En av mina absoluta superkrafter har alltid varit att jag sover. Alltså alla sover väl, tänker du, och så är det väl, men oerhört många människor har svårt att somna, sover illa och vaknar innan de är utsövda. Inte jag. Jag har sovit mig igenom de flesta kriser och svårigheter, inte oberörd, för jag gnisslar tänder och spänner olika kroppsdelar när jag är stressad, men på det hela taget. Jag sover bra. Till och med under min skilsmässas allra mest turbulenta tid sov jag, efter den första natten i alla fall :)

Jag somnar vanligen så snart jag lägger huvudet på kudden och jag vaknar när klockan ringer. På helgerna kan jag sova i kapp om jag vill och min enda utmaning har varit att jag är uppe för sent och därför inte får ihop tillräckligt med sömn. Tills nu alltså.

Nu är jag för första gången inne i (eller förhoppningsvis på väg ut ur) en period med riktigt risig sömn. Det tar lång tid innan jag somnar och vissa nätter upplever jag att jag "ligger på aga" mer än sover. Jag vet inte om "ligger på aga" är ett vedertaget uttryck, men i min familj har vi alltid använt det för att beskriva ett tillstånd som inte är en rogivande sömn, men heller inte en sömnlöshet. Slår man upp uttrycket så finner man betydelsen "att sova i oro eller rädsla" vilket beskriver det ganska väl.

För min del handlar det om en oro och rädsla som kommer från svår sjukdom på flera fronter i min omedelbara närhet, kombinerat med ett nytt uppdrag som trots att det är väldigt roligt och oerhört trevligt, också är mycket komplext och kräver rejäl prestation. Jag skulle alltså verkligen behöva sova ordentligt men gör det inte ändå. Fast jag tror att det håller på att vända - jag måste tro det! Jag gör allt man "ska" för att få en god nattsömn, jag strukturerar upp allt jag kan och jag tar bort allt "brus" som annars skulle störa min sinnesro. Dessutom har jag börjat tracka min sömn i en app vilket är rätt spännande - hur många gånger under natten vaknar jag faktiskt? Hur lång tid tar det att somna och hur mycket djupsömn får jag?

Det är knappt så att orken har räckt till att sy på vardagarna, men en stund här och där hinner och vill jag ju alltid. Även detta plagg är i manchester, men detta är från På Skrå/Rekotex och kommer från en av de fina konfektionsfirmorna (fast jag har lovat att inte säga vilken!). Till skillnad från det tyg jag sydde brallorna av så finns ingen stretch i detta och det är lite bredspårigare än det. Jag är så glad att jag fick spatt och beställde fyra meter, för det innebär att jag kommer att kunna sy världens snyggaste vårkappa sen!

Här har jag sytt en Ottoline från Merchant & Mills, men en förkortad variant och med bröstfickan utanpå och inte på insidan.

Skjortan är Agnes och kjolen en väldigt hackad Cleo! (sök i kategorierna här ovan om ni vill hitta dem)

Alltså jag vet inte... Det här med att vara på väg ut och bort från en arbetsplats, det är inte alltid så lätt. Den här tiden från att man bestämt sig för att sluta, man säger upp sig och sen väntan på sista dagen, den är lite grann som när man ska separera men måste bo kvar under samma tak tills frågan om boende är löst.

Eller det behöver det såklart inte vara, och separationer är väl oftast mycket mer uppslitande och känslomässiga, men det är lite likadant. Det finns ju en anledning till att jag slutar, det är få som frivilligt slutar på platser som är 100% svinbra. Och när man då ska gå kvar och göra det där sista, fast man i realiteten redan är på väg bort och man känslomässigt distanserar sig från saker som förut var viktiga - för när jag inte längre är här kan ni ju göra hur ni vill - då är det inte precis harmoniskt och bekvämt.

Om man dessutom har i princip ingenting att göra, ja då kan ni ju fatta mitt läge. Men. Det är övergående och jag är fylld av hopp om mitt nästa uppdrag.

Ni vet de blå Gastonbyxorna jag sydde sist? Jag hade 2 meter av det blå tyget och det retar mig verkligen att få snuttar av tyg över som är för stora för att bara kasta, men för små för att egentligen göra nåt vettigt av. Så jag började försöka pussla ihop en croppad Ottoline-jacka (en förkortad Ottoline borde väl bara heta Otto, eller?) av det jag hade.

Det räckte till allt utom ärmar, Otto är ju lite annorlunda skuren i det att sidsömmen faktiskt inte sitter i sidan, utan mer mot bakstycket. Sånt kräver ibland lite extra tyg, men den här gången gick det bra. Ärmarna ritade jag om så de bara fick en söm, och gjorde dem smalare så att det funkade att sy i merinoull.

Tror jag att jag kommer att använda den då? Jag vet inte... Och en del av mig tycker att det är OK även om jag inte gör det, jag har haft kul när jag sytt och jag har utvecklat min förmåga ännu lite till. Dessutom har jag i det här fallet använt tyger som annars inte skulle bli något. Blir den inte använd så lägger jag den i återvinningen och hoppas att den kommer till användning hos någon annan.

Minns ni den rutiga "pyjamasjackan" jag sydde förut? Jag blev inte nöjd, av flera skäl, tygvalet vara bara ett av dem. Det andra skälet var att jag ännu en gång hade gjort samma jävla fel - och jag blir såååå trött på mig själv när jag gör så.

Såhär: jag syr ett plagg i en viss storlek, i det här fallet en Ottoline i storlek 8. Trots att mönstret föreskriver (och inkluderar) en sömsmån på 1,5 cm så använde jag bara 1 cm och blev nöjd med resultatet. Sen går det en tid och jag tänker att jag ska sy den där snygga igen, jag använder samma mönster men jag har inte skrivit på mitt mönster hur mycket sömsmån som ingår - bara att det ingår - så jag slår upp det i originalmönstret. Aha! Ottoline har 1,5 cm tänker jag och så syr jag jacka nummer två med den sömsmånen. Klart som fan att det inte blir lika bra som den första då!

Men eftersom jag gillar den första i blått linne så bestämde jag mig för att göra en ny, men denna gång gick jag upp till stl 10 och använde mina 1,5 cm i sömsmån för att få till snygga "flatfelled" sömmar överallt. Jag har förlängt ärmen med tre cm och jag har minskat kragen med en dryg cm - i övrigt inga ändringar. Den här gången är jag nöjd! "Gör om och gör rätt" har aldrig varit mer sant!

Det här tyget är också helt fantastiskt - det är samma "brushed cotton twill" från Metermeter som jag hade i de ljusa Sarabyxorna, men jag vände faktisk avigan utåt på byxorna, det gjorde jag inte nu. Jag tror att det var ett dumt val att göra vad gäller byxorna, för avigsidan är inte så slät som jag trodde att den var, det är bättre så här.

Den här gången valde jag att sätta samma slags knappar i som sitter i jeansjackor, det kändes som om det var rätt val både för modellen och materialet. När det gäller den där sortens knappar, som man ju bankar fast (det är inte svårt alls) så gäller det att vara picky! Jag har köpt dyra knappar hos Tygverket som liksom inte "biter" utan trillar loss eller sitter lite löst och skramlar. Nu har jag hittat en knapp från Textilhuset som säljs i sexpack för 27:- (plus moms och frakt) och de sitter kanonbra!