Hur inspireras du?

Jag följer en massa konton på Instagram och får mycket inspiration därifrån, men jag ska också erkänna att jag får jättemycket idéer och input av att åka tunnelbana och gå runt på stan - vilken stad jag än råkar vara i.

Jag ser någon med en cool kappa, fina strumpbyxor, oväntade kombinationer, en klänning med knäppning hela vägen bak eller en ärm med en inprovning vid armbågen. Jag antecknar i telefonen och så smygfotar jag... Aldrig så att man ser vem det är [jag fångar de flesta bakifrån] och det är nästan alltid suddigt och knasigt. Men det ger mig en hint om vad det var jag gillade och jag kan sen göra något som påminner, liknar eller har inspirerats av...

Jag har också en ganska bestämd uppfattning om vilka material som hör till vilka säsonger, och även vilka färger eller färgskalor jag gillar bättre beroende på säsong. Tjock mörk ull är så klart vinter, linne är vår och sommar (kanske höst) oavsett färg. Viskos är vår och sommar i klänning eller byxa, som blus funkar det året om. Bomull på vintern kan en bara ha i skjortor, och i så fall i mörka färger - eller vitt, vita bomullsskjortor funkar ALLTID. På sommaren kan en ha bomull i det mesta...

Självklart inser jag att detta inte är någon naturlag, det jag beskriver är ju bara så som det ser ut och känns för mig.

Den här inställningen till färg och material som jag har ställer ju till det lite för mig, jag är medveten om det också. Inte minst vid övergången mellan vinter och sommar. Den svenska våren kan ju vara utmanande på många sätt med 15 plusgrader ena dagen och snöstorm på den nästa.

Förr hatade jag alltid mina kläder när det blev vår. Alla mörka kläder i tjock ull - som jag älskat hela vintern - kändes plötsligt alltför tjocka, som begravningskläder när solen kom fram. Men sommarkläderna var för tunna, för ljusa eller färgglada och funkade inte med strumpor till och utan frös jag ihjäl.

Alltså: jag blev tvungen att fundera ut vilken typ av kläder som skulle komma förbi mitt mentala nålsöga och jag kom fram till följande:

På våren vill jag antingen ha ljusa kläder i tunn ull ELLER mörkare kläder i tunnare material.

Den här klänningen har inspirerats av två väldigt olika kvinnor. Den ena stod på tunnelbanan med en liten bäbis i vagn. Den andra svepte in genom snurrdörren på jobbet framför mig i höstas. Gemensamt för dem båda var att de hade ganska korta, mönstrade, tunna klänningar, men båda hade kängor till. De bilderna har jag odlat under vintern och nu blev det dags att försöka förverkliga dem. Problemet var bara att jag dels var osäker på vilket tyg jag ville ha, men också på vilket mönster. Kanske beror det på att min mentala bild av den här klänningen satt på en ung och slank kvinna, och inte egentligen på mig.

Nåväl, jag hittade ett tyg i gömmorna, en stuv från Ohlssons för några år sedan som jag har varit osäker på från det att jag köpte det faktiskt. Det ÄR nåt med det här tyget, nåt som kittlar och tilltalar, men som vanligt blir jag osäker på om det kittlar skönt eller oskönt? Det är dessutom ganska säkert 100% poly, och det gillar jag ju egentligen inte alls. Men borderprints eller asymmetriska mönster tilltalar alltid och triggar kreativiteten - hur ska en bäst få användning av mönstret liksom?

Mönstret är The Raglan Dress från Avid Seamstress, ett mönster jag använt jättemånga gånger och som jag verkligen gillar. Jag har ändrat ärmen till en trumpetform och när jag gjorde det, och sydde den förra sommaren, så kom jag tydligen ihåg att det var 1cm sömsmån i ärmen fast 1,5 på resten av klänningen. Det mindes jag inte nu och resultatet blev därefter. Jag kan INTE rekommendera sprättning av franska sömmar i slinkig poly för övrigt, det är inte kul. Och jag tycker att den sitter för högt upp liksom, förmodligen ett resultat av min sömsmånsmiss.

Alltså är jag högst osäker på vad jag egentligen tycker om den här klänningen och hur mycket jag kommer att använda den? Det hjälper ju inte att jag hade haft den i en väska strax innan jag tog bilderna, så den är dessutom lite skrynklig, men jag kan alltså inte bestämma mig för vad jag tycker om den? Men om jag bara visade det jag sytt som blev jättelyckat, så skulle jag visa en väldigt skev bild av mitt sy-liv, inte sant?

Jag vet att jag har sagt det här förut, men jag säger det igen, och igen och igen… Att vara förhållandevis nöjd och lycklig är ingen walk in the park, det är ett emellanåt ganska uttröttande arbete.

Det handlar dels om att försöka identifiera de saker man tycker om, det som gör en lycklig i livet och försöka göra mer sånt och mindre av det som man inte tycker om. Det handlar också om att påminna sig själv om att man inte är ett träd – trivs man inte där man är kan man faktiskt flytta på sig, vare sig det gäller geografi, jobb eller relationer. Det är naturligtvis varken lätt, gratis eller utan komplikationer och uppoffringar – men det går. Det är inte OMÖJLIGT.

Men det är också så att det finns situationer och lägen där man inte kan påverka eller ändra det som faktiskt sker, man är beroende av andra människors beslut och handlingar och får bara hänga med i kölvattnet av deras färd. Då kan man inte påverka det som sker. Men man kan fortfarande försöka påverka sin egen inställning till det som sker.

Notera att jag säger ”försöka påverka” för inte heller det är alltid lätt eller okomplicerat. Det viktiga är att man försöker. Man får leta efter de saker som trots allt är ljusa även fast helhetsbilden är mörk, det finns oftast något litet bra att hänga sig fast vid. Men nu talar jag ju om tristess och elände som ligger inom ”normalspannet” – inte verkliga världsomvälvande katastrofer så klart.

Jag har som tur är alltid sömnaden att gå till när andra delar av livet känns trista. Ibland lyckas inte ens det muntra upp mig så särskilt, men jag ska erkänna att det här att jag fått sy Mönsterfabrikens kommande releaser har hjälp mig att fokusera på det som är bra i mitt liv, nu när Rakel, min yngsta dotter, har flyttat ut och jag bor ensam för första gången sedan 1989. Jag skulle kunna fokusera på ”ensamheten” eller på ”åldrande” eller på nåt annat jävla elände, men var skulle jag hamna då? Förmodligen i fosterställning.

Så. Här är det första paret byxor jag har sytt upp i ett riktigt tyg (inte toile) av Mönsterfabrikens chinos-mönster. Tyget är ett ganska kraftigt bomullstyg från Tygverket som jag köpte förra sommaren (eller kanske till och med sommaren innan) när jag tänkte sy mig någon slags overall som aldrig blev av.

Jag ser dessa byxor som en bärbar toile, för tyget var nog inte helt och hållet lämpligt (det ger med sig lite och jag är rädd att de blir lite säckiga efter en dags användning) men det var ett bra sätt att testa att sy byxorna hela vägen liksom, med både fram- och bakfickor, dragkedja och linning.

Vad jag tycker om dem? JAG ÄR KÄR. Alltså på allvar tror jag att det är bland de bästa byxor jag har ägt och det är utan undantag de snyggaste jag har sytt. Inte minst för att mönstret inte bygger på de genvägar som annars ges till oss hemmasömmare. Det känns som om jag får en inblick i hur man gör ”på riktigt” utan att det har förenklats för att anpassas till tex nybörjare. Inte så att det är svårare än något annat, men mönstret innehåller kanske något fler moment än man vanligen ser.

Exempelvis är bakfickornas foderdel (stolpfickor) fästa i linningen upptill, det har jag inte tidigare sytt, men det blir väldigt, väldigt snyggt. Linningen är i ett enda stycke, kurvad och rätt så smal, och hänger perfekt på höften. Jag har inte ändrat något alls – förutom att jag inte har sytt några bälteshällor. Framfickorna är sydda i en foderdel som motsvarar de två fickdelarna och två infodringar – inte heller det har jag sett förut annat än i köpta plagg, men jag gillar det SÅ mycket.

Jag ska sy dem i enfärgad ull, i rutig, i blå bomullscanvas med stretch och tusen andra kombinationer i höst – det här blir verkligen mina favoriter i vinter. Och jag ska försöka att fokusera på det som är bra i mitt liv, för det är rätt så mycket, och när jag inte kan det ska jag äta smågodis, lyssna på deppig musik, grina och smida planer - ska vi säga så?

[Den vita blusen är en kortad Raglan dress (läs här) och jackan är såklart en Eloise (läs här). ]

Det känns faktiskt som om sommaren är på väg att lämna oss nu och hösten är i antågande, inte sant? Jag undrar om det beror på att vi varit så “bortskämda” med denna sommars galna värme, så att nu när det är ett mer “normalt” sommarväder så påstår vi att det känns som höst? För 17-20° och regn är faktiskt ett fullt normalt sommarväder, vanliga somrar i alla fall.

Jag mötte en granne nere i cykelrummet häromdagen och påstod att det var lite skönt att komma in i de vanliga rutinerna, hon såg rättså trött ut och sa “ja men gör man verkligen det?”. För egen del så är nog svaret ja - jag tycker att det är rätt ok att vara tillbaka på jobbet, att kliva upp i tid, att liksom veta vad jag ska göra på dagarna. Att ha två dagar per vecka som jag har ansvar för att fylla med meningsfullt innehåll är kanske tillräckligt? Eller OK, jag skulle nog inte tacka nej till fyradagarsvecka (om jag fick betalt för fem!) men bortsett från det så gillar jag ju rutiner, att ha saker att göra som känns meningsfulla.

Och om jag alltid skulle vara “ledig” så skulle jag ju inte få så mycket användning för allt jag syr, eller hur? Den här klänningen sydde jag precis innan jag skulle gå tillbaka till jobbet igen, i längtan efter något som var svalt och luftigt men ändå påklätt nog att ha på kontoret. Mönstret kommer från The avid seamstress och heter The Raglan dress, jag har sytt ganska mycket av det mönstret redan... Precis som på sidenklänningen har jag förlängt ärmen och givit den en trumpetform. Förutom att det ser cool ut och är skönt att bära så gör det att man kan kavla upp ärmen ordentligt, något som kändes bra när det var 18° på kontoret och 34° utanför dörren.

Tyget är lite oklart var det kommer ifrån. Det är en tunn viskos i ganska klen kvalitet och jag kan tänka mig att det är köpt på Ohlssons, men jag är inte säker. Jag är glad att jag för en gångs skull köpt tillräckligt mycket av det för att kunna mönsterpassa, jag är vääääldigt nöjd med mönsterpassningen, särskilt i ryggen. Vissa mönster måste helt enkelt mönsterpassas tycker jag, medan andra klarar sig ändå. Eller också säger jag så för att jag ibland inte ids mönsterpassa eller helt enkelt misslyckas…

Men. Nu tror jag att det är slut på glada sommarfärger i tokiga mönster. Jag känner att jag min vana trogen vänder mig mot det monokroma. Jag vill ha svart igen, grått, beige och brunt och såklart BLÅTT i alla nyanser som plötsligt seglat upp som en ny favoritfärg. Och så grönt förstås, men det är så svårt att hitta fina gröna tyger. Den här hösten kommer att innebära många förändringar och mycket nya saker, men mitt kreativa behov består, såklart!