Jag läser ju rätt mycket på Twitter, mest för underhållning och för att hålla mig lite á jour med vad som händer. Och då menar jag inte nödvändigtvis vad som händer i världen rent nyhetsmässigt, det finns det ju andra kanaler för, men twitter förär ett fantastiskt forum a på att snappa upp en massa annat som jag tycker är intressant och som det pratas mycket om, tex "Bean dad" (mer om honom vid senare tillfälle tror jag).

Tyvärr finns det också en tendens bland dem som i Sverige är "populära på Twitter" (dvs har stor konton med många följare) att bete sig som klassiska skolgårdsmobbare, dvs göra narr av folk eller beteenden för att få poäng hos andra. Jag brukar vara duktig på att avfölja folk som skriver sånt, men dessvärre så dyker ju trådarna upp ändå, om någon jag följer interagerar med dem.

Saker som får mig att avfölja är tex när någon bara skriver "När ska alla som har Airpods fatta att de ser töntiga ut?". Och det handlar inte bara om att jag själv har Airpods, det handlar om att jag inet gillar den sortens retorik, i vart fall inte utanför slutna sällskap. Man vet aldrig vem ens elaka ord träffar, det kanske är någon som mår dåligt från början och bara behöver just så lite för att tippa över kanten. Onödigt och mobbarmentalitet.

Det som störde mig idag - och som är intill dödens tristess schemalagt så här års - är "norrlänningars" hån av stockholmare. Idag var det en kvinna på twitter som skrev "Otroligt sött med alla stockholmare som ojar sig över att de ska få runt minus 20 nästa vecka. Mao helt vanlig vinter." Att -20° är en helt vanlig vinter där hon bor, har ingen bäring på resten av landet. -20° ÄR en väldigt kall temperatur för att vara Stockholm och jag kan inte fatta varför norrlänningar inte förstår det? De som inte kan hantera att kliva undan i rulltrappan utan att tycka att "det är för stressigt" tycker alltså att vi ska vara OK med en temperatur som uppträder vart fjärde år? Och inte bara OK med det utan vara tysta också? Bara för att deras Epa-traktorer är riggade för att klara -40° så betyder inte det att tunnelbanor och bussar som transporterar hundratusentals människor varje dygn klarar det.

Nu kanske det är så att norrlänningar sinsemellan skrattar åt att vi tycker att det är kallt och vi skrattar åt att de är senfärdiga, men vi skrattar väl i smyg? För att vi fattar att det handlar om vad man är van vid och bekväm med, och om jag skrattar åt dig så skrattar du åt mig för något annat? Och om man skrattar år varandra och hånar varandra för ens olika egenheter så förlorar väl alla, eller? Vad vinner en norrländska på att håna stockholmare för att vi tycker -20° är kallt?

Jag bodde i Jerusalem 1976-77, när jag var barn alltså, och på julen där blev det någon minusgrad och ett tunt lager snö. Folk blev som galna och bunkrade mat och stängde skolor och vi skrattade lite. Tills vi insåg att husen inte hade centralvärme, bilarna saknade dubbdäck och uppvärmning och det inte fanns salt eller grus till vägarna. Det VAR kaos, för de var inte vana! Men att rusta Jerusalem för snöstorm vore totalt bortkastat, det händer ju så vansinnigt sällan!

Så. Jag tycker att -20° är svinkallt och jag förbehåller mig rätten att gnälla. Om någon norrlänning tycker att det är "sött" så må det var hänt. I så fall tycker jag att ni är muppar som inte står till höger i rulltrapporna så att vi stockholmare kan gå förbi! Det var för övrigt senast 2010 som det var så kallt som -20° i Stockholm, och dessförinnan 1987, så kom inte och säg att det är "helt vanlig vinter"!!!

Trots att det alltså ska bli DÖDSKALLT här nästa vecka - eller kanske just därför - så drömmer jag om vårplagg. Jag fick lust att sy en "mjukisoverall" i fint ulltyg och visste inte om den skulle bli mera mjukis eller kostym, och jag har ännu inte bestämt mig.

Både byxan och jackans mönster kommer från Mönsterfabriken, nämligen Juno och Sara och de är sydda i princip utan avsteg från mönstren. I princip säger jag, för jackan är ju fodrad och har fått en muddplatta (alltså så att mudden inte går ända fram till dragkedjan), annars inga ändringar. Tyget är en tunn superfin ull från Minerva, men riktigt tunn, så pass att jag inte tror att jag kommer att vilja ha byxorna förrän i april/maj, men jag kommer å andra sidan kunna ha dem hela sommaren. Bandet som sitter som revärer och i huvan kommer från en tysk butik som heter Wunderpop. Jag köpte dem för mer än fyra år sedan och har lite glömt bort dem, både butiken och banden. Nu kom de till användning, inspirerad som jag var av ett par Sara-byxor som Sara på Mönsterfabriken sytt!

Jag har alltid varit en person som haft ordning och reda omkring mig, jag har var sak på sin plats, köper nytt toapapper, kaffe eller mjölk innan det tagit slut och kommer såklart i tid! Kommer. I. Tid. Jag kommer alltid lite före utsatt tid när jag ska möta någon, vilket ibland innebär att när utsatt tid kommer så tycker jag att den jag ska möta är sen! Jag vet såklart att jag har fel och borde chilla, men det är - eller har varit - min defaultinställning.

Men på senare år har det hänt något. Inte generellt sett, jag får fortfarande inte slut på toapapper eller kaffe, jag köper mjölk så jag klarar nästa dags frukost och jag låter inte mina vänner stå och vänta när vi stämt träff.

Men morgnarna - vad har hänt med mina morgnar? Det är som att min lägenhet är minerad med kaninhål på morgonen, hål där det försvinner tio minuter en kvart och rätt var det är har klockan blivit alldeles för mycket och jag måste rusa. Jag tror inte att det beror på att jag vaknar för sent, det handlar mer om allt jag vill hinna med innan jag går till jobbet. jag vill ju träna, det är mitt sätt att möta dagen och om jag går upp i tid, inte tar ur diskmaskinen, inte luftar element (det gjorde jag härom morgonen...), inte klappar på det jag sytt kvällen innan, inte torkar av spisen, inte stryker kläder, inte tvekar på vilka kläder jag ska ha, inte städar badrummet... då har jag en chans.

På mitt förra uppdrag hörde det till ovanligheterna att vi hade möten som började före klockan halv tio - så dags hade vi nämligen "stand up-möte" som i stort sett alla i IT-branschen har. En kvart när man pratar igenom vad man håller på med och om man har något som hindrar en från att jobba vidare. Halv tio var såklart inte någon svårighet att hinna till, men jag har klockan nio som en "skamgräns" för hur sent jag vill komma till jobbet och den sprängde jag i stort sett varje dag, om än bara med fem-tio minuter.

På det uppdrag jag nu är har vi stand up klockan kvart i nio. KVART I NIO. Jag har visserligen en något kortare restid nu, men det är ändå en kamp att hinna med den tunnelbana som går 08:11 från mig, så att jag sen kan promenera i lugn och ro och inte komma inrusande till mötet i sista sekund, vilket tunnelbanan efter tvingar mig till.

Jag börjar nu efter två veckor att bli hyggligt bra på det, jag har trimmat mina rutiner och lyckats ta mig till jobbet i tid varje morgon, även om det inneburit att jag fått springa i full fart till tuben. Så ni kan ju förstå hur nöjd jag var i går morse när jag inte bara hann fota min nya tröja utan också promenera i lugn takt till tunnelbanan.

Jag kastar alltid en blick på perrongens skyltsystem när jag närmar mig, bara för att se hur jag ligger till innan jag svänger runt hörnet och tar mig igenom spärrarna och uppför trapporna, och nu  var jag nöjd att se att det stod 2min till nästa tåg när jag kom promenerandes. Sen blinkade 2:an till och försvann, vilket innebär att det är ett tåg på väg och man har ca 30 sekunder på sig att göra rusningen genom spärrarna och uppför trapporna! 08.09 gick alltså tåget, TVÅ MINUTER före utsatt tid. Tack för det SL! Men jag hann, och jag slutade flåsa strax efter Gullmarsplan...

Jag kallade den "min nya tröja" men är det en tröja? 

Framstycket är i den Misan-ull jag nu kramat ur det sista ur, nu är det bara slamsor kvar, ärmar och bakstycke är i stickad ull. Mönstret är Boxbox-shirt från Merchant & Mills, med omritad ärm för att få den lång och för att passa trikå. Efter att ha provat med t-shirt under och konstaterat att det liksom blev för bart i halsen så testade jag med en av mina vita Agnes-skjortor (Mönsterfabriken) och jag tycker att kombon blev bra. Jag vet inte om det är en tröja eller en skjorta eller nåt annat, men jag gillar den ändå!

I morse tränade jag, åt frukost, duschade, klädde på mig och med håret uppsatt och läpparna röda kände jag mig fredagssnygg och redo för dagen.

När jag kommer till jobbet möter jag två kollegor och den ena säger ”Har du fått två bollar på huvudet idag?”, syftandes på min frisyr. Jag fick bara ur mig ett torrt ”Jaaa, så kan man ju också kalla det” för jag fick ägna all kraft åt att inte visa hur ledsen jag blev. Inte bara ledsen över själva kommentaren, utan ledsen över att en av dem jag har trott att det skulle bli trevligt att jobba med är en sådär person. En sån som kommenterar andras (mitt) utseende ohämmat. Jag har så svårt att stå ut med såna!

//Uppdatering: Hon är inte sån! Och jag ska sluta ta åt mig för sånt!//

Vad är det i min personlighet, mitt sätt att se ut och vara som gör att folk ofta kommenterar mitt utseende på ett trist sätt? Jag tycker att jag alltför ofta träffar på folk som är såhär, som säger saker som antingen är korkat obetänksamma eller utstuderat elaka – jag vet inte vad jag ska tro?

Jag har i många år umgåtts med en vän som enligt egen utsago verkligen vill vara mainstream. Det är helt OK för mig, folk får vara hur vanliga och normativa de vill, men jag fattar inte varför de inte möter mig med samma respekt? Den här vännen kan säga saker som ”Oj, vilken jacka, jag skulle aldrig ta den på mig, men du är fin i den”. Eh? Hur ska man tolka något sånt?

Varför är jag fritt villebråd liksom? Jag går inte omkring och säger ”Oj vad du ser vanlig ut idag” eller ”Har du låtit håret hänga idag med?”. Om kollegan säger något mer någon gång ska jag fråga om hon har problem med sånt som är lite, lite annorlunda. Om hon tycker att det är ett ok sätt att socialisera.

Kanske är det som min dotter säger, att folk i min generation är så jäkla normativa och rädda för sånt som inte är det att de får panik. Och så har de inte uppfostrats i andan av att folk ska få vara som de är utan de tror att det är ok att kommentera. Och att den som sticker ut aldrig så lite liksom "ber om det"? (Då är de jävligt farligt ute!)

Men frågan kvarstår för mig, sticker jag verkligen ut så jäkla mycket? Är jag verkligen så off the grid att det stör folk och triggar det där behovet av att kommentera?

Jag hade sån lust att be henne dra åt helvete med sitt trista sätt, men jag kompenserade åt andra hållet i stället och talade om för en annan kollega att jag tycker att hon har superfint hår (vilket är sant och jag har tänkt det förut men bara inte sagt det).

I alla fall. När Ulrika och jag var i London på vår lilla shopping spree för ganska exakt ett år sedan så köpte jag 3,5 m av ett underbart ulltyg på Misan textiles. Det kostade 18£ per meter och är en sån där härlig kostymkvalitet som jag älskar. Redan när jag köpte det tänkte jag att jag skulle sy en ny Eloise och ett par byxor, och så la jag på en halvmeter så att det skulle räcka till kjol också, bara för att.

Byxorna sydde jag i december förra året , men jackan blev liksom inte av, trots att min gamla svarta Eloise var så blanksliten att det var skämmigt att ha den på sig. Och trots att en svart Eloise är min räddning när jag vill klä mig "safe". Men jag sydde alltså byxorna och sen la jag undan tyget framåt våren och glömde lite bort det lite.

För någon vecka sedan kom jag på att jag ju borde sy en ny svart Eloise och när jag rotade runt så hittade jag tyget. Insåg att det räckte till både jacka och kjol, såg att jag hade klippt i det men kom först inte ihåg vad jag sytt av det, så jag fick kolla igenom bloggen för att hitta brallorna innan jag började leta i garderoben! JA - jag syr mycket och kan uppenbarligen inte hålla reda på allt jag syr!

Nu har jag i alla fall varit på jobbet hela dagen med mina två bollar på huvudet iförd en Eloise, en Agnes-skjorta, ett linne/tank top från Halfmoon och de svarta Sara-byxorna som hör ihop med jackan. Och nu är det tack och lov alldeles strax helg!