Hemkommen efter en vecka på Korfu med båda barnen (flock 24/7!!!) reflekterar jag åter igen över sammanhang och ensamhet, över livets tvära kast mellan det ena och det andra.

Ena stunden nära de man älskar och del av ett sammanhang, nästa stund ensam och betraktandes världen som lite på håll. Fast förresten, här skulle jag hellre använda engelskans alone/lonely i stället för svenskans plattare “ensam”.

Jag är mestadels alone utan att vara lonely. Fast om jag är ärlig så är det mer så att jag alltid är alone och lonelinessen kommer och går som stråk. Kanske att man på svenska ska vara tydlig och säga att jag oftast ÄR ensam, men att jag bara KÄNNER MIG ensam emellanåt?

Idag läser jag boken “Nuckan” av Malin Lindroth och inser att jag inte hör till nuckornas skara enligt Malins definition. Jag har ju varit i ständig relation från 16 till 46, varav nästan 20 år som gift, så jag kvalificerar mig inte till nucke-epitetet. Det finns dock mycket att känna igen sig i i boken, bland annat frustrationen i att få höra “det finns en för alla” eller “Han med stort H dyker upp så snart du slutar leta” (eller “när du är redo” en annan jäkla lögn).

Jag försöker att inte leva mitt liv i limbo, i väntan på att något bättre ska hända, alltså måste jag acceptera tanken på att det kanske är så här mitt liv kommer att se ut framöver.

Även om det inte är det evigt ensamma livet jag önskar mig, så måste jag finna glädje även i det som är nu, annars är mitt liv ju bara en väntan på något jag inte säkert vet ska komma - i don’t have faith…

Change may be just around the corner - or not.

Ibland säger folk förvånat till mig när jag berättar hur jag känner “jag trodde inte du VILLE träffa någon?”, bara för att det inte är det ENDA jag vill?

Jag tror att det jobbigaste med singellivet faktiskt är att det innebär mer ensamhet än att inte dela säng och tvättkorg med någon. Det är uppenbarligen inte så att folk tänker “hon är ensam, vi bjuder ut henne till landet/middag/fika”, tvärtom.

Därför kommer stråken av loneliness farande när man ser vänner, släkt och bekanta njuta sommarens fröjder tillsammans och känslan av utanförskap uppstår.

I det här sammanhanget gnisslar jag tänder åt alla förnumstiga jävla människor som (ofta på sina sjönära landställen, i sällskap av släkt och vänner) hånar oss som reser utomlands - särskilt i år när Sverige är som Medelhavet - fast bättre! Mitt Twitterflöde är fullt av dem…

Vi ska tydligen lastas för klimatkrisen, för torkan och böndernas missväxt, och detta enbart för att vi vill ligga vid nån jävla pool och sörpla paraplydrinkar!

NEJ, säger jag! Jag reser för att slippa sitta ensam på balkongen i fem veckor!

Jag reser för att det är lättare att få sällskap på en tvåveckors semester än att dag för dag ringa och be om sällskap och samvaro. Jag reser för att jag inte har något landställe och inte blir bjuden till något. Jag reser för att jag vill uppleva nya saker, träffa nya människor (TRÄFFA MÄNNISKOR) och uppleva nya kulturer.

Lägg för i helvete inte hela klimatkrisen på mina axlar, tillsammans med allt annat som ligger där, det är inte rättvist…

OK, nu har jag fräst färdigt och så ska jag säga något om den här klänningen också…

Jag har sytt två blusar av mönstret Natalie från Seamwork, och jag gillar dem jättemycket. När de kom med en klänning av samma mönster var jag ju tvungen att testa, men som vanligt med klänningar som är för vävda tyger och inte har så mycket vidd är det svårt att avgöra storleken.

Om jag gick efter mina mått i tabellen så var jag en storlek 10, men när jag tittade på måtten för färdigt plagg (och jag älskar när den tabellen är med) så borde det räcka med en 6:a… Eftersom jag har sytt blusen i storlek 8 så kompromissade jag och ritade även av klänningen i stl 8, men bestämde mig för att sy en bärbar toille, alltså i ett tyg som jag “inte bryr mig om” men som kan gå att använda.

Tyget har jag för övrigt köpt på Älvsjömässan och det är inte det att jag tycker att det är fult precis, men jag har en tråkig fäbless för att gilla att köpa mönstrade tyger som jag sen inte gillar att bära plagg i, konstigt eller hur?

Ja, vad ska man säga? Storleken är perfekt, jag har inte ändrat något alls från mönstret och jag gillar modellen jättemycket. Jag kan se den i ett svart skjorttyg eller ett blått, beige eller vad som helst faktiskt, bara det är enfärgat… Och om jag ska kunna använda den i mer konventionella miljöer än semestermiddag i Korfu stad så behöver den vara längre, den känns väldigt kort när det går upp så pass högt i sidorna.

En till alltså, som jag tror får bli med en rakt skuren fåll, i tunt svart skjorttyg? Kanske hinner jag den klart till min nästa, lite längre semesterresa som börjar snart…