Alltså livet skickar ju på en sina kantbollar ibland, så är det ju. Ni vet de där man inte väntar sig, och som man kanske lyckas fånga - eller kanske inte?

Det speciella med de där kantbollarna är att det finns ett tydligt före och ett väldigt tydligt efter, de saker som händer är så omvälvande att livet inte riktigt blir detsamma igen.

Jag har haft ett par såna där bollar i mitt liv, några av dem såna som inte är alltför ovanliga (skilsmässa och konkurs hos arbetsgivare) medan andra varit såna som de allra flesta slipper.

I måndags hände ännu en grej som de flesta slipper och som kommer att ha ett väldigt tydligt före och efter.

Jag fick en hjärtinfarkt.

Japp, du läste rätt. En hälsosam, rökfri 54-åring utan ärftlig belastning kan tydligen också få det. Som tur är så har vi en fantastisk sjukvård i Sverige när det väl gäller, så tio minuter efter att jag ringt 1177 så hade jag ambulanspersonal hemma i vardagsrummet som tog EKG. Därefter färd till SÖS och här är jag nu, lite mör och lite omtumlad, men vid liv.

En kranskärlsröntgen visar att jag inte har några förträngda kärl, ingen åderförfettning eller liknande, utan om jag har förstått det rätt så är det blodkärl i hjärtat som brustit helt enkelt (ha ha, ”hjärtat brister” får ju en annan innebörd!) 💔.

Nu gäller två saker: 1. Att förstå varför detta hänt och om det kan hända igen. 2. Förstå vad som är annorlunda i mitt kommande liv och hur jag ska handskas med det.

Nåja, i livet ”före” sydde jag denna underbara Marika-jacka (Mönsterfabriken ni vet) i ull från Gårda (samma som Base-byxorna jag har på mig). Ärmarna är dock i stickad merinoull vilket gör att jackan är ett väldigt mysigt koftliknande alternativ till kavaj. Jag är också extra nöjd med spännet (rullsölja heter det visst?) och att jag lyckades sy hål att spänna i så det blev som ett litet skärp.

Jag är rätt säker på att jag kommer använda den här massor, när de väl släpper ut mig från SÖS (när det nu blir?)

En sak har den här jävla pandemi-isoleringen lärt mig i alla fall. Eller nej, jag har så klart fått en hel massa insikter, både kring vad jag faktiskt tycker är viktigt i livet och vad jag behöver för att "klara mig", men nu tänkte jag mer specifikt på kläder.

Jag har alltid trott att jag klär mig för min egen skull, inte för att tillfredsställa andra eller för att "visa upp mig". Men en sån sak vet man ju egentligen inte förrän man har prövat det skarpt, eller hur?

När coviden slog till i början på året och jag insåg att det var hemarbete som gällde så ändrade jag även min garderob, mitt sätt att klä mig. Det kändes "onödigt" att klä upp sig när jag ändå bara skulle vara hemma och inte träffa folk. Det höll ju fram till sommaren och var också rätt skönt när jag gick mellan skrivbord och balkong i sommarens värme. Bikini, shorts och en skjorta att dra på vid möten var inte ovanligt.

Men då hade vi nog alla trott att det skulle bli business as usual till hösten, det kändes ändå som att det var ett undantagstillstånd, det här att jobba hemma. Nu, när jag jobbat hemma mer än åtta månader så börjar det kännas som normaltillståndet, att gå till ett kontor varje dag känns nästan främmande? Men. Var hamnade jag då med mina kläder?

Jo, först i någon slags förvirring, jag behöver ha "riktiga kläder" på mig när jag jobbar - inte mys- eller träningskläder. Jag vill känna att jag är mitt "professionella jag" - och det gör jag inte i en fläckig tröja och håret på ända.

Så jag testade att "livea" som jag skrev om häromveckan. Tog på mig strumpbyxor och skor, klänning och kjol och kände mig mer som JAG än jag gjort på länge.

Så jag fortsatte så, för det är ju i kjol och klänning jag trivs bäst, i vart fall på den del av året när man kan ha svarta strumpbyxor. Och tofflor hjälper ingen outfit precis, så ett par trevliga skor när jag "är på jobbet" förhöjer känslan av nöjdhet. För det är ju den jag vill åt. Jag tänker att just nu när det är så många saker som man kan bli ledsen, trött eller orolig över så får man jaga de där grejerna som får en att må bra, även om det är små saker. Och nu vet jag på allvar att jag klär mig för MIN skull, inte för någon annans, för här hemma är det ju inte många som ser vad jag har på mig precis!

Men det är ju en stor fördel att få ta på sig mysbrallorna, flanellpyjamasbrallorna eller vad som för stunden känns bäst, när jag "går från jobbet" och tar fram symaskinerna...

På bilderna har jag på mig min senaste Marikaklänning från Mönsterfabriken. Tyget kommer från Metermeter och är en blandning i 70% ull och 30% polyester (påminn mig att jag inte ska köpa tyger med poly i. INTE. POLY. TACK.) Jag har sytt den på nästan samma sätt som den svarta, men med den skillnaden att jag på den här låter bandet som stänger klänningen gå runt om ryggen och fram på magen igen, innan den stängs. Jag tycker att det blev bra - det ser snyggt ut, men jag är ovan! Jag har ju ALDRIG någonting med midja på det här sättet annars?

För att bältet ska komma ut genom framstycket på ett bra ställe så gjorde jag helt enkelt ett infodrat hål i tyget, på samma sätt som när man gör ett passpoal-knapphål, fast minus passpoalerna 😁. Lite läskigt att klippa upp ett framstycke mitt på sådär, men vem vill va en fegis?

När jag växte upp hade jag en bästis i huset bredvid, en kille vid namn Pålle. Eller han hette inte så, men eftersom det fanns tre eller fyra killar med samma förnamn så kallades han Pålle. Det var för övrigt Pålles mormor som introducerade mig till sömnaden, när hon var barnvakt åkte symaskinen och tygerna fram och vi fick fria händer att skapa. Vi lekte med dockor Pålle och jag, och byggde lådbilar och hade liksom den där perfekta blandningen av "tjej- och killekar". När jag tänker på det nu så är det nog rätt unikt. Vi kunde lika gärna tillbringa dagen med att snickra som att sy?

En av de saker vi lekte var "Post punkt punkt". Det var en lek som utgick från ett post-kit med blanketter, kuvert och stämplar. På en av stämplarna stod det "POST" och så var det en punkt ovanför och en nedanför, därför fick leken namnet "Post punkt punkt". Jag minns att jag tänkte att det vore det bästa jobbet att ha, att sitta och stämpla viktiga brev och skriva ut blanketter!!??

Jag undrar om det finns lek-kit med PostNord idag? Där man får öva på att inte dela ut brev och strunta i all leverera paket? 😂

I alla fall har jag den senaste tiden känt det lite som att jag lajvar "Post punkt punkt" i mitt dagliga liv. Det är som att min känsla av verklighetsförankring försvinner ibland. Som att "här sitter jag hemma och leker kontor"? Den känslan förstärktes förra veckan när jag skulle gå in ett par nya skor jag köpt och inte klarade av att göra det om jag inte hade rätt kläder till skorna. Så på med klänning och strumpbyxor och de fina nya skorna inomhus och plötsligt VAR jag mitt i "Post punkt punkt"!!

Men jag var inte bara "Post punkt punkt" utan jag var också mer mig själv än jag varit på månader. Jag gillar ju klänning och strumpbyxor, och jag tycker aldrig att en outfit är komplett utan skor! Jag behöver kanske mina kontorskläder för att "komma i roll"?? Och det stör ju ingen om jag klär ut mig till mig själv när jag går här hemma, grannarna kanske undrar men det bjuder jag på.

En klänning som är fullkomligt perfekt när jag ska klä ut mig till mig själv är den här varianten av Mönsterfabrikens Marika som jag gjort. Jag sydde ju en kort jacka av den först och gillade verkligen hur den satt på kroppen, den fick mig att känna mig slank och snygg. Så jag tänkte att den klänning måste ju förhöja den känslan ännu mer? Jag har försökt mig på ett antal omlotter förr om åren, en del på egenkonstruerade mönster och andra köpta, med varierande resultat. Det fulaste jag vet är nämligen om framstyckena glipar eller sticker iväg åt olika håll. Det gör inte Marika, den faller precis där jag vill ha den! Jag gillar till och med ärmen, trots att jag som Ulrika påpekade när vi sågs i fredags hatar 3/4-ärm! Inte längre!

Jag har sytt den i tunn kostymull från Minerva (98% ull och 2% elastan, en underbar kvalitet för £20,99/m !). Jag har fodrat den med viskosfoder och jag har kortat den en bra bit. Jag har också gjort knäppningen på annat sätt än mönstret, med d-ringar och spännband på den främre delen, och med knytband på den del som inte syns. Det är en snabb och okomplicerad sömnad och jag tycker att den ser väldigt Filippa K-ig ut (fast det är kanske bara önsketänkande??) och jag ska definitivt sy fler! Jag sydde den i storlek 80 upptill och graderade ut till 88 över höften, men sydde in den efter att ha provat. Så kanske är den mittemellan 80 och 88 just över höfterna. Kanske går jag ner till 80 hela vägen på nästa?

Den är ju också hur lätt som helst att variera? På bilderna så bär jag den först med en vit långärmad t-shirt (Juno från Mönsterfabriken) för en mer vardaglig look. Sen med en striktare vit skjorta under (Agnes från Mönsterfabriken) om man har behov av att powerdressa lite. På de sista bilderna har jag bara en underklänning under och då tycker jag att den är perfekt till fest. På den tiden när man hade ett liv så är ju Marika den bästa att ha på jobbet en fredag när man har festplaner på kvällen - bara att dra av sig skjortan och måla läpparna röda så är man i party-mode? Eller minns ni när vi reste? En Marika i weekend-väskan så har man ju täckt en Paris-helgs alla behov? Tills vidare lajvar jag ett liv här hemma...