Jag lyssnar på en podd-dokumentär på P1 som heter "Innan mamma glömmer" och jag går nästan sönder av att lyssna. På så många plan. Den beskriver en kvinna i 75-årsåldern som får en alzheimerdiagnos och hennes dotter i 30-årsåldern som är journalist. De två har och har haft en väldigt nära relation, mamman har ingen partner och dottern har inga syskon. Podden dokumenterar 18 månader i deras liv, från diagnosen och fram till årsskiftet 2019/2020. Jag går sönder när jag lyssnar, det är bara så. Det spricker på så många ställen att jag måste sluta lyssna och hämta andan ibland.

Först och främst går jag ju sönder för att jag kan relatera. Min mamma har också alzheimer och är inte heller den hon en gång var. Vi hade dock aldrig den nära relation som mor och dotter i podden haft - och fortfarande har - men den saknad som dottern beskriver, den bristen på en förälder att vända sig till och få stöd och hjälp av - den saknaden kan jag relatera till.

Dottern i podden berättar för sin mamma, hur förtvivlad hon är över att mamman glömmer och inte är den hon varit, hur mycket hon saknar mamman och hur jobbigt det är att behöva påminna hela tiden. Jag kastas mellan en förfäran över att hon säger så när hennes mamma inte alls kan göra något åt det - jag tycker att hon borde skonas! - och en avund inför ärligheten i deras relation. De står varandra så nära att hon (dottern) behöver dela det hon känner med den som står henne närmast, vilket är mamman, men det är ju hon som är problemet.

Det går runt och mina känslor centrifugerar lite, jag hittar inte ut. Själv skulle jag aldrig säga till min mamma att jag är besviken eller ledsen på henne, för jag tänker att inget gott skulle komma ut av det, det skulle bara såra. Visst skulle jag få ventilera, men det har jag ju vänner till.

Det sägs att alzheimer är de anhörigas sjukdom, men naturligtvis inte enbart. Den som är sjuk vet ju i vart fall i början om det, och kan själv märka hur förmågorna försvinner och jag kan inte tänka mig något värre?

I övrigt tror jag fanimig att jag ska sluta sy byxor. Eller så ska jag bara sy Sara och Ginger i fortsättningen för jag verkar inte tycka om de jag syr i nåt annat mönster. Eller så är det så att det är inställningen det är fel på, hormoner eller nåt annat som spökar och gör att jag inte tycker att nåt känns bra.

Jag har sytt ett par Morgan jeans eftersom de inte kräver stretch i tyget och jag hade ett par meter av Merchant & Mills fina Boss sanded twill jag ville sy av. Jag justerade midjan ytterligare lite från de förra jag sydde och visst sitter de bra, det tycker jag nog. Men jag tycker inte om mig själv i dem. Å andra sidan tycker jag inte om mig själv i någonting alls idag (jag har på allvar bytt kläder tre gånger!) så jag har väl en avig dag helt enkelt.

Tredje gången gillt ta mej tusan! Ja, faktiskt, detta är mitt tredje par Ginger och den här gången blev de i vart fall skinny! Första gången sydde jag stl 12 och modell A, dvs med raka ben. De blev jättestora ! Inte så stora så att jag inte kan ha dem, för jag har ju ändå tagit in dem i midjan rejält så som ett par "boyfriend-jeans" är de bra.

Andra paret gick jag ner till storlek 10 och ritade av benen från modell B, som har smalare ben än A och de blev bra, men inte skinny. Även på dem tog jag bort i midjan, men främst mitt bak och lite på bakstyckets sidsöm - det glipar fortfarande en del i svanken som man ser på bilderna här.

Sen pratade jag med Sara (Mönsterfabrikens konstruktionsguru) och hon tipsade mig om att "kurva oket" lite och inte bara ta bort i mitt bak- och sidsömmen.

När man kurvar oket på ett par jeans så tar man helt enkelt okets mönsterdel och viker en inprovning, ett V. Övre delen är så mycket tyg som du tycker att du behöver få bort i svanken, nedre delen är inget, så att den mönsterdelen fortfarande passa ihop med bakstycket. Tejpa ihop V:et och rita sen av oket på nytt, så att det blir bättre rundningar på övre och nedre delen, och så klipper du ut den delen i stället för det rakare oket.

Jag gjorde som Sara sa, men jag gick dessutom ner en storlek, till en stl 8, fortfarande med den låga midjan från modell A men med de tajtare benen från modell B. Sen sydde jag med en cm sömsmån (jag tror att mönstret egentligen är 1,5) och efter att ha provat dem så var jag tvungen att sprätta och sy med typ 0,5cm sömsmån!!! Alltså är nog storlek 8 inte min grej, eller??

Men. Nu ska man också komma ihåg att det beror väldigt mycket på vilket tyg man syr dessa jeans i. I ett denim med mycket stretch kanske storlek 8 är kanon, är det lite mindre stretch är nog stl 10 att föredra.

Blusen är för övrigt en moddad Natalie i ett tyg från Ohlssons - läs mer här! Det slår mig hur annorlunda den ser ut här, med ett par blåjeans till, jämfört med de andra bilderna där jag har brun kjol! 

För det är ju klart som fasen att det blir ett par till, minst ett par till! Jag har beställt kolsvart tyg från Fabric Godmother med rejält med stretch och dem ska jag nog sy i stl 10. Men då ska jag rita om oket på dem på samma sätt som på 8:an och jag ska sy med 1,5 cm sömsmån - som det ju egentligen ska vara. Och sen kommer jakten på det perfekta indigoblå denimet att fortgå, det med precis lagom mycket stretch om minst 8oz...

Tyget till detta par kommer faktiskt från Ohlssons, och den här färgen (eller tvätten som jag fått lära mig att man säger om jeans) tycker jag jättemycket om, till skillnad tyvärr från det första paret jag sydde. Jag vet att jag är rätt picky när det gäller jeans så jag får nog räkna med att det blir ett gäng till innan jag är helt nöjd...

Jag älskar att läsa deckare, det har jag alltid gjort. Helst läser jag engelska deckare, de svenskar som tar sig förbi mitt nålsöga är få, av olika anledningar. Elizabeth George (som visserligen är Amerikanska men skriver i brittisk miljö), Ruth Rendell, Peter May, Sharon Bolton, Angela Marsons, Elly Griffith, Stephen Booth Ann Cleeves och Peter Robinson är några av mina favoriter. Står det ”hårdkokt” på baksidan så går det bort, jag gillar kluriga, psykologiska deckare och thrillers och det är alltid en högtidsstund när en favoritförfattare kommer ut med något nytt.

Inte minst nu när jag skaffat mig ett abonnemang hos en av de aktörer som tillhandahåller ljudböcker och böcker att läsa digitalt, då behöver jag inte ens vänta på att de ska komma i pocket och om de finns som ljudbok kan jag ju sy samtidigt som jag läser/lyssnar. I förra veckan sökte jag i min app efter nya böcker och blev jätteglad när jag hittade Peter Robinsons senaste bok om Alan Banks – ”Oförsiktig kärlek”.

Men. I helgen har jag lyssnat på nästan halva boken och det är något som skaver, det skaver som fan. Alla kvinnor beskrivs ingående i ordalag som ”så storbystad att hon framstod som framtung” eller ”snygg men inte vacker” eller bottennappet ”hon var en sån som av mäns kulle beskrivas som fyllig, och av kvinnor skulle beskrivas som fet”.

Men allvarligt talat??? Genomgående i boken beskrivs kvinnor på det här sättet, medan männen knappast beskrivs utifrån utseende alls!!?? De beskrivs utifrån vad de gör eller vad de är, men utan en massa nedsättande epitet av typen ”blonderad en gång för mycket” eller liknande. Något han också ägnar sig åt är exotism, vilket mina barn lärt mig inte längre anses tillåtet. Han beskriver en kvinna vars mor är britt och fadern asiat ”vilket bidrar till hennes särpräglade skönhet”.

Nu kan man kanske hävda att Peter Robinson är en gammal stöt (han är född 1950) och att det är svårt att lära gamla hundar och allt sånt, och så är det kanske, det jag undrar över är ju det faktum att jag plötsligt fått upp ögonen? Har det alltid sett ut så här? Varför har jag i så fall inte sett det förut? Varför tillåter vi att det fortgår? Och är det så här vi kvinnor bedöms och bedömer varandra, inte bara i litteraturen, utan också i verkliga livet?

Jag vägrar! Jag vill inte vara med på de villkoren och jag tänker att om man aktivt kämpar mot de impulserna själv så bidrar man i mindre grad. Jag ska försöka att inte genast bedöma eller kategorisera människor utifrån deras yttre. Och om nån frågar "Vem är hen?" så ska jag anstränga mig att förklara personer utifrån vad de gjort och inte utifrån hur de ser ut. Det är kanske svårare men det går. "Anna är hon som berättade om det nya kortsystemet på förra månadsmötet om du minns?" låter ju så mycket bättre än "Den långa smala/korta tjocka som brukar ha jeans och klackar" eller whatever.

Den här blusen är ju dock svår att beskriva utifrån andra perspektiv än utseende... Det är i grunden en Natalie, men jag har pillat lite på kragen (och jag är inte säker på att det blev bättre när jag hade gjort det) och jag har tagit den långa ärmen från Agnes för att vinteranpassa den. Jag ritade om ärmens kulle för att passa Natalies, jag tycker ofta att det är lättare än att anpassa ärmhålet, särskilt som Agnes är sydd med ett ok, vilket Natalie inte är.

Tyget är samma som den här som jag sydde i somras, alltså ett reafynd från Ohlssons, och som jag nästan tycker är toile-tyg eftersom kvaliteten är klen. Dock gillar jag verkligen mönstret, jag som vanligen inte gillar mönster (särskilt inte så här års?) så jag kommer säkert att använda den rätt mycket.