Alltså jag vet inte... Det här med att vara på väg ut och bort från en arbetsplats, det är inte alltid så lätt. Den här tiden från att man bestämt sig för att sluta, man säger upp sig och sen väntan på sista dagen, den är lite grann som när man ska separera men måste bo kvar under samma tak tills frågan om boende är löst.

Eller det behöver det såklart inte vara, och separationer är väl oftast mycket mer uppslitande och känslomässiga, men det är lite likadant. Det finns ju en anledning till att jag slutar, det är få som frivilligt slutar på platser som är 100% svinbra. Och när man då ska gå kvar och göra det där sista, fast man i realiteten redan är på väg bort och man känslomässigt distanserar sig från saker som förut var viktiga - för när jag inte längre är här kan ni ju göra hur ni vill - då är det inte precis harmoniskt och bekvämt.

Om man dessutom har i princip ingenting att göra, ja då kan ni ju fatta mitt läge. Men. Det är övergående och jag är fylld av hopp om mitt nästa uppdrag.

Ni vet de blå Gastonbyxorna jag sydde sist? Jag hade 2 meter av det blå tyget och det retar mig verkligen att få snuttar av tyg över som är för stora för att bara kasta, men för små för att egentligen göra nåt vettigt av. Så jag började försöka pussla ihop en croppad Ottoline-jacka (en förkortad Ottoline borde väl bara heta Otto, eller?) av det jag hade.

Det räckte till allt utom ärmar, Otto är ju lite annorlunda skuren i det att sidsömmen faktiskt inte sitter i sidan, utan mer mot bakstycket. Sånt kräver ibland lite extra tyg, men den här gången gick det bra. Ärmarna ritade jag om så de bara fick en söm, och gjorde dem smalare så att det funkade att sy i merinoull.

Tror jag att jag kommer att använda den då? Jag vet inte... Och en del av mig tycker att det är OK även om jag inte gör det, jag har haft kul när jag sytt och jag har utvecklat min förmåga ännu lite till. Dessutom har jag i det här fallet använt tyger som annars inte skulle bli något. Blir den inte använd så lägger jag den i återvinningen och hoppas att den kommer till användning hos någon annan.

Minns ni den rutiga "pyjamasjackan" jag sydde förut? Jag blev inte nöjd, av flera skäl, tygvalet vara bara ett av dem. Det andra skälet var att jag ännu en gång hade gjort samma jävla fel - och jag blir såååå trött på mig själv när jag gör så.

Såhär: jag syr ett plagg i en viss storlek, i det här fallet en Ottoline i storlek 8. Trots att mönstret föreskriver (och inkluderar) en sömsmån på 1,5 cm så använde jag bara 1 cm och blev nöjd med resultatet. Sen går det en tid och jag tänker att jag ska sy den där snygga igen, jag använder samma mönster men jag har inte skrivit på mitt mönster hur mycket sömsmån som ingår - bara att det ingår - så jag slår upp det i originalmönstret. Aha! Ottoline har 1,5 cm tänker jag och så syr jag jacka nummer två med den sömsmånen. Klart som fan att det inte blir lika bra som den första då!

Men eftersom jag gillar den första i blått linne så bestämde jag mig för att göra en ny, men denna gång gick jag upp till stl 10 och använde mina 1,5 cm i sömsmån för att få till snygga "flatfelled" sömmar överallt. Jag har förlängt ärmen med tre cm och jag har minskat kragen med en dryg cm - i övrigt inga ändringar. Den här gången är jag nöjd! "Gör om och gör rätt" har aldrig varit mer sant!

Det här tyget är också helt fantastiskt - det är samma "brushed cotton twill" från Metermeter som jag hade i de ljusa Sarabyxorna, men jag vände faktisk avigan utåt på byxorna, det gjorde jag inte nu. Jag tror att det var ett dumt val att göra vad gäller byxorna, för avigsidan är inte så slät som jag trodde att den var, det är bättre så här.

Den här gången valde jag att sätta samma slags knappar i som sitter i jeansjackor, det kändes som om det var rätt val både för modellen och materialet. När det gäller den där sortens knappar, som man ju bankar fast (det är inte svårt alls) så gäller det att vara picky! Jag har köpt dyra knappar hos Tygverket som liksom inte "biter" utan trillar loss eller sitter lite löst och skramlar. Nu har jag hittat en knapp från Textilhuset som säljs i sexpack för 27:- (plus moms och frakt) och de sitter kanonbra!

Ibland tänker jag att jag lever ett sorgligt och fattigt litet liv, utan amorös kärlek och gåendes i små cirklar i min lilla värld. Andra dagar tycker jag att jag lever det mest privilegierade liv som finns. Och det märkliga är ju att det är samma liv, båda dagarna. Men den ena gången ser jag det lilla, det jag uppfattar som ynkligt, den andra gången ser jag det stora, det fria och underbara.

Det är som min svåger alltid hävdar - "det handlar inte om hur man har det utan hur man tar det". Och att "ta det bra" är faktiskt en kamp, eller i vart fall ett arbete.

Både att jobba med hur man ser på saker och ting, men också att göra de där små sakerna som gör skillnad, de som psykologer och forskare hävdar är det som leder till "upplevd lycka". De små sakerna, alltså att laga god mat även när man äter ensam. Att lägga upp maten snyggt och trevligt. Att ta en paus i solen, särskilt när det varit borta ett längre tag. Sovmorgon, en löptur, en lite påse smågodis... Att fundera över vad som gör en glad, och att försöka göra lite mer av det helt enkelt, det räcker lång väg.

Sen finns ju de där lite större sakerna, som man inte kan fixa så lätt, inte varje dag, vecka eller ens varje år. Men som man kan unna sig, om man har tiden, intresset och pengarna till det. Tyg är en sån sak och numera köper jag inte längre billigt tyg om det är av klen kvalitet. Har man tur så kan man hitta bra kvalitet till låga priser, exempelvis när man köper "cupons" i Paris, men det trista sanningen är ju allt som oftast att kvalitet kostar. Och av de företag som levererar kvalitet tycker jag att Merchant & Mills är bland de bästa. Inte bara för att de tyger och mönster som de har är av högsta kvalitet och att deras personal är trevlig att ha att göra med. Det är liksom sättet de gör det på. Att man öppnar en låda från dem och vet att allt är snyggt och prydligt inslaget... Det ligger ett vykort med någon bild från Rye eller området däromkring, det sitter en klisterlapp med några ord om tailors eller sewing som gör att man känner sig utvald och speciell och extra omhändertagen på något vis. Och vet ni vad? Precis så speciell och extra omhändertagen ska jag få vara i fem hela dagar!

Jag fick ett meddelande från Ulrika på söndagskvällen för en vecka sedan - "Har du sett vad M&M har lagt upp på Instagram???".

Det hade jag inte.

Det de hade lagt upp var en annons om en femdagars "sewing retreat", på plats i Rye i England, i ateljén ovanpå butiken. Fem dagars sömnad med två lärare, fem nätter på ett superfint B&B i Rye, på gångavstånd från butiken, utflykt till Great Dixter och bara sex personer åt gången! Jag smällde nästan av och frågade henne "Ska vi?" och fick snabbt till svar "ja!". Och vi ska alltså! Den andra veckan i juli ska vi två få sy en hel vecka, i Rye, på och med Merchant & Mills! Jag fattar knappt att det är sant (och jag har redan börjat planera garderoben!!!)

Jag måste såklart också planera vilket projekt jag ska jobba på medan jag är där och om jag ska klippa ut det hemma (för att vinna sy-tid) eller om jag ska göra det på plats (för att få hjälp med ändringar och köpa tyg) och ja, det är ju cirka tusen olika saker som jag nu kan gotta mig åt och se fram emot under de kommande månaderna! Snacka om att få till lycka i livet!

Den här rutiga historien är det inte troligt att jag tar med mig i packningen till Rye, trots att den är sydd efter Merchant & Mills Ottoline-mönster... Jag har ju sytt en linnejacka i det mönstret förut men jag gillar inte ofodrat linne på vintern (känns som ett sommarmaterial?) så jag har inte provat den på ett tag. Men så började min son att bära det som A Days March kallar för "overshirt", alltså som ett mellanting mellan jacka och skjorta, och då blev jag sugen på att testa det och tänkte att Ottoline var et mönster som är väldigt likt hans overshirt. 

Jag tänkte att flanell (det här är från Tygverket) skulle vara snyggt till de jeans jag sytt på sistone, en schysst ledighetsoutfit liksom. Men jag vet inte.... Trots de supersnygga knapparna från Söders tyger som verkligen inte signalerar PJ's så är det nåt lite pyjamasigt över den, eller? Det hjälper ju inte heller att jag fick för mig att sömsmånen som ingick var på 1,5 cm, när jag hade 1 cm på den förra...

Men. Om vi nu ska fokusera på de bra sakerna, de små sakerna så är ju mönsterpassningen om inte "impeccable" så i vart fall rätt nära. Och skit samma - jag ska till Rye i sommar!