'Cause I will love you long after I'm dead
Den stora nackdelen med att bo ensam i dessa tider är att ens tankebanor mer sällan bryts av någon annan. Det är alltför lätt att gå och grubbla, särskilt nu när allting bara är läskigt eller otäckt. Jag märker skillnaden så tydligt nu när Rakel har åkt hem till Göteborg igen. Förra veckan, när hon var här, kunde jag nästan inbilla mig att allt var som vanligt (förutom att vi inte träffade några andra) för vi hade så genuint trevligt hela tiden. Och framför allt - vi pratade om andra saker än corona.



Den här veckan är jag ensam igen och det är inte så illa som man kan tänka sig, jag är ju rätt van vid det här laget. Jag fick dessutom en nytändning i min matlagning förra veckan, så nu jag ägnar en stor del av kvällarna åt att laga rolig (vegetarisk) mat, fast det "bara" är jag som äter. Men.
Förra veckans tillförsikt och känsla av att det här otäcka snart är över, den känslan har försvunnit helt.



Nu lyssnar och läser jag nyheter hela tiden, oroar mig för att min uppdragsgivare ska få för sig att vi inte ska jobba hemifrån längre och eftersom jag INTE vill åka tunnelbanan kommer jag i så fall behöva cykla. Cykla vore väl inte något jätteproblem i vanliga fall, men om jag säger att jag måste passera Slussen? Det byggs lite där, om man så säger... Dessutom har min uppdragsgivare två duschar (på handikapptoan) så det skulle bli jäkla krångligt bara.



Sen har vi den där lilla detaljen med dödsångesten också, den verkar komma och gå lite som den vill. I början var jag trygg med att jag inte tillhör någon riskgrupp, och jag är inte överviktig och jag röker inte - dåså, då är det ju lugnt, eller hur? Men sen hör och läser man om den eller den idrottaren eller kändisen som blivit jättejättesjuk, so inte heller tillhört någon riskgrupp och varit minst lika vältränad som jag är... Och inser att hur hårt coronan slår verkar vara som nån jäkla rysk roulette, ingen kan vara säker!



Som tur är så går den värsta dödsångesten att hålla i schack, med jobb, vänner på distans, sömnad, matlagning och inte minst odling (mer om det vid ett annat tillfälle!). Och det är ju inte ens särskilt synd om mig - jag menar om jag har dödsångest, vad ska då inte en människa i riskgrupp känna? Så skärp sig för helvete!


När Rakel var här sydde jag henne ännu ett par Maja-byxor från Mönsterfabriken, hon älskar det mönstret och jag tror att det mönstret älskar henne också! Jag sydde dessa i tencel twill och jag älskar den 70-talsvibe de fick. Inte en enda ändring på mönstret i den minsta storleken, så bra är passformen för henne! Blusen hon har på sig är en av mina gamla som hon grävde fram ur gömmorna. Jag sydde den i maj 2015 efter eget mönster och är glad att den nu kommer att användas av henne.