Oh, the glory of it all was lost on me
En sak har den här jävla pandemi-isoleringen lärt mig i alla fall. Eller nej, jag har så klart fått en hel massa insikter, både kring vad jag faktiskt tycker är viktigt i livet och vad jag behöver för att "klara mig", men nu tänkte jag mer specifikt på kläder.
Jag har alltid trott att jag klär mig för min egen skull, inte för att tillfredsställa andra eller för att "visa upp mig". Men en sån sak vet man ju egentligen inte förrän man har prövat det skarpt, eller hur?



När coviden slog till i början på året och jag insåg att det var hemarbete som gällde så ändrade jag även min garderob, mitt sätt att klä mig. Det kändes "onödigt" att klä upp sig när jag ändå bara skulle vara hemma och inte träffa folk. Det höll ju fram till sommaren och var också rätt skönt när jag gick mellan skrivbord och balkong i sommarens värme. Bikini, shorts och en skjorta att dra på vid möten var inte ovanligt.



Men då hade vi nog alla trott att det skulle bli business as usual till hösten, det kändes ändå som att det var ett undantagstillstånd, det här att jobba hemma. Nu, när jag jobbat hemma mer än åtta månader så börjar det kännas som normaltillståndet, att gå till ett kontor varje dag känns nästan främmande? Men. Var hamnade jag då med mina kläder?



Jo, först i någon slags förvirring, jag behöver ha "riktiga kläder" på mig när jag jobbar - inte mys- eller träningskläder. Jag vill känna att jag är mitt "professionella jag" - och det gör jag inte i en fläckig tröja och håret på ända.
Så jag testade att "livea" som jag skrev om häromveckan. Tog på mig strumpbyxor och skor, klänning och kjol och kände mig mer som JAG än jag gjort på länge.



Så jag fortsatte så, för det är ju i kjol och klänning jag trivs bäst, i vart fall på den del av året när man kan ha svarta strumpbyxor. Och tofflor hjälper ingen outfit precis, så ett par trevliga skor när jag "är på jobbet" förhöjer känslan av nöjdhet. För det är ju den jag vill åt. Jag tänker att just nu när det är så många saker som man kan bli ledsen, trött eller orolig över så får man jaga de där grejerna som får en att må bra, även om det är små saker. Och nu vet jag på allvar att jag klär mig för MIN skull, inte för någon annans, för här hemma är det ju inte många som ser vad jag har på mig precis!


Men det är ju en stor fördel att få ta på sig mysbrallorna, flanellpyjamasbrallorna eller vad som för stunden känns bäst, när jag "går från jobbet" och tar fram symaskinerna...
På bilderna har jag på mig min senaste Marikaklänning från Mönsterfabriken. Tyget kommer från Metermeter och är en blandning i 70% ull och 30% polyester (påminn mig att jag inte ska köpa tyger med poly i. INTE. POLY. TACK.) Jag har sytt den på nästan samma sätt som den svarta, men med den skillnaden att jag på den här låter bandet som stänger klänningen gå runt om ryggen och fram på magen igen, innan den stängs. Jag tycker att det blev bra - det ser snyggt ut, men jag är ovan! Jag har ju ALDRIG någonting med midja på det här sättet annars?
För att bältet ska komma ut genom framstycket på ett bra ställe så gjorde jag helt enkelt ett infodrat hål i tyget, på samma sätt som när man gör ett passpoal-knapphål, fast minus passpoalerna 😁. Lite läskigt att klippa upp ett framstycke mitt på sådär, men vem vill va en fegis?