Never once has it crossed your mind that life's too short
Få saker gör mig så glad just nu som när jag får goda nyheter från vänner som har haft det motigt ett tag. Någon har fått sommarjobb, någon annan har fått ett kul erbjudande som kan leda till bra publicitet och ett företag som växer. Det värmer mig verkligen. Folk omkring mig har kämpat så hårt under året som gått! För egen del har det ju varit som vanligt - jobbmässigt sett alltså - i övrigt är ju ingenting som vanligt.



Mest imponerad är jag över de vänner jag haft som i min ålder (-ish) tar jobb i café eller butik efter att ha jobbat på kontor hela sina vuxna liv. Som accepterar att man får ställa om, för att få in pengar till hyran, för att ha något att göra, för att helt enkelt inte bli sittande hemma i misären som arbetslöshet till sist ofta blir.



Jag tror nämligen att det är ganska lätt att säga "jag skulle ta vilket jobb som helst om det krävs" men jag tror att det är ganska få som faktiskt tar vilket jobb som helst när det krävs av dem. Jag är inte hundra på att jag själv skulle göra det, i vart fall inte med gott humör.


Många jag känner har som har varit utan jobb ett den senaste tiden har också passat på att plugga nåt, och det är inte heller givet att man har ork till det när man är i 50-årsåldern. Det är nog lätt att ifrågasätta nyttan med att plugga två-tre år när man "bara" har tio år kvar att jobba, men vänder man på det och säger att man ska ju jobba i HELA tio år till, så då vill man ju göra nåt kul, då är det nog lättare att fatta.



För egen del är det inte några större förändringar på gång arbetsmässigt, i vart fall inte än så länge, inte vad jag vet. Men livet som konsult i gig-ekonomin är ju egentligen högst osäkert, jag kan ju aldrig vara säker på vad jag gör mer än en månad framåt. I bästa fall är jag kvar ett tag hos nuvarande uppdragsgivare, jag är inte sugen på att byta alls, men måste jag det så ska det väl också funka.



Brallorna är mitt andra försök med sänkt gren på Mönsterfabrikens Sara. Den här gången sänkte jag "bara" sju cm (förra paret var 10 cm) och nu tycker jag att det blev riktigt, riktigt bra. Tyget vet jag varken kvalitet eller ursprung om, men det brinner med ryckig låga, luktar lite hår när det brinner och det som brunnit känns papprigt och smulas lätt sönder. Enligt min mall är det då antingen ull eller natursilke, möjligen med lite bomull eller viskos i. Silke är det inte och då finns bara ull kvar, men det är väldigt tunt och har ett bra fall, så oavsett är det ett skönt tyg.

Skjortan är ett gammalt hack på Factoryshirt och jag kan inte fatta varför jag inte har sytt den i svart också? Jag gillar den sååå mycket!?