Jaha, jag antar att det finns få saker just nu som inte handlar om viruset och hur vi ska hantera det och den verklighet vi nu möter. Alla jag pratar med har sina tankar, sitt perspektiv och väcker nya frågor hos mig. Alla suktar efter svar och riktlinjer, men sanningen är ju den att det vi nu står inför aldrig förr har hänt. Det har aldrig förut i mänsklighetens historia inträffat en pandemi under de här premisserna. Med det menar jag att man inte förr reste som vi gjorde, bodde så tätt som vi gör eller har en ekonomi så hårt uppbyggt kring turism och resande. Inte en ekonomi byggd kring börshandel och finansiella instrument, inte byggd på att folk lånar sig blå...

Och eftersom ingen faktisk vet så kan de som är experter bara göra "educated guesses" och vi andra får hålla tummarna och hoppas att de har rätt. Jag är själv inte jätterädd för att bli sjuk, jag inbillar mig (och vet inte om det är på goda grunder eller ej) att jag är så pass vältränad och frisk i övrigt att det borde gå bra. Med betoning på borde. Det är väl värre för dem som röker eller har dålig kondis eller har andra underliggande sjukdomar. Som min mamma och m in syster - dem oroar jag mig för. Annars oroar jag mig mer för världsekonomin och för att extremistiska politiska strömningar ska få ännu mer fart om vi går in i en lågkonjunktur pga viruset. Hur det kommer att gå med våra pensioner orkar jag inte tänka på.

Mitt i det här drabbas jag lite av en känsla av hopplöshet och uppgivenhet - vad ska allt vara bra för liksom? Varför ska jag sy något (och blogga om det?!) just nu, det finns väl viktigare saker att göra? Jo, kanske, men när alla de viktiga sakerna är gjorda så måste man ju försöka hitta glädje också, och som vanligt gör jag det vid mina symaskiner. Just nu jobbar jag dessutom hemifrån (vi får inte åka kommunalt till jobbet, och jag pallar inte tat cykla genom Slussenkaoset) så jag "sparar" en timme om dagen, den tänker jag använda till att sy.

Den här kjolen jag har sytt har ni sett förut, eller ja ni har sett modellen (här och här) och ni har sett tyget här. Det roliga med det här tyget är ju att jag från början hade en tremetersbit som jag inte riktigt visste var den kom ifrån. Jag gilla de tyget jättemycket dock och tänkte att jag skulle försöka mig på at sy en långärmad Trapeze av det. Det gick åt h-vete helt. Jag ändrade det mönstret lite för mycket, jag tycker att den är för hög i ärmhålet så jag gröpte ur det lite. När man gör det finns det risk att det blir för lite tyg över ryggen i stället och det var precis det som hände, och själva ärmen blev också fel. Som tur var kunde jag rädda de stora klänningsstyckena till delar av en camber till Rakel och så fick jag till slut en meter över.

Den metern tycker jag att jag har använt klokt, för jag är jätteförtjust i den här modellen. Den är ju egenomritad, men har sin grund i Cleo från Tilly and the buttons, men det syns inte längre. Hög midja sm sitter lite löst, hängslen, stolpfickor bak och djupa fickor fram - och så fodrad förstås! Till den har jag en Agnes från Mönsterfabriken i teflon stretch.bomull från Söders tyger.

Måste man svara på alla sms?

Jag har för vana att i princip alltid svara på sms och ofta genast eller så fort jag kan. Om jag haft en mötestät dag så kollar jag telefonen på hemvägen för att se om jag missat att svara någonstans - numera finns ju förutom sms även Messenger, Whats App, Instagram och för all del även mail och här på bloggen, där jag kommunicerar med människor, där jag vill kommunicera med människor. Så ja, jag är en sån som svarar. Men min fråga är om man alltid måste?

Jag har nog alltid tänkt på sms som att det är någon som pratar med mig - och då måste man väl svara, eller? Men saken är ju den att man inte måste det. Om jag sitter med lurar på mig på tuben hem så MÅSTE jag inte svara när någon säger nåt till mig. Jag måste verkligen inte svara om någon skriker något efter mig eller ropar åt mig. Så varför har jag fått för mig att jag måste svara på sms? I de flesta fall är det väl naturligt, någon frågar något eller skriver något som inbjuder till svar eller kommunikation. Men det kan ju likaväl vara en konversation som jag inte har bjudit in till eller vill vara delaktig i.

Jag håller på att öva mig på att inte svara i alla lägen. Nästan fysiskt svårt att låta bli ibland, men jag räknar med att bli bättre ju mer jag övar. :)

Nu har tyvärr den tid börjat när det är nästan omöjligt att få till bilder som duger för publicering, så vi får se vart det för mig under de kommande månaderna, nu när jag inte kan smita iväg till ett ljusrum på 14:e våningen och fotografera. Här har jag i alla fall fått på mig kjolen som hör till bomberjackan jag visade häromdagen. Kjolen har jag ritat själv och när jag inte hänger med händerna i fickorna så sitter den väldigt bra. Jag köpte ju tre meter av det där tyget från Misan och jag är otroligt nöjd med att det räckt till så mycket. Byxa, jacka, kjol och så en grej till som jag ska visa senare!

Nu är inte sommaren slut ännu, men väl min semester, men jag tänker inte skriva att det är så förfärligt, eller att jag har sån jobbångest, för det vore faktiskt väldigt bortskämt.

Jag har haft en alldeles underbar sommar i år, fylld av roliga saker. Det började med ett bröllop i juni och fortsatte med en slags roadtrip i England över midsommarhelgen. Sen var jag tillbaka på jobbet några veckor innan det blev semester på riktigt. Fem veckor senare ser jag tillbaka på resor av de mest skilda slag, möten med människor som blev vänner och som jag ska träffa igen, vandringar i urskog, sömnad på kors och tvärs samt några riktigt viktiga samtal i fotogenlampans sken. Jag är så lyckligt lottad, och att gnälla över att få gå tillbaka till ett bra och trevligt uppdrag vore vansinne, alltså gör jag inte det.

Jag har som sagt sytt en del i sommar och tagit min sömnad några steg till, eller så känns det i alla fall, efter min sewing retreat i engelska Rye.

Det första jag sydde den veckan var nämligen en riktigt klassisk jeanskjol, efter Merchant & Mills mönster Clementine. Den är i storlek 12 och sydd i deras tyg ”Organic Japanese Denim” och jag har inte gjort några andra ändringar än att korta den ca 10cm.

Jag insåg medan jag sydde den, att i vart fall med deras mönster är det smart att följa instruktionerna till punkt och pricka, och inte ta genvägar och tro mig kunna bättre själv. Deras mönster är så genomtänka att det lönar sig stort att följa dem.

Förresten återstår idag en av sommarens viktigaste händelser, det första av mina syskonbarns bröllop! Jag ska ha en tre år gammal finklänning som jag använt alldeles för lite, men en ny klänning jag sytt kommer att vara där! Bilder på det kommer så klart!