Få saker gör mig så glad just nu som när jag får goda nyheter från vänner som har haft det motigt ett tag. Någon har fått sommarjobb, någon annan har fått ett kul erbjudande som kan leda till bra publicitet och ett företag som växer. Det värmer mig verkligen. Folk omkring mig har kämpat så hårt under året som gått! För egen del har det ju varit som vanligt - jobbmässigt sett alltså - i övrigt är ju ingenting som vanligt.

Mest imponerad är jag över de vänner jag haft som i min ålder (-ish) tar jobb i café eller butik efter att ha jobbat på kontor hela sina vuxna liv. Som accepterar att man får ställa om, för att få in pengar till hyran, för att ha något att göra, för att helt enkelt inte bli sittande hemma i misären som arbetslöshet till sist ofta blir.

Jag tror nämligen att det är ganska lätt att säga "jag skulle ta vilket jobb som helst om det krävs" men jag tror att det är ganska få som faktiskt tar vilket jobb som helst när det krävs av dem. Jag är inte hundra på att jag själv skulle göra det, i vart fall inte med gott humör.

Många jag känner har som har varit utan jobb ett den senaste tiden har också passat på att plugga nåt, och det är inte heller givet att man har ork till det när man är i 50-årsåldern. Det är nog lätt att ifrågasätta nyttan med att plugga två-tre år när man "bara" har tio år kvar att jobba, men vänder man på det och säger att man ska ju jobba i HELA tio år till, så då vill man ju göra nåt kul, då är det nog lättare att fatta.

För egen del är det inte några större förändringar på gång arbetsmässigt, i vart fall inte än så länge, inte vad jag vet. Men livet som konsult i gig-ekonomin är ju egentligen högst osäkert, jag kan ju aldrig vara säker på vad jag gör mer än en månad framåt. I bästa fall är jag kvar ett tag hos nuvarande uppdragsgivare, jag är inte sugen på att byta alls, men måste jag det så ska det väl också funka.

Brallorna är mitt andra försök med sänkt gren på Mönsterfabrikens Sara. Den här gången sänkte jag "bara" sju cm (förra paret var 10 cm) och nu tycker jag att det blev riktigt, riktigt bra. Tyget vet jag varken kvalitet eller ursprung om, men det brinner med ryckig låga, luktar lite hår när det brinner och det som brunnit känns papprigt och smulas lätt sönder. Enligt min mall är det då antingen ull eller natursilke, möjligen med lite bomull eller viskos i. Silke är det inte och då finns bara ull kvar, men det är väldigt tunt och har ett bra fall, så oavsett är det ett skönt tyg.

Skjortan är ett gammalt hack på Factoryshirt och jag kan inte fatta varför jag inte har sytt den i svart också? Jag gillar den sååå mycket!?

Jag har alltid älskat Tove Jansson och hennes Muminvärld, nästan mer än Astrid Lindgren tror jag. Muminmamman och Filifjonkan, Snusmumriken och Lilla My - särskilt Lilla My! En kvinna jag följer på Twitter skriver ofta om Mumin och för en tid sedan skapade hon en tråd om hur Muminfamiljen skulle klara pandemin, det är väldigt roligt!

Bland annat kan man läsa detta om Lilla My:

"Lilla My skulle fullkomligt älska pandemin & njuta av att se världen i panik. Varje gång hon tittar på FHMkonferens skriker hon åt Tegnell “Väntar du dig beröm, va! Har du ingen sprätt i dig! Vill du att jag ska slå opp dig, va?” Hon tycker att alla som pandemignäller är mesar."

Jag frustskrattade rakt ut när jag läste det!

Min allra mest älskade Tove Janssonbok har dock alltid varit Vem ska trösta knyttet? och jag älskar även den tonsättning som Peter Lundblad gjort, men det är tyvärr något i den som börjat skava på sistone. Hela boken bygger på att man inte vill vara ensam, att det inte är någon mening med sånt som är fint - om man är ensam. "Vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?" Och jag kämpar ju hela tiden för att känna att det är massor som är skönt och fint även när man är ensam, livet blir inte värt att leva i samma stund man är två. Det skaver, det gör det, men ändå älskar jag boken, det kan inte hjälpas.

Jag vet att det är långt i från alla som delar mig fäbless för byxor med "dropped crotch" - jag tycker förresten inte att vi har något bra ord för det på svenska. Att bara kalla det "byxor med häng" är inte särskilt rättvisande tycker jag och försöker man översätta dropped crotch blir det ännu roligare. Vem gillar byxor med tappat skrev?

I alla fall. Jag har ett par gamla Hope-byxor med dropped crotch som jag ständigt försöker återskapa, jag har egentligen försökt i flera år nu. De första försöken gjorde jag innan jag kunde sy byxor, och utan något mönster, så jag tänkte att nu när jag kan lite mer så vore det läge att försöka igen, den här gången med utgångspunkt i ett mönster. Jag kom ganska nära kan jag tycka.

Detta är ett par Sara från Mönsterfabriken som jag har sänkt skrevet på, genom att klippa fram- och bakstycket rakt av någonstans mitt över gylfen typ. Sen flyttade jag isär delarna så mycket som 10 cm, efter att ha mätt och jämfört ett par vanliga Sara med Hope-byxan. Et voila, en byxa med dropped crotch. Kanske lite väl dropped kan jag tycka nu när de är klara, även om jag gillar dem såhär, nästa försök höjer jag någon centimeter skulle jag tro.

Nackdelen med att ha alltför dropped crotch är att byxorna kan bli svåra att gå i, men de här brallorna är sydda i en ull med en del elastan, så de är lite lätt stretchiga vilket hjälper gången 😁

Tyget kommer förövrigt från Metermeter och heter Denim stretch twill. Skjortan jag bär till är en Saint Shirt från Ann Ringstrand i tyg från Söders tyger.

Ni vet ibland när man läser nåt som någon har skrivit och man bara vill ropa "Javisst! Så där är det!"? Jag stötte på en sån sak på Insta just nu som jag vill dela med mig av. Det är en tjej som heter Nisan som har ett stort konto och som syr jättefina saker - och skriver bra saker tycker jag. Förresten, en avvikelse innan jag går in på det hon skriver. Bryr ni er om hur gamla folk är när ni läser vad de skriver? Påverkar det er uppfattning om det skrivna (kanske redan innan ni läst)? Jag märker att jag inte gör det, men jag har en person i min närhet som en gång chockade mig med att säga att hen inte kan relatera till något skrivet av någon som är yngre än hen är!?!

Jag tycker ju allt som oftast att åldern inte har någon betydelse, och det som en ung människa saknar i erfarenhet kan hen ofta kompensera med att tänka nytt och fräscht. Jag såg förresten på nåt avsnitt av Husdrömmar på SVT där ett par på 23 år köper en rutten gammal skola och renoverar upp den. Alla avråder dem och skakar unisont på sina huvuden och ingen "vettig människa", dvs ingen medelålders människa med lite erfarenhet i bagaget skulle ha gjort det. Men de inte bara klarade det - det blev i princip på budget och klart ett par månader före utsatt tid! Så för mig är åldern inte avgörande alls, även om jag inte tycker att det är ointressant att veta.

Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om utan tjejen på Insta med de bra funderingarna!

Hon resonerar i termer kring vad som är hennes stil och om den är spretig ibland, att hon på något sätt emellanåt hamnar i konflikt med sina egna val. Att hon för det mesta klär sig som en arkeolog från 80-talet i skjortor och byxor med motveck, men att hon ibland väljer mer lekfulla, grafiska kläder med lite mer work-vibe. Och att hon alltså förut känt sig bekymrad över detta men att hon nu insett att det är OK att ha olika stilar som man växlar mellan, man måste inte välja en och vara den trogen.

Och här tror jag att hon verkligen slår huvudet på spiken. Även om jag känner att jag har en stil som jag oftast är trogen (den är ganska sober och tillbakahållen, enfärgad i dova färger) så vill jag inte känna mig tvungen att hålla mig till den. Vill jag sy en jacka i Marimekko eller i apelsinmönstrat från IKEA så gör jag det. Jag har den stilen också. Vill jag ha en småblommig viskosklänning i mer romantisk stil ibland, så kan jag ha det med.

Och om det inte sammanfaller med folks bild av mig så är det inte mig det är fel på utan deras bild. Jag vill inte sätta upp såna ramar och regler för mig själv som begränsar mig. Jag är inte "en person som bara har svart". Jag är en person som ofta har svart, för att jag trivs i det, men det definierar inte mig.

.Jag har ju inte ett och samma humör hela tiden (gubevars!) så varför skulle jag då klä mig likadant jämt? Jag gör inte samma saker hela tiden (eller OK, nu under pandemin har jag väl gjort det...) så därför vill jag inte av den anledningen heller, ha samma sorts kläder hela tiden. Dessutom är det kul att utforska sina egna gränser, se hur långt utanför boxen man törs gå. Idag hade jag tex en skärmmössa på mig under hörlurarna när jag gick på min lunchpromenad - för att slippa få snö i ögonen - det är jag inte säker på att jag hade känt mig bekväm med för nåt år sedan.

Men om man nu är van vid en speciell stil av kläder och vill utvidga sin comfort zone så tror jag att man gör det lättast med små steg i taget. Om man fastnat i det svarta träsket och vill därifrån (vilket man verkligen inte måste - jag tycker att svart kan vara nog så färgstarkt!) - så ska man kanske inte klä sig från topp till tå i stormönstrade skrikiga färger direkt, utan addera något litet i färg och sen utöka. Själv är jag ju lite "rädd" för mönstrat, eller snarare så är jag inte bekväm i så mycket mönstrat, i vart fall inte generellt sett. Jag är mer mönstrad på sommarhalvåret än på vintern dock och oftast gillar jag hellre grafiska mönster än blommigt.

Men detta sagt så är det kanske inte förvånande att jag tycker att de här byxorna är rätt rejält mönstrade? 😂 Det är ett glencheck-tyg i ull med lite lite elastan och det kommer från Metermeter. Det är det mjukaste och mysigaste av tyger och superskönt att ha i en byxa. Mönstret är såklart Sara från Mönsterfabriken, precis som skjortan (Agnes) och tröjan (en Juno utan ärm). Jag har sytt en inprovning bak i byxbenet, längst ner för att forma benet lite (jag tycker att mina ben ser ut so stolpar annars...) och jag läger till en extra inprovning i midjan bak, i övrigt så är de by the book. Jag har lagt ner extra mycket tid på mönsterpassningen så horisontellt är det näst intill perfekt. Att sen även få ihop rutorna perfekt vertikalt hade jag varken tålamod eller tyg till, men som tur är tycker jag att det trots det blev riktigt bra!