg på någon som har sommarställe eller sammanhang, båtar och relationer, jag är inte sur på dem för att de inte bjuder in mig. Jag är avundsjuk och önskar att jag själv satt i samma sits just nu. Jag är inte säker på att jag själv skulle bjudit in alla ensamma själar i min vänkrets om jag haft ett landställe, för det är faktiskt jobbigt att ha gäster hela tiden. Jag kan ändå, den där hundrade dagen, vara bitter över att jag inte sitter på en brygga och pratar om den senast lästa boken eller det magiska och galna vädret.

Ur boken ”Nuckan”;

Jag är avundsjuk, detta fula och eländiga, som är nästan lika illa att erkänna och prata om som ensamheten. Det gör folk obekväma och illa till mods och vem vill förresten umgås med en gnällspik?

Så, de där 99 dagarna när jag kan och orkar så peppar jag mig själv till att allt är bra, det är ett finfint liv på det hela taget och jag peppar så bra att jag övertygar både mig själv och andra, som alltså inte ser att jag egentligen känner mig som den sista mammuten. Ond cirkel va?

Igen ur Nuckan - idag ska jag nog återgå till deckare, mord gör mig på sååå mycket bättre humör!

Nåväl. Jag är inte arg på någon särskild person egentligen, eller jo, jag är förbannad på mig själv, om någon. Det var inte så här det skulle bli.

Om definitionen av sybehör är “redskap och till­behör som an­vänds vid sömnad“ så är ju de här lakritsstängerna i ordets verkliga mening sybehör - de är tillbehör som jag använder när jag syr. Burken står i syhörnan och ransonen är EN. Inte en åt gången eller en i timmen, utan en per kväll. Om jag inte råkar sy något jättefel så jag måste sprätta och redan har tagit kvällens ranson - då får man göra undantag.

Och när jag fyllde på burken senaste gången så slog det mig att mönstret på den här kartongen skulle jag gärna se på ett tyg. Det är lite Marimekko eller Kokka över det och jag tänker mig tex enklänning med många prickar längst ned så att intrycket där är mer eller mindre svart, och sen färre och färre ju högre upp på klänningen man kommer. Det tyget lär jag väl få måla själv tänker jag, och det är bara tillgången på tid som hindrar mig just nu…

Det påstås ganska ofta att vi kvinnor är ganska elaka mot varandra, att vi inte kan umgås i grupp och att män aldrig är taskiga mot varandra i smyg, utan slår varandra på käften om det skulle vara så och sen är det bra med det. Vi kvinnor ska tydligen vara bra på att snacka skit bakom ryggar etc.

Det är inte sant, eller så är det inte sant längre. Jag la för några veckor sedan upp en bild på sociala medier av mig själv och min 51-årigt gropiga kropp i baddräkt och fick bara en massa positiv feedback, hejarop och kärlek - det var helt underbart!

Och för inte så länge sedan frågade jag i samma sociala medier efter en sorts spänne att stänga tex glasögonfodral med. Min fråga var var man kunde köpa sådana, men häromdagen när jag kom hem låg ett brev i min låda från Kristina i Södertälje som hade skickat mig två stycken för att hon hade fler än hon behövde och hon ville sprida glädje!! Tack snälla Kristina och tack snälla alla andra som bevisar att det är trevligare och roligare att vara snäll än motsatsen!