Den stora nackdelen med att bo ensam i dessa tider är att ens tankebanor mer sällan bryts av någon annan. Det är alltför lätt att gå och grubbla, särskilt nu när allting bara är läskigt eller otäckt. Jag märker skillnaden så tydligt nu när Rakel har åkt hem till Göteborg igen. Förra veckan, när hon var här, kunde jag nästan inbilla mig att allt var som vanligt (förutom att vi inte träffade några andra) för vi hade så genuint trevligt hela tiden. Och framför allt - vi pratade om andra saker än corona.

Den här veckan är jag ensam igen och det är inte så illa som man kan tänka sig, jag är ju rätt van vid det här laget. Jag fick dessutom en nytändning i min matlagning förra veckan, så nu jag ägnar en stor del av kvällarna åt att laga rolig (vegetarisk) mat, fast det "bara" är jag som äter. Men.

Förra veckans tillförsikt och känsla av att det här otäcka snart är över, den känslan har försvunnit helt.

Nu lyssnar och läser jag nyheter hela tiden, oroar mig för att min uppdragsgivare ska få för sig att vi inte ska jobba hemifrån längre och eftersom jag INTE vill åka tunnelbanan kommer jag i så fall behöva cykla. Cykla vore väl inte något jätteproblem i vanliga fall, men om jag säger att jag måste passera Slussen? Det byggs lite där, om man så säger... Dessutom har min uppdragsgivare två duschar (på handikapptoan) så det skulle bli jäkla krångligt bara.

Sen har vi den där lilla detaljen med dödsångesten också, den verkar komma och gå lite som den vill. I början var jag trygg med att jag inte tillhör någon riskgrupp, och jag är inte överviktig och jag röker inte - dåså, då är det ju lugnt, eller hur? Men sen hör och läser man om den eller den idrottaren eller kändisen som blivit jättejättesjuk, so inte heller tillhört någon riskgrupp och varit minst lika vältränad som jag är... Och inser att hur hårt coronan slår verkar vara som nån jäkla rysk roulette, ingen kan vara säker!

Som tur är så går den värsta dödsångesten att hålla i schack, med jobb, vänner på distans, sömnad, matlagning och inte minst odling (mer om det vid ett annat tillfälle!). Och det är ju inte ens särskilt synd om mig - jag menar om jag har dödsångest, vad ska då inte en människa i riskgrupp känna? Så skärp sig för helvete!

När Rakel var här sydde jag henne ännu ett par Maja-byxor från Mönsterfabriken, hon älskar det mönstret och jag tror att det mönstret älskar henne också! Jag sydde dessa i tencel twill och jag älskar den 70-talsvibe de fick. Inte en enda ändring på mönstret i den minsta storleken, så bra är passformen för henne! Blusen hon har på sig är en av mina gamla som hon grävde fram ur gömmorna. Jag sydde den i maj 2015 efter eget mönster och är glad att den nu kommer att användas av henne.

Jag har gått från att vara lite stolt över att vi i Sverige har tilltro och folkvett, att vi inte behöver låsas in för att göra det rätta, till att inse att det kanske är just precis det vi behöver, för ingen verkar ju ändå göra "det rätta"?! På mina daggliga promenader och löpturer ser jag folk i grupp som sitter vid parkbord och bänkar och äter ihop (30 cm ifrån varandra) och det tas i hand och kramas som om alla vore odödliga. Det åks till landet kors och tvärs och i vissa butiker (en färgaffär jag har god kännedom om tex) köas det och trängs så att alla säkert ska få lite virus tillsammans med penslarna. Jag förstår mig inte på folk!

Men sen kliver jag ner från min höga häst och inser att jag är likadan. Det är inte så svårt att avstå från sånt som inte svider, alltså är det för mig hyggligt lätt att jobba hemifrån och att inskränka mina sociala kontakter till promenader på behörigt avstånd och långa telefonsamtal, varvat med sömnad med poddar och böcker i lurarna. Det är inte svårt, lite trist men inte omöjligt.

Men. Om jag ställs inför utsikten att behöva avstå från något som verkligen spelar roll, då kliver jag ner från mina höga hästar och påbörjar den invärtes argumentationen om varför just det jag vill ändå ska vara OK. Så, fast man inte ska resa i påsk så kommer dottern hem från Göteborg idag och stannar i en vecka. Om vi var FÖRBJUDNA att resa alls så skulle hon inte kunna göra det, men nu uppmanas vi att avstå från "icke nödvändiga" resor, och när har en resa känts mer nödvändig än nu? Vår argumentation är att hon reser från en karantän till en annan i princip, hon är fortfarande skriven här och alltså "sjukvårdsberättigad" här. Skulle någon av oss bli sjuk under tiden hon är här kommer hon att bli kvar och när hon åker tillbaka till Göteborg kommer hon att fortsätta sin frivilliga karantän där. Det måste väl ändå anses som folkvett??

För mig känns det i alla fall vääääldigt skönt att hon kommer, de här senaste veckorna har verkligen inneburit en helt annan dimension av ensamhet.

Sist hon var hemma sydde vi (jag...) henne dessa byxor av Mönsterfabrikens Maja-mönster. Vi sydde den minsta storleken och de sitter baske mig som en smäck utan minsta ändring. Tyget är ett gammalt från "arkivet", en blandning av viskos, poly och elastan. Mest troligt köpt för 7-8 år sedan från tyg.se så jag räknar med dålig kvalitet, men för att testa mönstret var det perfekt.

Jag undrar vilka sömnadplaner som just nu smids på tåget hem? Oavsett så ser jag fram emot det!

OK, jag är en ”doer”. Jag har förstått att det inte är cool att vara en doer. Det är coolare att vara en sån som prokrastinerar och skjuter upp, en som helt charmfullt har flyttkartonger i hörnet i flera månader efter flytten… Jag är inte sån. Prokrastinerarna brukar kokettera med sin oförmåga att få saker att hända och suckar lite ibland och säger att det såklart vore bättre om man fick saker gjorda, men det ekar ihåligt, i själva verket tycker de att vi är regelstyrda och o-coola.

Jag tar för det mesta hand om det jag måste innan jag gör det jag vill. Om en arbetsuppgift ska vara klar å fredag så gör jag det mesta på måndagen, så att jag bara behöver se över det lite kort sen, innan det ska vara klart. Ibland hinner jag till och med glömma att jag redan gjort det – jag drabbas av panik och undrar hur fan jag ska hinna, tills jag hittar den där rapporten eller dokumentet eller vad det nu är, som jag i god tid skrivit och sen glömt bort.

Just såna saker handlar om inspiration och att jag ofta får en impuls om hur jobbet ska göras när jag får uppgiften, därför är det lätt att producera något som sen får ligga till sig lite, mogna innan det ska vara klart.

Andra saker handlar mer om att jag är otålig och att jag ogillar dötid. Häromkvällen skulle jag ha en vän på middag efter jobbet, men inte förrän vid halv sju. Jag skulle hinna in på Designtorget och köpa en väggkrok jag hade span på sen veckan innan, och som var nedsatt med 10%. Nu var den inte det längre (*tandagnissel*) men jag köpte den ändå och eftersom jag visste att jag inte hade svart skruv hemma (som skulle vara snyggast till) så köpte jag det på vägen till tunnelbanan, så att jag slapp ta samma omväg även dagen efter.

När middagen var över var klockan egentligen alltför mycket för alla andra aktiviteter än sänggående, men jag kunde liksom inte hålla mig, utan skruvade upp den där kroken i alla fall, klockan elva på kvällen. Do – doing – done!

Prokrastinerarna får sin ”tid över” före, jag får min ”tid över” efter, det är väl den stora skillnaden? Den plus att jag slipper störa mitt överhettade varande med en massa mentala små kom ihåg-lappar om sånt jag borde göra. Det är ju redan gjort, vare sig jag minns det eller inte.

Men en nackdel med att vara en doer är ju att det ALLTID finns något som behöver göras, och softa i soffan är sällan en av aktiviteterna. Att gå och lägga sig kommer inte heller alltid högst upp på listan, eller jo, jag påbörjar gärna ett sänggående, men via disk, tvätt och annat på vägen. Det kan ta lika lång tid att natta mig som att lägga en trotsig tvååring med nattskräck. Det är inte bra. Att inte kunna "lata sig" alltså och att inte prioritera sömn och vila. Jag vet att det straffar sig i längden, men det är svårt att släppa taget om listorna med saker som "måste" göras. Jag kämpar, ok?

I går var jag i alla fall på mässan i Älvsjö tillsammans med Ulrika och Lena. Det blev inte någon jättelång stund där, jag tyckte som vanligt att det var ett klent utbud för oss som syr i vävda mer monokroma tyger, men den främsta attraktionen var såklart Mönsterfabrikens monter. Där stod Sara och Anna och Sara hade på sig ett par byxor i modellen Maja sydda i denim - skitsnygga! (Men tro inte att jag tog en bild, nej då! Kan bero på att jag fick blommor och blev lite blyg...)

Och Maja är alltså den modell jag har på mig här - ett par högmidjade utställda byxor!!!

Anna hade förresten på sig Mönsterfabrikens hängselbyxa som bär hennes namn, i svart manchester, vansinnigt snyggt! Gå förbi dem på mässan eller vänta till webbshopen öppnar nästa vecka!