I morse tränade jag, åt frukost, duschade, klädde på mig och med håret uppsatt och läpparna röda kände jag mig fredagssnygg och redo för dagen.

När jag kommer till jobbet möter jag de två kvinnorna som har samma typ av roll som jag har i det här projektet och den ena säger ”Har du fått två bollar på huvudet idag?”, syftandes på min frisyr. Jag fick bara ur mig ett torrt ”Jaaa, så kan man ju också kalla det” för jag fick ägna all kraft åt att inte visa hur ledsen jag blev. Inte bara ledsen över själva kommentaren, utan ledsen över att en av dem jag har trott att det skulle bli trevligt att jobba med är en sådär person. En sån som kommenterar andras (mitt) utseende ohämmat. Jag har så svårt att stå ut med såna!

Vad är det i min personlighet, mitt sätt att se ut och vara som gör att folk ofta kommenterar mitt utseende på ett trist sätt? Jag tycker att jag alltför ofta träffar på folk som är såhär, som säger saker som antingen är korkat obetänksamma eller utstuderat elaka – jag vet inte vad jag ska tro?

Jag har i många år umgåtts med en vän som enligt egen utsago verkligen vill vara mainstream. Det är helt OK för mig, folk får vara hur vanliga och normativa de vill, men jag fattar inte varför de inte möter mig med samma respekt? Den här vännen kan säga saker som ”Oj, vilken jacka, jag skulle aldrig ta den på mig, men du är fin i den”. Eh? Hur ska man tolka något sånt?

Varför är jag fritt villebråd liksom? Jag går inte omkring och säger ”Oj vad du ser vanlig ut idag” eller ”Har du låtit håret hänga idag med?”. Om kollegan säger något mer någon gång ska jag fråga om hon har problem med sånt som är lite, lite annorlunda. Om hon tycker att det är ett ok sätt att socialisera.

Kanske är det som min dotter säger, att folk i min generation är så jäkla normativa och rädda för sånt som inte är det att de får panik. Och så har de inte uppfostrats i andan av att folk ska få vara som de är utan de tror att det är ok att kommentera. Och att den som sticker ut aldrig så lite liksom "ber om det"? (Då är de jävligt farligt ute!)

Men frågan kvarstår för mig, sticker jag verkligen ut så jäkla mycket? Är jag verkligen så off the grid att det stör folk och triggar det där behovet av att kommentera?

Jag hade sån lust att be henne dra åt helvete med sitt trista sätt, men jag kompenserade åt andra hållet i stället och talade om för en annan kollega att jag tycker att hon har superfint hår (vilket är sant och jag har tänkt det förut men bara inte sagt det).

I alla fall. När Ulrika och jag var i London på vår lilla shopping spree för ganska exakt ett år sedan så köpte jag 3,5 m av ett underbart ulltyg på Misan textiles. Det kostade 18£ per meter och är en sån där härlig kostymkvalitet som jag älskar. Redan när jag köpte det tänkte jag att jag skulle sy en ny Eloise och ett par byxor, och så la jag på en halvmeter så att det skulle räcka till kjol också, bara för att.

Byxorna sydde jag i december förra året , men jackan blev liksom inte av, trots att min gamla svarta Eloise var så blanksliten att det var skämmigt att ha den på sig. Och trots att en svart Eloise är min räddning när jag vill klä mig "safe". Men jag sydde alltså byxorna och sen la jag undan tyget framåt våren och glömde lite bort det lite.

För någon vecka sedan kom jag på att jag ju borde sy en ny svart Eloise och när jag rotade runt så hittade jag tyget. Insåg att det räckte till både jacka och kjol, såg att jag hade klippt i det men kom först inte ihåg vad jag sytt av det, så jag fick kolla igenom bloggen för att hitta brallorna innan jag började leta i garderoben! JA - jag syr mycket och kan uppenbarligen inte hålla reda på allt jag syr!

Nu har jag i alla fall varit på jobbet hela dagen med mina två bollar på huvudet iförd en Eloise, en Agnes-skjorta, ett linne/tank top från Halfmoon och de svarta Sara-byxorna som hör ihop med jackan. Och nu är det tack och lov alldeles strax helg!

När jag lyssnade på Åsa Beckmans kåserier i hennes bok ”Väninnekören” (läs eller lyssna på den, det finns så mycket tänkvärt i den att man går i spinn!) så lystrade jag lite extra på den sekvensen som beskriver hur vi kvinnor intervjuar män och hur vi tar ansvar för samtal och konversationer. Jag hade en vag uppfattning om att hon hade rätt, mest för att jag har noterat det i min omgivning, mer än varit med om det själv, inte minst för att min mamma är en notorisk intervjuare.

Men så härom dagen lunchade jag med en gammal vän, en man i min bekantskapskrets. Jag vet nu allt om hur han hade det i midsomras, hur han har det på jobbet, vad han ska göra i sommar, hur barnen mår och vad de ska göra i höst samt en del om bilars olika egenskaper. Han har ingen aning om hur jag hade det i midsomras, han vet lite om jobbet eftersom jag berättade det själv, innan jag kom på att jag skulle invänta en fråga innan jag själv delade med mig, han vet inget om min sommar eller mina barn. Han ställde nämligen inte en enda fråga. Inte en enda.

Det märkvärdiga är att jag ganska tidigt i mötet blev medveten om detta, så jag avvaktade ibland, gav honom en chans att fråga genom att inte själv ställa nya frågor hela tiden. Tänkte att jag skulle ge honom utrymme liksom. Det hjälpte inte.

Kanske gjorde jag honom generad genom att inleda med att fråga om just midsommarhelgen, eftersom han var med de vänner jag tidigare kallat "mitt gäng", men denna gång var jag inte bjuden [eller om det är att jag inte längre blir bjuden, eller inte till just det här värdparet, det är oklart] - eller försöker jag nu bara hitta ursäkter för hans beteende? Försöker jag faktiskt lägga skulden på mig? Så typiskt!

Men jag slutar nu. Jag tänker inte fortsätta så här. Jag kommer inte att intervjua eller ställa fler frågor än jag får i liknande situationer framöver. Och det är ett löfte. Och det är inte det enda jag ska sluta med.

Ok, då skiter vi i det nu och ägnar oss åt kläder. Jag tycker att det är så himla svårt ibland på sommaren med kläder - inte minst när man jobbar. Ibland är det 25° ute men supersvalt på kontoret, och just nu visar termometern 16-17° och "sommarvärmen är långt borta" (citat SMHI).

Jag VÄGRAR ha strumpbyxor och jag tycker inte längre om att ha tajts till kjol och klänning. Lösningen blir då byxor och långa kjolar och klänningar. De senare kan man ju dessutom hala upp om man skulle råka hamna på en uteservering framåt eftermiddagen och solen ändå väljer att titta fram. Problemet är ju att jag har så få långa kjolar och klänningar, nästan inga alls. Så i lite panik innan jag skulle till England i midsomras så snodde jag ihop den här kjolen.

Och "snodde ihop" är tyvärr rätt beskrivning, det gick alldeles för fort och för slarvigt och det syns, eller i vart fall ser jag det själv. Mönstret har jag hittat på själv, det är en gammal Filippa K-kjol i grunden, men en kort, som jag nu förlängt. Och tyget är ett underbart, mjukt och slinkigt cupro från Metermeter, och det är inte tygets fel att det inte blev bra, men man ska inte jobba med det om man har bråttom och vill slarva, för det slinker iväg och så blir det ojämnt och jaaaa, slarvigt alltså. Främst är det fållen som inte tål en närmare inspektion - men "om man går fort och skrattar mycket så syns det inte att man är ful" så jag tänker använda den ändå, bara för att jag älskar den trots bristerna.

Den blå tischan är också en ful favorit, även den i cupro fast jersey. Modellen är The Makers Ateliers shell dress/top , fast lite sabbad av att jag haft en väska hängande över bröstet, som skavt tyget och gjort det lite noppigt. Som sagt, vissa saker älskar man bara, med skavanker och allt. Det gäller människor också, inte trots att de är det de är utan för att och oavsett.

Det vita linnet under är det andra jag sytt av Halfmoons super basic tank , som jag ska sy tusen fler av!

Jag tar gröna linjen hemifrån och byter vanligen till röda vid Slussen. Nu är röda avstängd mellan Slussen och TC denna vecka så då får man byta vid TC i stället, och byta perrong också, tillsammans med vääääldigt många andra (det är 20-minuterstrafik bara för att göra det extra skojigt). När tåget kom fram till Gärdet så skulle alla av och det var lång kö till den enda fungerande rulltrappan (den andra har varit avstängd ett par veckor...). Jag vägrade trängas och satte mig på en bänk och väntade i en minut eller så, tills alla kommit upp, sen gick jag utan att trängas upp för trappan och kände det som om jag lyckligen lurat systemet!