Ain't no sunshine when she's gone
Ni vet den där scenen i Notting Hill, när Hugh Grant går genom Notting Hill till låten Ain't no sunshine? Och det går ett år medan han promenerar, för man ser årstidernas växlingar?
Så skulle jag vilja snabbspola framåt ett år eller så, till en tid när "allt det här är över", men det vet man ju inte när det blir - om det blir ens, så det är bara att bita ihop och ta sig igenom en dag i taget. Och jag får väl göra som jag brukar, hitta de där små guldkornen i vardagen, de som gör det mödan värt.



En av guldkornen just nu är mitt allt växande intresse för växter (pun intended). Jag har alltid tyckt om att gro och jag har alltid haft någon slags gröna fingrar, även om jag utövat det olika mycket. När jag bodde i villan i Enskede hade jag inte många växter inomhus, ett gäng trötta orkidéer bara, men då hade jag ju en stor trädgård i stället, och ett växthus. Jag sådde och drev upp plantor från januari till oktober ungefär, tiden och orken räckte inte till att ha växter inne också.



Nu, när jag inte har trädgård har jag desto fler växter inomhus, inte minst sen jag blev "hemförlovad" pga covid-19. Eftersom jag aldrig gör saker måttligt så håller nu mitt hem att långsamt förvandlas till en djungel, kanske kommer det att synas på mina bilder framöver, eller högst troligtvis eftersom de fria ytorna försvinner alltmer.



I våras sydde jag ju ett par Lander pants från True bias. Jag var inte helt nöjd med dem då, trots att de satt rätt bra, men jag trodde att det mest handlade om tygvalet, inte om modellen. Så jag sydde ett par till, i "brushed cotton twill" från Metermeter, med den extra inprovningen bak som de första paret saknade. Passformen blev utmärkt men jag tyckte tyvärr inte om dem heller så de blev liggande i garderoben hela sommaren.

Häromdagen tog jag fram dem och funderade på vad det var som var så förfärligt med dem? När jag provade dem igen så kände jag att de inte var så illa, det var mest benen som fortfarande var för vida. Så jag sydde en inprovning mitt bak nedtill på bakstycket, så där som jag gjort på några andra byxor under sommaren. Sen blev de plötsligt rätt ok. Inte så att jag tror att de är mitt nya favoritmönster, men ändå helt ok, även om jag tycker att de drar väl mycket åt cargo pant-hållet för att vara helt i min smak...
Jackan är en croppad Ottoline från Merchant & Mills, som jag först sydde i normal längd, men som jag senare har klippt av till en kortare variant. Jag gillar att det jag har under (en vit factory-skjorta) sticker fram lite!