En sak har den här jävla pandemi-isoleringen lärt mig i alla fall. Eller nej, jag har så klart fått en hel massa insikter, både kring vad jag faktiskt tycker är viktigt i livet och vad jag behöver för att "klara mig", men nu tänkte jag mer specifikt på kläder.

Jag har alltid trott att jag klär mig för min egen skull, inte för att tillfredsställa andra eller för att "visa upp mig". Men en sån sak vet man ju egentligen inte förrän man har prövat det skarpt, eller hur?

När coviden slog till i början på året och jag insåg att det var hemarbete som gällde så ändrade jag även min garderob, mitt sätt att klä mig. Det kändes "onödigt" att klä upp sig när jag ändå bara skulle vara hemma och inte träffa folk. Det höll ju fram till sommaren och var också rätt skönt när jag gick mellan skrivbord och balkong i sommarens värme. Bikini, shorts och en skjorta att dra på vid möten var inte ovanligt.

Men då hade vi nog alla trott att det skulle bli business as usual till hösten, det kändes ändå som att det var ett undantagstillstånd, det här att jobba hemma. Nu, när jag jobbat hemma mer än åtta månader så börjar det kännas som normaltillståndet, att gå till ett kontor varje dag känns nästan främmande? Men. Var hamnade jag då med mina kläder?

Jo, först i någon slags förvirring, jag behöver ha "riktiga kläder" på mig när jag jobbar - inte mys- eller träningskläder. Jag vill känna att jag är mitt "professionella jag" - och det gör jag inte i en fläckig tröja och håret på ända.

Så jag testade att "livea" som jag skrev om häromveckan. Tog på mig strumpbyxor och skor, klänning och kjol och kände mig mer som JAG än jag gjort på länge.

Så jag fortsatte så, för det är ju i kjol och klänning jag trivs bäst, i vart fall på den del av året när man kan ha svarta strumpbyxor. Och tofflor hjälper ingen outfit precis, så ett par trevliga skor när jag "är på jobbet" förhöjer känslan av nöjdhet. För det är ju den jag vill åt. Jag tänker att just nu när det är så många saker som man kan bli ledsen, trött eller orolig över så får man jaga de där grejerna som får en att må bra, även om det är små saker. Och nu vet jag på allvar att jag klär mig för MIN skull, inte för någon annans, för här hemma är det ju inte många som ser vad jag har på mig precis!

Men det är ju en stor fördel att få ta på sig mysbrallorna, flanellpyjamasbrallorna eller vad som för stunden känns bäst, när jag "går från jobbet" och tar fram symaskinerna...

På bilderna har jag på mig min senaste Marikaklänning från Mönsterfabriken. Tyget kommer från Metermeter och är en blandning i 70% ull och 30% polyester (påminn mig att jag inte ska köpa tyger med poly i. INTE. POLY. TACK.) Jag har sytt den på nästan samma sätt som den svarta, men med den skillnaden att jag på den här låter bandet som stänger klänningen gå runt om ryggen och fram på magen igen, innan den stängs. Jag tycker att det blev bra - det ser snyggt ut, men jag är ovan! Jag har ju ALDRIG någonting med midja på det här sättet annars?

För att bältet ska komma ut genom framstycket på ett bra ställe så gjorde jag helt enkelt ett infodrat hål i tyget, på samma sätt som när man gör ett passpoal-knapphål, fast minus passpoalerna 😁. Lite läskigt att klippa upp ett framstycke mitt på sådär, men vem vill va en fegis?

När jag växte upp hade jag en bästis i huset bredvid, en kille vid namn Pålle. Eller han hette inte så, men eftersom det fanns tre eller fyra killar med samma förnamn så kallades han Pålle. Det var för övrigt Pålles mormor som introducerade mig till sömnaden, när hon var barnvakt åkte symaskinen och tygerna fram och vi fick fria händer att skapa. Vi lekte med dockor Pålle och jag, och byggde lådbilar och hade liksom den där perfekta blandningen av "tjej- och killekar". När jag tänker på det nu så är det nog rätt unikt. Vi kunde lika gärna tillbringa dagen med att snickra som att sy?

En av de saker vi lekte var "Post punkt punkt". Det var en lek som utgick från ett post-kit med blanketter, kuvert och stämplar. På en av stämplarna stod det "POST" och så var det en punkt ovanför och en nedanför, därför fick leken namnet "Post punkt punkt". Jag minns att jag tänkte att det vore det bästa jobbet att ha, att sitta och stämpla viktiga brev och skriva ut blanketter!!??

Jag undrar om det finns lek-kit med PostNord idag? Där man får öva på att inte dela ut brev och strunta i all leverera paket? 😂

I alla fall har jag den senaste tiden känt det lite som att jag lajvar "Post punkt punkt" i mitt dagliga liv. Det är som att min känsla av verklighetsförankring försvinner ibland. Som att "här sitter jag hemma och leker kontor"? Den känslan förstärktes förra veckan när jag skulle gå in ett par nya skor jag köpt och inte klarade av att göra det om jag inte hade rätt kläder till skorna. Så på med klänning och strumpbyxor och de fina nya skorna inomhus och plötsligt VAR jag mitt i "Post punkt punkt"!!

Men jag var inte bara "Post punkt punkt" utan jag var också mer mig själv än jag varit på månader. Jag gillar ju klänning och strumpbyxor, och jag tycker aldrig att en outfit är komplett utan skor! Jag behöver kanske mina kontorskläder för att "komma i roll"?? Och det stör ju ingen om jag klär ut mig till mig själv när jag går här hemma, grannarna kanske undrar men det bjuder jag på.

En klänning som är fullkomligt perfekt när jag ska klä ut mig till mig själv är den här varianten av Mönsterfabrikens Marika som jag gjort. Jag sydde ju en kort jacka av den först och gillade verkligen hur den satt på kroppen, den fick mig att känna mig slank och snygg. Så jag tänkte att den klänning måste ju förhöja den känslan ännu mer? Jag har försökt mig på ett antal omlotter förr om åren, en del på egenkonstruerade mönster och andra köpta, med varierande resultat. Det fulaste jag vet är nämligen om framstyckena glipar eller sticker iväg åt olika håll. Det gör inte Marika, den faller precis där jag vill ha den! Jag gillar till och med ärmen, trots att jag som Ulrika påpekade när vi sågs i fredags hatar 3/4-ärm! Inte längre!

Jag har sytt den i tunn kostymull från Minerva (98% ull och 2% elastan, en underbar kvalitet för £20,99/m !). Jag har fodrat den med viskosfoder och jag har kortat den en bra bit. Jag har också gjort knäppningen på annat sätt än mönstret, med d-ringar och spännband på den främre delen, och med knytband på den del som inte syns. Det är en snabb och okomplicerad sömnad och jag tycker att den ser väldigt Filippa K-ig ut (fast det är kanske bara önsketänkande??) och jag ska definitivt sy fler! Jag sydde den i storlek 80 upptill och graderade ut till 88 över höften, men sydde in den efter att ha provat. Så kanske är den mittemellan 80 och 88 just över höfterna. Kanske går jag ner till 80 hela vägen på nästa?

Den är ju också hur lätt som helst att variera? På bilderna så bär jag den först med en vit långärmad t-shirt (Juno från Mönsterfabriken) för en mer vardaglig look. Sen med en striktare vit skjorta under (Agnes från Mönsterfabriken) om man har behov av att powerdressa lite. På de sista bilderna har jag bara en underklänning under och då tycker jag att den är perfekt till fest. På den tiden när man hade ett liv så är ju Marika den bästa att ha på jobbet en fredag när man har festplaner på kvällen - bara att dra av sig skjortan och måla läpparna röda så är man i party-mode? Eller minns ni när vi reste? En Marika i weekend-väskan så har man ju täckt en Paris-helgs alla behov? Tills vidare lajvar jag ett liv här hemma...

Jag kom att tänka på respekt häromdagen. Jag fick nämligen höra att en (äldre) person uttryckte sig termer om att "jag är van vid att kräva respekt och att folk lyder". Smaka på det... "kräva respekt"... "folk lyder"... Känns inte det väldigt förlegat? Jag menar inte att respekt är förlegat, verkligen inte, men att kräva det? Jag tycker att respekt är något man får förtjäna och om man betett sig så att man förtjänar respekt så kan man förvänta sig respekt, men inte kräva den. Dessutom tänker jag att många glömmer att man förtjänar respekt även genom att visa respekt...

Och begreppet lydnad då? Är inte det också helt daterat, om man inte talar om det militära eller om hundar? Definitivt tycker jag att det är förlegat i barnuppfostran. Och innan ni går i taket och protesterar så ska jag förklara vad jag menar. Naturligtvis är jag inte för att barn ska göra vad de har lust till och aldrig bli uppfostrade av sina föräldrar. Det skapar bara odrägliga små människor.

Men begreppet "lydnad" är så obehagligt, för det implicerar något man gör för att man annars drabbas av konsekvenser som man vill undvika, just genom att lyda. Eller att någon lyder utan att tänka själva, och det finns det ju klara exempel på att det kan vara direkt farligt.

Jag har alltid försökt förklara för mina barn varför de ska göra på det ena eller det andra sättet, så att de ska FÖRSTÅ och därmed göra det jag vill/det rätta. Inte att de blint ska lyda "because I said so". Sen fanns det så klart tillfällen när de var små och argumenten inte bet på dem, men det var sällan jag behövde köra den där auktoritära rollen. Jag hoppas verkligen att den tid och de personer som kräver respekt och lydnad är på väg att ta slut... Och förresten - den respekt som ibland krävs av vissa yngre tuppiga personer är inte respekt egentligen - det är rädsla. "Du ska visa respekt" i deras munnar betyder "Du ska vara rädd för mig!", synnerligen obehagligt!

Nu till det jag sytt!

Jag har haft mönstret Marika från Mönsterfabriken i min ägo sen det kom ut tror jag, men inte riktigt vetat vad jag ska använda det till, det talade inte till mig så där omedelbart. Sen möttes jag och Sara (som tillsammans med Anna ÄR Mönsterfabriken) på en lunch för ett tag sedan och då hade hon på sig en liten jacka hon sytt som var så jäkla snygg - och den hade hon sytt av Marika! Marika är ett sånt där mönster som kanske inte genast väcker de starkaste känslor, hon är lite anonym på mönsterpåsen. Det är en klänning, en top och en wrap-jacka, allt av samma mönster. Det behövs nästan att man ser det som ett uppsytt plagg innan man förstår storheten i den!

Det som är så genomtänkt och välkonstruerat är ju hur man kan labba lite med de olika delarna och plötsligt är inte 1+1=2 utan mycket mer! Här tog jag bakdelen (korta varianten), ärmen (långa varianten) och satte ihop med omlottframstycket (korta varianten). Jag hoppade över kragen och använde bara infodringen i stället, eftersom jag ville få till en urringning som både är snygg ovanpå en t-shirt (det är Juno jag har) eller en skjorta (Agnes). Fästet hittade jag på själv för att få en slät siluett över mage och rygg, annars ingår ett bälte i mönstret.

Jag har ju fodrat den eftersom jag ville ha den som en kavaj, och då ritade jag själv mönsterdelarna på samma sätt som jag beskrev nyss, men jag tar det igen: Lägg ut mönsterdelarna på ett bord. Lägg infodringarna ovanpå respektive mönsterdel. Rita av det som inte är täckt av en infodring - det är dina foderdelar. Lägg till 3cm i rörelsevidd i ryggen och se till att längden på fodret är tillräcklig när du vikt upp plaggets fåll.

Jag måste säga något om tyget i den här kavajen också. Det kommer från Minerva, som för mig är ett ganska nytt engelskt bolag (jag köpte det blommiga pyjamastyget därifrån). De har otroligt mycket tyger, det finns både högt och lågt, men de är också väldigt detaljerade i sina beskrivningar av tyget. Det här tyget är finaste kostymullen med 2% elastan i, som gör plagget väldigt skönt att ha på sig (ull för att det både värmer och svalkar, elastan för att du får lite utrymme för rörelse). Det var en fröjd att sy i och en glädje att bära! Det kommer att komma fler plagg i tyger från Minerva, nu när jag har fått upp ögonen för dem.