Just nu ägnar jag mig åt något som på många sätt skulle kunna uppfattas som märkligt, givet att förutsättningarna var andra än de nu är. Jag försöker nämligen sy så lite som möjlig - nej, förresten så långsamt som möjligt. Jag vill lägga ner lika mycket tid som jag brukar (så länge vi har en pågående pandemi så har jag mycket tid över till det) men jag vill inte producera så mycket som den nedlagda tiden skulle kunna innebära, om jag sydde på som vanligt.

Det innebär att jag tar på mig lite nya och kanske svårare projekt än förut, men framför allt att jag är noggrannare, petigare med de projekt jag håller på med. Sömmar som förut hade passerat som OK sprättas nu upp och sys om. Sömmar vändsys för att slippa overlockade kanter eller så täcks de med snedslå, självklart sån jag har klippt ut själv från små ihopsydda trekanter. Det tar extra mycket tid, men det är också väldigt roligt att ha tid att pilla med sånt, för det blir ju väldigt mycket snyggare!

När det gäller snedslå så klipper jag som sagt ut egen enligt en särskild metod, och jag ska lägga upp en post om hur man gör - det är lätt! Jag har på senare tid gjort väldigt mycket snedslå, alla byxor jag sytt har snedslå på insidan av linningen och gylfen, i vissa fall även i fållen. Lucienne-blusen har snedslå i halskanten och på den här kappan har jag gått bananas och satt snedslå nästan överallt!

Sålunda har den snedslå längs sidsömmarna, oksömmarna och ärmsömmarna (både de som håller ihop över- och underärm samt ärmhålet. Jag har kantat infodringen med snedslå och fållen. Det gick åt en hel del, men det är ju ett kanonbra sätt att bli av med såna där småstuvar som känns för stora att slänga, men för små att egentligen göra något av.

Jag varierar mellan att nåla fast snedslån på vanligt sätt och "sy två gånger" där det är lite knepigare, som i ärmhålet tex, med att sy fast med en sån där vikmojäng som jag annars skruvar fast på min coverlock. Med en rejäl klutt fäst-it så går den att få på plats och då är det superlätt och snabbt att bandkanta raka sömmar utan att behöva sätta en enda nål (och bara sy en gång). Som sagt, man får avgöra från söm till söm vilken teknik som fungerar bäst, och ska jag nu ta lång tid på mig så åker nålasken fram så fort det är en känsligare söm på gång.

Jag vet att den här kappan är i galnaste laget, men jag har fått tyget till skänks från Minerva och tyckte det var kul att chansa lite och framför allt testa att förlänga Merchant & Mills Ottoline-mönster från jacka till kappa. Jag har ritat av den i storlek 12 upptill och graderat ut den till 14 över höfterna för att få lite spelrum. Eftersom sömmen inte sitter i sidan utan en bit ut på bakstycket så var det inte givet att det skulle bli lyckat, men jag tycker att resultatet blev bra - väldigt blommigt, men bra!

Tyget är alltså från Minerva och gjort av Art Gallery, i en kollektion de kallat "Lagom" ("From the Swedish word meaning “just the right amount,” our new in-house collection connects the beauty of sophistication with the right amount of simplicity"). Nu tycker jag att den här kappan är allt annat än lagom, men det är ändå kul att den heter så. Och jag har alltså inte fodrat (därav all snedslå) eftersom jag verkligen ville ha den tunn och lätt. Den svartvita kappan jag sydde förra året är ju också i bomull, men eftersom den är fodrad så känns den väldigt "klädd" och blir ganska varm, därför testar jag alltså ofodrat på denna!

Ni vet den där scenen i Notting Hill, när Hugh Grant går genom Notting Hill till låten Ain't no sunshine? Och det går ett år medan han promenerar, för man ser årstidernas växlingar?

Så skulle jag vilja snabbspola framåt ett år eller så, till en tid när "allt det här är över", men det vet man ju inte när det blir - om det blir ens, så det är bara att bita ihop och ta sig igenom en dag i taget. Och jag får väl göra som jag brukar, hitta de där små guldkornen i vardagen, de som gör det mödan värt.

En av guldkornen just nu är mitt allt växande intresse för växter (pun intended). Jag har alltid tyckt om att gro och jag har alltid haft någon slags gröna fingrar, även om jag utövat det olika mycket. När jag bodde i villan i Enskede hade jag inte många växter inomhus, ett gäng trötta orkidéer bara, men då hade jag ju en stor trädgård i stället, och ett växthus. Jag sådde och drev upp plantor från januari till oktober ungefär, tiden och orken räckte inte till att ha växter inne också.

Nu, när jag inte har trädgård har jag desto fler växter inomhus, inte minst sen jag blev "hemförlovad" pga covid-19. Eftersom jag aldrig gör saker måttligt så håller nu mitt hem att långsamt förvandlas till en djungel, kanske kommer det att synas på mina bilder framöver, eller högst troligtvis eftersom de fria ytorna försvinner alltmer.

I våras sydde jag ju ett par Lander pants från True bias. Jag var inte helt nöjd med dem då, trots att de satt rätt bra, men jag trodde att det mest handlade om tygvalet, inte om modellen. Så jag sydde ett par till, i "brushed cotton twill" från Metermeter, med den extra inprovningen bak som de första paret saknade. Passformen blev utmärkt men jag tyckte tyvärr inte om dem heller så de blev liggande i garderoben hela sommaren.

Häromdagen tog jag fram dem och funderade på vad det var som var så förfärligt med dem? När jag provade dem igen så kände jag att de inte var så illa, det var mest benen som fortfarande var för vida. Så jag sydde en inprovning mitt bak nedtill på bakstycket, så där som jag gjort på några andra byxor under sommaren. Sen blev de plötsligt rätt ok. Inte så att jag tror att de är mitt nya favoritmönster, men ändå helt ok, även om jag tycker att de drar väl mycket åt cargo pant-hållet för att vara helt i min smak...

Jackan är en croppad Ottoline från Merchant & Mills, som jag först sydde i normal längd, men som jag senare har klippt av till en kortare variant. Jag gillar att det jag har under (en vit factory-skjorta) sticker fram lite!

En av mina absoluta superkrafter har alltid varit att jag sover. Alltså alla sover väl, tänker du, och så är det väl, men oerhört många människor har svårt att somna, sover illa och vaknar innan de är utsövda. Inte jag. Jag har sovit mig igenom de flesta kriser och svårigheter, inte oberörd, för jag gnisslar tänder och spänner olika kroppsdelar när jag är stressad, men på det hela taget. Jag sover bra. Till och med under min skilsmässas allra mest turbulenta tid sov jag, efter den första natten i alla fall :)

Jag somnar vanligen så snart jag lägger huvudet på kudden och jag vaknar när klockan ringer. På helgerna kan jag sova i kapp om jag vill och min enda utmaning har varit att jag är uppe för sent och därför inte får ihop tillräckligt med sömn. Tills nu alltså.

Nu är jag för första gången inne i (eller förhoppningsvis på väg ut ur) en period med riktigt risig sömn. Det tar lång tid innan jag somnar och vissa nätter upplever jag att jag "ligger på aga" mer än sover. Jag vet inte om "ligger på aga" är ett vedertaget uttryck, men i min familj har vi alltid använt det för att beskriva ett tillstånd som inte är en rogivande sömn, men heller inte en sömnlöshet. Slår man upp uttrycket så finner man betydelsen "att sova i oro eller rädsla" vilket beskriver det ganska väl.

För min del handlar det om en oro och rädsla som kommer från svår sjukdom på flera fronter i min omedelbara närhet, kombinerat med ett nytt uppdrag som trots att det är väldigt roligt och oerhört trevligt, också är mycket komplext och kräver rejäl prestation. Jag skulle alltså verkligen behöva sova ordentligt men gör det inte ändå. Fast jag tror att det håller på att vända - jag måste tro det! Jag gör allt man "ska" för att få en god nattsömn, jag strukturerar upp allt jag kan och jag tar bort allt "brus" som annars skulle störa min sinnesro. Dessutom har jag börjat tracka min sömn i en app vilket är rätt spännande - hur många gånger under natten vaknar jag faktiskt? Hur lång tid tar det att somna och hur mycket djupsömn får jag?

Det är knappt så att orken har räckt till att sy på vardagarna, men en stund här och där hinner och vill jag ju alltid. Även detta plagg är i manchester, men detta är från På Skrå/Rekotex och kommer från en av de fina konfektionsfirmorna (fast jag har lovat att inte säga vilken!). Till skillnad från det tyg jag sydde brallorna av så finns ingen stretch i detta och det är lite bredspårigare än det. Jag är så glad att jag fick spatt och beställde fyra meter, för det innebär att jag kommer att kunna sy världens snyggaste vårkappa sen!

Här har jag sytt en Ottoline från Merchant & Mills, men en förkortad variant och med bröstfickan utanpå och inte på insidan.

Skjortan är Agnes och kjolen en väldigt hackad Cleo! (sök i kategorierna här ovan om ni vill hitta dem)