We’re in this together
OK, igår fick jag ett ensamhetsbittersammanbrott - jag är ledsen för det. Min dotter läste det jag skrivit och sa att jag skulle göra mig osams med hela världen om jag lät det stå kvar, och det är ju inte vad jag vill.

Därför kommer här ett förtydligande; de ”förnumstiga jävlarna” som hånar dem som reser utomlands finns i mitt twitterflöde, inte i min närhet. Jag kan sluta läsa twitter, eller sluta ta åt mig, vilket jag klarar 99 av 100 dagar, igår var den hundrade.

Jag är inte arg på någon som har sommarställe eller sammanhang, båtar och relationer, jag är inte sur på dem för att de inte bjuder in mig. Jag är avundsjuk och önskar att jag själv satt i samma sits just nu. Jag är inte säker på att jag själv skulle bjudit in alla ensamma själar i min vänkrets om jag haft ett landställe, för det är faktiskt jobbigt att ha gäster hela tiden. Jag kan ändå, den där hundrade dagen, vara bitter över att jag inte sitter på en brygga och pratar om den senast lästa boken eller det magiska och galna vädret.
Ur boken ”Nuckan”;

Jag är avundsjuk, detta fula och eländiga, som är nästan lika illa att erkänna och prata om som ensamheten. Det gör folk obekväma och illa till mods och vem vill förresten umgås med en gnällspik?

Så, de där 99 dagarna när jag kan och orkar så peppar jag mig själv till att allt är bra, det är ett finfint liv på det hela taget och jag peppar så bra att jag övertygar både mig själv och andra, som alltså inte ser att jag egentligen känner mig som den sista mammuten. Ond cirkel va?
Igen ur Nuckan - idag ska jag nog återgå till deckare, mord gör mig på sååå mycket bättre humör!

Nåväl. Jag är inte arg på någon särskild person egentligen, eller jo, jag är förbannad på mig själv, om någon. Det var inte så här det skulle bli.
Kommentarer