Nu lyfter vi från marken, som vi alltid velat göra Vi som trodde allt var kört, fick bonustid
Jag lyssnar på en podd-dokumentär på P1 som heter "Innan mamma glömmer" och jag går nästan sönder av att lyssna. På så många plan. Den beskriver en kvinna i 75-årsåldern som får en alzheimerdiagnos och hennes dotter i 30-årsåldern som är journalist. De två har och har haft en väldigt nära relation, mamman har ingen partner och dottern har inga syskon. Podden dokumenterar 18 månader i deras liv, från diagnosen och fram till årsskiftet 2019/2020. Jag går sönder när jag lyssnar, det är bara så. Det spricker på så många ställen att jag måste sluta lyssna och hämta andan ibland.



Först och främst går jag ju sönder för att jag kan relatera. Min mamma har också alzheimer och är inte heller den hon en gång var. Vi hade dock aldrig den nära relation som mor och dotter i podden haft - och fortfarande har - men den saknad som dottern beskriver, den bristen på en förälder att vända sig till och få stöd och hjälp av - den saknaden kan jag relatera till.



Dottern i podden berättar för sin mamma, hur förtvivlad hon är över att mamman glömmer och inte är den hon varit, hur mycket hon saknar mamman och hur jobbigt det är att behöva påminna hela tiden. Jag kastas mellan en förfäran över att hon säger så när hennes mamma inte alls kan göra något åt det - jag tycker att hon borde skonas! - och en avund inför ärligheten i deras relation. De står varandra så nära att hon (dottern) behöver dela det hon känner med den som står henne närmast, vilket är mamman, men det är ju hon som är problemet.
Det går runt och mina känslor centrifugerar lite, jag hittar inte ut. Själv skulle jag aldrig säga till min mamma att jag är besviken eller ledsen på henne, för jag tänker att inget gott skulle komma ut av det, det skulle bara såra. Visst skulle jag få ventilera, men det har jag ju vänner till.
Det sägs att alzheimer är de anhörigas sjukdom, men naturligtvis inte enbart. Den som är sjuk vet ju i vart fall i början om det, och kan själv märka hur förmågorna försvinner och jag kan inte tänka mig något värre?


I övrigt tror jag fanimig att jag ska sluta sy byxor. Eller så ska jag bara sy Sara och Ginger i fortsättningen för jag verkar inte tycka om de jag syr i nåt annat mönster. Eller så är det så att det är inställningen det är fel på, hormoner eller nåt annat som spökar och gör att jag inte tycker att nåt känns bra.
Jag har sytt ett par Morgan jeans eftersom de inte kräver stretch i tyget och jag hade ett par meter av Merchant & Mills fina Boss sanded twill jag ville sy av. Jag justerade midjan ytterligare lite från de förra jag sydde och visst sitter de bra, det tycker jag nog. Men jag tycker inte om mig själv i dem. Å andra sidan tycker jag inte om mig själv i någonting alls idag (jag har på allvar bytt kläder tre gånger!) så jag har väl en avig dag helt enkelt.