Ni vet den där scenen i Notting Hill, när Hugh Grant går genom Notting Hill till låten Ain't no sunshine? Och det går ett år medan han promenerar, för man ser årstidernas växlingar?

Så skulle jag vilja snabbspola framåt ett år eller så, till en tid när "allt det här är över", men det vet man ju inte när det blir - om det blir ens, så det är bara att bita ihop och ta sig igenom en dag i taget. Och jag får väl göra som jag brukar, hitta de där små guldkornen i vardagen, de som gör det mödan värt.

En av guldkornen just nu är mitt allt växande intresse för växter (pun intended). Jag har alltid tyckt om att gro och jag har alltid haft någon slags gröna fingrar, även om jag utövat det olika mycket. När jag bodde i villan i Enskede hade jag inte många växter inomhus, ett gäng trötta orkidéer bara, men då hade jag ju en stor trädgård i stället, och ett växthus. Jag sådde och drev upp plantor från januari till oktober ungefär, tiden och orken räckte inte till att ha växter inne också.

Nu, när jag inte har trädgård har jag desto fler växter inomhus, inte minst sen jag blev "hemförlovad" pga covid-19. Eftersom jag aldrig gör saker måttligt så håller nu mitt hem att långsamt förvandlas till en djungel, kanske kommer det att synas på mina bilder framöver, eller högst troligtvis eftersom de fria ytorna försvinner alltmer.

I våras sydde jag ju ett par Lander pants från True bias. Jag var inte helt nöjd med dem då, trots att de satt rätt bra, men jag trodde att det mest handlade om tygvalet, inte om modellen. Så jag sydde ett par till, i "brushed cotton twill" från Metermeter, med den extra inprovningen bak som de första paret saknade. Passformen blev utmärkt men jag tyckte tyvärr inte om dem heller så de blev liggande i garderoben hela sommaren.

Häromdagen tog jag fram dem och funderade på vad det var som var så förfärligt med dem? När jag provade dem igen så kände jag att de inte var så illa, det var mest benen som fortfarande var för vida. Så jag sydde en inprovning mitt bak nedtill på bakstycket, så där som jag gjort på några andra byxor under sommaren. Sen blev de plötsligt rätt ok. Inte så att jag tror att de är mitt nya favoritmönster, men ändå helt ok, även om jag tycker att de drar väl mycket åt cargo pant-hållet för att vara helt i min smak...

Jackan är en croppad Ottoline från Merchant & Mills, som jag först sydde i normal längd, men som jag senare har klippt av till en kortare variant. Jag gillar att det jag har under (en vit factory-skjorta) sticker fram lite!

En av mina absoluta superkrafter har alltid varit att jag sover. Alltså alla sover väl, tänker du, och så är det väl, men oerhört många människor har svårt att somna, sover illa och vaknar innan de är utsövda. Inte jag. Jag har sovit mig igenom de flesta kriser och svårigheter, inte oberörd, för jag gnisslar tänder och spänner olika kroppsdelar när jag är stressad, men på det hela taget. Jag sover bra. Till och med under min skilsmässas allra mest turbulenta tid sov jag, efter den första natten i alla fall :)

Jag somnar vanligen så snart jag lägger huvudet på kudden och jag vaknar när klockan ringer. På helgerna kan jag sova i kapp om jag vill och min enda utmaning har varit att jag är uppe för sent och därför inte får ihop tillräckligt med sömn. Tills nu alltså.

Nu är jag för första gången inne i (eller förhoppningsvis på väg ut ur) en period med riktigt risig sömn. Det tar lång tid innan jag somnar och vissa nätter upplever jag att jag "ligger på aga" mer än sover. Jag vet inte om "ligger på aga" är ett vedertaget uttryck, men i min familj har vi alltid använt det för att beskriva ett tillstånd som inte är en rogivande sömn, men heller inte en sömnlöshet. Slår man upp uttrycket så finner man betydelsen "att sova i oro eller rädsla" vilket beskriver det ganska väl.

För min del handlar det om en oro och rädsla som kommer från svår sjukdom på flera fronter i min omedelbara närhet, kombinerat med ett nytt uppdrag som trots att det är väldigt roligt och oerhört trevligt, också är mycket komplext och kräver rejäl prestation. Jag skulle alltså verkligen behöva sova ordentligt men gör det inte ändå. Fast jag tror att det håller på att vända - jag måste tro det! Jag gör allt man "ska" för att få en god nattsömn, jag strukturerar upp allt jag kan och jag tar bort allt "brus" som annars skulle störa min sinnesro. Dessutom har jag börjat tracka min sömn i en app vilket är rätt spännande - hur många gånger under natten vaknar jag faktiskt? Hur lång tid tar det att somna och hur mycket djupsömn får jag?

Det är knappt så att orken har räckt till att sy på vardagarna, men en stund här och där hinner och vill jag ju alltid. Även detta plagg är i manchester, men detta är från På Skrå/Rekotex och kommer från en av de fina konfektionsfirmorna (fast jag har lovat att inte säga vilken!). Till skillnad från det tyg jag sydde brallorna av så finns ingen stretch i detta och det är lite bredspårigare än det. Jag är så glad att jag fick spatt och beställde fyra meter, för det innebär att jag kommer att kunna sy världens snyggaste vårkappa sen!

Här har jag sytt en Ottoline från Merchant & Mills, men en förkortad variant och med bröstfickan utanpå och inte på insidan.

Skjortan är Agnes och kjolen en väldigt hackad Cleo! (sök i kategorierna här ovan om ni vill hitta dem)

Alltså jag vet inte... Det här med att vara på väg ut och bort från en arbetsplats, det är inte alltid så lätt. Den här tiden från att man bestämt sig för att sluta, man säger upp sig och sen väntan på sista dagen, den är lite grann som när man ska separera men måste bo kvar under samma tak tills frågan om boende är löst.

Eller det behöver det såklart inte vara, och separationer är väl oftast mycket mer uppslitande och känslomässiga, men det är lite likadant. Det finns ju en anledning till att jag slutar, det är få som frivilligt slutar på platser som är 100% svinbra. Och när man då ska gå kvar och göra det där sista, fast man i realiteten redan är på väg bort och man känslomässigt distanserar sig från saker som förut var viktiga - för när jag inte längre är här kan ni ju göra hur ni vill - då är det inte precis harmoniskt och bekvämt.

Om man dessutom har i princip ingenting att göra, ja då kan ni ju fatta mitt läge. Men. Det är övergående och jag är fylld av hopp om mitt nästa uppdrag.

Ni vet de blå Gastonbyxorna jag sydde sist? Jag hade 2 meter av det blå tyget och det retar mig verkligen att få snuttar av tyg över som är för stora för att bara kasta, men för små för att egentligen göra nåt vettigt av. Så jag började försöka pussla ihop en croppad Ottoline-jacka (en förkortad Ottoline borde väl bara heta Otto, eller?) av det jag hade.

Det räckte till allt utom ärmar, Otto är ju lite annorlunda skuren i det att sidsömmen faktiskt inte sitter i sidan, utan mer mot bakstycket. Sånt kräver ibland lite extra tyg, men den här gången gick det bra. Ärmarna ritade jag om så de bara fick en söm, och gjorde dem smalare så att det funkade att sy i merinoull.

Tror jag att jag kommer att använda den då? Jag vet inte... Och en del av mig tycker att det är OK även om jag inte gör det, jag har haft kul när jag sytt och jag har utvecklat min förmåga ännu lite till. Dessutom har jag i det här fallet använt tyger som annars inte skulle bli något. Blir den inte använd så lägger jag den i återvinningen och hoppas att den kommer till användning hos någon annan.