Jag har alltid varit en person som haft ordning och reda omkring mig, jag har var sak på sin plats, köper nytt toapapper, kaffe eller mjölk innan det tagit slut och kommer såklart i tid! Kommer. I. Tid. Jag kommer alltid lite före utsatt tid när jag ska möta någon, vilket ibland innebär att när utsatt tid kommer så tycker jag att den jag ska möta är sen! Jag vet såklart att jag har fel och borde chilla, men det är - eller har varit - min defaultinställning.

Men på senare år har det hänt något. Inte generellt sett, jag får fortfarande inte slut på toapapper eller kaffe, jag köper mjölk så jag klarar nästa dags frukost och jag låter inte mina vänner stå och vänta när vi stämt träff.

Men morgnarna - vad har hänt med mina morgnar? Det är som att min lägenhet är minerad med kaninhål på morgonen, hål där det försvinner tio minuter en kvart och rätt var det är har klockan blivit alldeles för mycket och jag måste rusa. Jag tror inte att det beror på att jag vaknar för sent, det handlar mer om allt jag vill hinna med innan jag går till jobbet. jag vill ju träna, det är mitt sätt att möta dagen och om jag går upp i tid, inte tar ur diskmaskinen, inte luftar element (det gjorde jag härom morgonen...), inte klappar på det jag sytt kvällen innan, inte torkar av spisen, inte stryker kläder, inte tvekar på vilka kläder jag ska ha, inte städar badrummet... då har jag en chans.

På mitt förra uppdrag hörde det till ovanligheterna att vi hade möten som började före klockan halv tio - så dags hade vi nämligen "stand up-möte" som i stort sett alla i IT-branschen har. En kvart när man pratar igenom vad man håller på med och om man har något som hindrar en från att jobba vidare. Halv tio var såklart inte någon svårighet att hinna till, men jag har klockan nio som en "skamgräns" för hur sent jag vill komma till jobbet och den sprängde jag i stort sett varje dag, om än bara med fem-tio minuter.

På det uppdrag jag nu är har vi stand up klockan kvart i nio. KVART I NIO. Jag har visserligen en något kortare restid nu, men det är ändå en kamp att hinna med den tunnelbana som går 08:11 från mig, så att jag sen kan promenera i lugn och ro och inte komma inrusande till mötet i sista sekund, vilket tunnelbanan efter tvingar mig till.

Jag börjar nu efter två veckor att bli hyggligt bra på det, jag har trimmat mina rutiner och lyckats ta mig till jobbet i tid varje morgon, även om det inneburit att jag fått springa i full fart till tuben. Så ni kan ju förstå hur nöjd jag var i går morse när jag inte bara hann fota min nya tröja utan också promenera i lugn takt till tunnelbanan.

Jag kastar alltid en blick på perrongens skyltsystem när jag närmar mig, bara för att se hur jag ligger till innan jag svänger runt hörnet och tar mig igenom spärrarna och uppför trapporna, och nu  var jag nöjd att se att det stod 2min till nästa tåg när jag kom promenerandes. Sen blinkade 2:an till och försvann, vilket innebär att det är ett tåg på väg och man har ca 30 sekunder på sig att göra rusningen genom spärrarna och uppför trapporna! 08.09 gick alltså tåget, TVÅ MINUTER före utsatt tid. Tack för det SL! Men jag hann, och jag slutade flåsa strax efter Gullmarsplan...

Jag kallade den "min nya tröja" men är det en tröja? 

Framstycket är i den Misan-ull jag nu kramat ur det sista ur, nu är det bara slamsor kvar, ärmar och bakstycke är i stickad ull. Mönstret är Boxbox-shirt från Merchant & Mills, med omritad ärm för att få den lång och för att passa trikå. Efter att ha provat med t-shirt under och konstaterat att det liksom blev för bart i halsen så testade jag med en av mina vita Agnes-skjortor (Mönsterfabriken) och jag tycker att kombon blev bra. Jag vet inte om det är en tröja eller en skjorta eller nåt annat, men jag gillar den ändå!

I morse tränade jag, åt frukost, duschade, klädde på mig och med håret uppsatt och läpparna röda kände jag mig fredagssnygg och redo för dagen.

När jag kommer till jobbet möter jag de två kvinnorna som har samma typ av roll som jag har i det här projektet och den ena säger ”Har du fått två bollar på huvudet idag?”, syftandes på min frisyr. Jag fick bara ur mig ett torrt ”Jaaa, så kan man ju också kalla det” för jag fick ägna all kraft åt att inte visa hur ledsen jag blev. Inte bara ledsen över själva kommentaren, utan ledsen över att en av dem jag har trott att det skulle bli trevligt att jobba med är en sådär person. En sån som kommenterar andras (mitt) utseende ohämmat. Jag har så svårt att stå ut med såna!

Vad är det i min personlighet, mitt sätt att se ut och vara som gör att folk ofta kommenterar mitt utseende på ett trist sätt? Jag tycker att jag alltför ofta träffar på folk som är såhär, som säger saker som antingen är korkat obetänksamma eller utstuderat elaka – jag vet inte vad jag ska tro?

Jag har i många år umgåtts med en vän som enligt egen utsago verkligen vill vara mainstream. Det är helt OK för mig, folk får vara hur vanliga och normativa de vill, men jag fattar inte varför de inte möter mig med samma respekt? Den här vännen kan säga saker som ”Oj, vilken jacka, jag skulle aldrig ta den på mig, men du är fin i den”. Eh? Hur ska man tolka något sånt?

Varför är jag fritt villebråd liksom? Jag går inte omkring och säger ”Oj vad du ser vanlig ut idag” eller ”Har du låtit håret hänga idag med?”. Om kollegan säger något mer någon gång ska jag fråga om hon har problem med sånt som är lite, lite annorlunda. Om hon tycker att det är ett ok sätt att socialisera.

Kanske är det som min dotter säger, att folk i min generation är så jäkla normativa och rädda för sånt som inte är det att de får panik. Och så har de inte uppfostrats i andan av att folk ska få vara som de är utan de tror att det är ok att kommentera. Och att den som sticker ut aldrig så lite liksom "ber om det"? (Då är de jävligt farligt ute!)

Men frågan kvarstår för mig, sticker jag verkligen ut så jäkla mycket? Är jag verkligen så off the grid att det stör folk och triggar det där behovet av att kommentera?

Jag hade sån lust att be henne dra åt helvete med sitt trista sätt, men jag kompenserade åt andra hållet i stället och talade om för en annan kollega att jag tycker att hon har superfint hår (vilket är sant och jag har tänkt det förut men bara inte sagt det).

I alla fall. När Ulrika och jag var i London på vår lilla shopping spree för ganska exakt ett år sedan så köpte jag 3,5 m av ett underbart ulltyg på Misan textiles. Det kostade 18£ per meter och är en sån där härlig kostymkvalitet som jag älskar. Redan när jag köpte det tänkte jag att jag skulle sy en ny Eloise och ett par byxor, och så la jag på en halvmeter så att det skulle räcka till kjol också, bara för att.

Byxorna sydde jag i december förra året , men jackan blev liksom inte av, trots att min gamla svarta Eloise var så blanksliten att det var skämmigt att ha den på sig. Och trots att en svart Eloise är min räddning när jag vill klä mig "safe". Men jag sydde alltså byxorna och sen la jag undan tyget framåt våren och glömde lite bort det lite.

För någon vecka sedan kom jag på att jag ju borde sy en ny svart Eloise och när jag rotade runt så hittade jag tyget. Insåg att det räckte till både jacka och kjol, såg att jag hade klippt i det men kom först inte ihåg vad jag sytt av det, så jag fick kolla igenom bloggen för att hitta brallorna innan jag började leta i garderoben! JA - jag syr mycket och kan uppenbarligen inte hålla reda på allt jag syr!

Nu har jag i alla fall varit på jobbet hela dagen med mina två bollar på huvudet iförd en Eloise, en Agnes-skjorta, ett linne/tank top från Halfmoon och de svarta Sara-byxorna som hör ihop med jackan. Och nu är det tack och lov alldeles strax helg!

Mat. Hur är er relation till mat och ätande?

Jag gillar mat generellt sett, och är inte särskilt petig, förutom att jag nu sedan drygt 18 månader inte äter - eller i vart fall inte lagar - kött. Och när jag säger kött så menar jag djur, alla djur. För många gånger om jag säger att jag äter vegetariskt så får jag frågan ”Men fisk äter du väl?”. Så vitt jag vet så växer inte fisk på träd eller i jorden så nej – jag äter inte heller fisk. Men jag är inte vegetarian, jag identifierar mig inte som det, och om jag blir bjuden på något med kött eller fisk så äter jag, i alla fall lite. På samma sätt äter jag ibland kött om jag är på restaurang (särskilt utomlands) om det inte finns några vegetariska alternativ som tilltalar.

Som sagt, jag gillar mat och numera när jag lagar vego så växlar jag mellan att tycka att det är superkul att laga mat för att jag hittar nya recept och ett helt nytt kök att laborera med å ena sidan. Å andra sidan får jag ibland matlagningspanik och har lust att ta ett vitaminpiller i stället för middag, bara för att slippa laga. Eftersom jag har matlåda varje dag så blir det ju mycket lagande, men om jag skärper mig lite så går det ändå bra, och som sagt, jag gillar ju mat så jag försöker verkligen anstränga mig, även när jag är ensam.

Sånt jag inte fattar är människor som äter enligt någon sorts obskyr diet – GI, LCHF, medelhavs, bara någon färg (?). Säkert handlar det om att de tycker att de mår bra av det eller går ner i vikt eller något, men jag förstår det helt enkelt inte, det verkar så krångligt. Blandad kost in och lagom dos rörelse – räcker inte det?

Ok, mellan måltiderna syr jag ju såklart och här är ännu en Elisabeth, den sista på ett tag, jag lovar (fingers crossed). Den här är sydd i det sista jag hade av chambraytyget från Merchant & Mills, samma som jag använde till den ärmlösa Trapezeklänningen, och här gick jag loss ordentligt med Sashikobroderierna, till och med på den ena knappen!

Jag hade verkligen roligt när jag sydde de här ringarna, det är nästan så man börjar leta efter projekt att få brodera på härnäst, fast jag egentligen inte är ett jättefan av just broderier.

Ärmen är förresten inte Elisabeths från början, utan kommer från Agnes, jag gillar verkligen den arbetade känslan i manschett med knapp och hela grejen. Byxorna är Mönsterfabrikens Sara sydd i brushed twill från Metermeter och under den blå Elisabettan har jag en vit, ärmlös Bettan. Helt klädd i Mönsterfabriken alltså!