frkwiberg

Jag bakar, lagar, äter, tränar, sover, umgås och läser... Jag syr, jag jobbar.

Blogg

Alldeles söder om ingenstans

2018-11-01 05:42 BlusNatalie

Jag älskar att läsa deckare, det har jag alltid gjort. Helst läser jag engelska deckare, de svenskar som tar sig förbi mitt nålsöga är få, av olika anledningar. Elizabeth George (som visserligen är Amerikanska men skriver i brittisk miljö), Ruth Rendell, Peter May, Sharon Bolton, Angela Marsons, Elly Griffith, Stephen Booth Ann Cleeves och Peter Robinson är några av mina favoriter. Står det ”hårdkokt” på baksidan så går det bort, jag gillar kluriga, psykologiska deckare och thrillers och det är alltid en högtidsstund när en favoritförfattare kommer ut med något nytt.

Inte minst nu när jag skaffat mig ett abonnemang hos en av de aktörer som tillhandahåller ljudböcker och böcker att läsa digitalt, då behöver jag inte ens vänta på att de ska komma i pocket och om de finns som ljudbok kan jag ju sy samtidigt som jag läser/lyssnar. I förra veckan sökte jag i min app efter nya böcker och blev jätteglad när jag hittade Peter Robinsons senaste bok om Alan Banks – ”Oförsiktig kärlek”.

Men. I helgen har jag lyssnat på nästan halva boken och det är något som skaver, det skaver som fan. Alla kvinnor beskrivs ingående i ordalag som ”så storbystad att hon framstod som framtung” eller ”snygg men inte vacker” eller bottennappet ”hon var en sån som av mäns kulle beskrivas som fyllig, och av kvinnor skulle beskrivas som fet”.

Men allvarligt talat??? Genomgående i boken beskrivs kvinnor på det här sättet, medan männen knappast beskrivs utifrån utseende alls!!?? De beskrivs utifrån vad de gör eller vad de är, men utan en massa nedsättande epitet av typen ”blonderad en gång för mycket” eller liknande. Något han också ägnar sig åt är exotism, vilket mina barn lärt mig inte längre anses tillåtet. Han beskriver en kvinna vars mor är britt och fadern asiat ”vilket bidrar till hennes särpräglade skönhet”.

Nu kan man kanske hävda att Peter Robinson är en gammal stöt (han är född 1950) och att det är svårt att lära gamla hundar och allt sånt, och så är det kanske, det jag undrar över är ju det faktum att jag plötsligt fått upp ögonen? Har det alltid sett ut så här? Varför har jag i så fall inte sett det förut? Varför tillåter vi att det fortgår? Och är det så här vi kvinnor bedöms och bedömer varandra, inte bara i litteraturen, utan också i verkliga livet?

Jag vägrar! Jag vill inte vara med på de villkoren och jag tänker att om man aktivt kämpar mot de impulserna själv så bidrar man i mindre grad. Jag ska försöka att inte genast bedöma eller kategorisera människor utifrån deras yttre. Och om nån frågar "Vem är hen?" så ska jag anstränga mig att förklara personer utifrån vad de gjort och inte utifrån hur de ser ut. Det är kanske svårare men det går. "Anna är hon som berättade om det nya kortsystemet på förra månadsmötet om du minns?" låter ju så mycket bättre än "Den långa smala/korta tjocka som brukar ha jeans och klackar" eller whatever.

Den här blusen är ju dock svår att beskriva utifrån andra perspektiv än utseende... Det är i grunden en Natalie, men jag har pillat lite på kragen (och jag är inte säker på att det blev bättre när jag hade gjort det) och jag har tagit den långa ärmen från Agnes för att vinteranpassa den. Jag ritade om ärmens kulle för att passa Natalies, jag tycker ofta att det är lättare än att anpassa ärmhålet, särskilt som Agnes är sydd med ett ok, vilket Natalie inte är.

Tyget är samma som den här som jag sydde i somras, alltså ett reafynd från Ohlssons, och som jag nästan tycker är toile-tyg eftersom kvaliteten är klen. Dock gillar jag verkligen mönstret, jag som vanligen inte gillar mönster (särskilt inte så här års?) så jag kommer säkert att använda den rätt mycket.

Jag kommer göra dig besviken, jag kan inte stanna länge

2018-07-26 22:00 BlusToppNatalie

Jag syr för lite! …….nä såklart inte, det vore idioti att påstå att jag syr för lite, jag syr ju hela tiden. Jag såg en bild på Instagram där det stod “It might seem like I am listening but in my head I am sewing” och det stämmer rätt bra på mig nu. Tyvärr har jag haft så mycket att göra på jobbet att jag knappt hunnit göra en enda lista på saker jag vill sy - något jag annars gör jämt och ständigt när jag längtar hem till maskinerna.

Nä, jag syr alltså inte för lite, men jag syr för lite överdelar, toppar. Visserligen är jag väldigt förtjust i att ha vit t-shirt till det mesta, och jag har ofta klänning där ingen topp behövs, men det beror också på att jag inte har så mycket blusar och skjortor som jag gillar - det blir en ond cirkel.

Och eftersom jag sett min fina vän Ulrika i en blå skjorta ett par gånger den senaste tiden, och varje gång sagt “Åh vilken fin skjorta, vilken modell är det?” och hon varje gång tålmodigt svarat att “det är en Natalie från Seamwork, sydd i ett tyg som vi båda köpte från Merchant & Mills”, så gjorde jag till sist slag i saken och sydde en likadan. Först frågade jag ju såklart Ulrika om jag fick härmas rakt av och det fick jag som tur var.

Jag har dock ändrat lite, lite i mönstret. Dels har jag använt mellanlägg i krage och knappslå fast instruktionen inte säger så, men det tycker jag är ett måste. Sen var jag tvungen att justera bystinsnitten också, jag förlängde dem en aning. Lite, lite förminskade jag också kragen, jag gillar inte när den blir för stor, men här handlade det om någon cm bara.

Knapparna är som så ofta klädda i tyg, jag köper alltid metallknappar och klär själv, det är lätt numera med den lilla gummigrejen man får till. Jag tror att jag kommer att ha den här mycket i sommar, inte minst som en tunn jacka ovanpå ett linne framåt kvällen?

I wanna say I lived each day, until I died

2018-07-14 22:00 KlänningNatalieSemester

Hemkommen efter en vecka på Korfu med båda barnen (flock 24/7!!!) reflekterar jag åter igen över sammanhang och ensamhet, över livets tvära kast mellan det ena och det andra.

Ena stunden nära de man älskar och del av ett sammanhang, nästa stund ensam och betraktandes världen som lite på håll. Fast förresten, här skulle jag hellre använda engelskans alone/lonely i stället för svenskans plattare “ensam”.

Jag är mestadels alone utan att vara lonely. Fast om jag är ärlig så är det mer så att jag alltid är alone och lonelinessen kommer och går som stråk. Kanske att man på svenska ska vara tydlig och säga att jag oftast ÄR ensam, men att jag bara KÄNNER MIG ensam emellanåt?

Idag läser jag boken “Nuckan” av Malin Lindroth och inser att jag inte hör till nuckornas skara enligt Malins definition. Jag har ju varit i ständig relation från 16 till 46, varav nästan 20 år som gift, så jag kvalificerar mig inte till nucke-epitetet. Det finns dock mycket att känna igen sig i i boken, bland annat frustrationen i att få höra “det finns en för alla” eller “Han med stort H dyker upp så snart du slutar leta” (eller “när du är redo” en annan jäkla lögn).

Jag försöker att inte leva mitt liv i limbo, i väntan på att något bättre ska hända, alltså måste jag acceptera tanken på att det kanske är så här mitt liv kommer att se ut framöver.

Även om det inte är det evigt ensamma livet jag önskar mig, så måste jag finna glädje även i det som är nu, annars är mitt liv ju bara en väntan på något jag inte säkert vet ska komma - i don’t have faith…

Change may be just around the corner - or not.

Ibland säger folk förvånat till mig när jag berättar hur jag känner “jag trodde inte du VILLE träffa någon?”, bara för att det inte är det ENDA jag vill?

Jag tror att det jobbigaste med singellivet faktiskt är att det innebär mer ensamhet än att inte dela säng och tvättkorg med någon. Det är uppenbarligen inte så att folk tänker “hon är ensam, vi bjuder ut henne till landet/middag/fika”, tvärtom.

Därför kommer stråken av loneliness farande när man ser vänner, släkt och bekanta njuta sommarens fröjder tillsammans och känslan av utanförskap uppstår.

I det här sammanhanget gnisslar jag tänder åt alla förnumstiga jävla människor som (ofta på sina sjönära landställen, i sällskap av släkt och vänner) hånar oss som reser utomlands - särskilt i år när Sverige är som Medelhavet - fast bättre! Mitt Twitterflöde är fullt av dem…

Vi ska tydligen lastas för klimatkrisen, för torkan och böndernas missväxt, och detta enbart för att vi vill ligga vid nån jävla pool och sörpla paraplydrinkar!

NEJ, säger jag! Jag reser för att slippa sitta ensam på balkongen i fem veckor!

Jag reser för att det är lättare att få sällskap på en tvåveckors semester än att dag för dag ringa och be om sällskap och samvaro. Jag reser för att jag inte har något landställe och inte blir bjuden till något. Jag reser för att jag vill uppleva nya saker, träffa nya människor (TRÄFFA MÄNNISKOR) och uppleva nya kulturer.

Lägg för i helvete inte hela klimatkrisen på mina axlar, tillsammans med allt annat som ligger där, det är inte rättvist…

OK, nu har jag fräst färdigt och så ska jag säga något om den här klänningen också…

Jag har sytt två blusar av mönstret Natalie från Seamwork, och jag gillar dem jättemycket. När de kom med en klänning av samma mönster var jag ju tvungen att testa, men som vanligt med klänningar som är för vävda tyger och inte har så mycket vidd är det svårt att avgöra storleken.

Om jag gick efter mina mått i tabellen så var jag en storlek 10, men när jag tittade på måtten för färdigt plagg (och jag älskar när den tabellen är med) så borde det räcka med en 6:a… Eftersom jag har sytt blusen i storlek 8 så kompromissade jag och ritade även av klänningen i stl 8, men bestämde mig för att sy en bärbar toille, alltså i ett tyg som jag “inte bryr mig om” men som kan gå att använda.

Tyget har jag för övrigt köpt på Älvsjömässan och det är inte det att jag tycker att det är fult precis, men jag har en tråkig fäbless för att gilla att köpa mönstrade tyger som jag sen inte gillar att bära plagg i, konstigt eller hur?

Ja, vad ska man säga? Storleken är perfekt, jag har inte ändrat något alls från mönstret och jag gillar modellen jättemycket. Jag kan se den i ett svart skjorttyg eller ett blått, beige eller vad som helst faktiskt, bara det är enfärgat… Och om jag ska kunna använda den i mer konventionella miljöer än semestermiddag i Korfu stad så behöver den vara längre, den känns väldigt kort när det går upp så pass högt i sidorna.

En till alltså, som jag tror får bli med en rakt skuren fåll, i tunt svart skjorttyg? Kanske hinner jag den klart till min nästa, lite längre semesterresa som börjar snart…