Måste man svara på alla sms?

Jag har för vana att i princip alltid svara på sms och ofta genast eller så fort jag kan. Om jag haft en mötestät dag så kollar jag telefonen på hemvägen för att se om jag missat att svara någonstans - numera finns ju förutom sms även Messenger, Whats App, Instagram och för all del även mail och här på bloggen, där jag kommunicerar med människor, där jag vill kommunicera med människor. Så ja, jag är en sån som svarar. Men min fråga är om man alltid måste?

Jag har nog alltid tänkt på sms som att det är någon som pratar med mig - och då måste man väl svara, eller? Men saken är ju den att man inte måste det. Om jag sitter med lurar på mig på tuben hem så MÅSTE jag inte svara när någon säger nåt till mig. Jag måste verkligen inte svara om någon skriker något efter mig eller ropar åt mig. Så varför har jag fått för mig att jag måste svara på sms? I de flesta fall är det väl naturligt, någon frågar något eller skriver något som inbjuder till svar eller kommunikation. Men det kan ju likaväl vara en konversation som jag inte har bjudit in till eller vill vara delaktig i.

Jag håller på att öva mig på att inte svara i alla lägen. Nästan fysiskt svårt att låta bli ibland, men jag räknar med att bli bättre ju mer jag övar. :)

Nu har tyvärr den tid börjat när det är nästan omöjligt att få till bilder som duger för publicering, så vi får se vart det för mig under de kommande månaderna, nu när jag inte kan smita iväg till ett ljusrum på 14:e våningen och fotografera. Här har jag i alla fall fått på mig kjolen som hör till bomberjackan jag visade häromdagen. Kjolen har jag ritat själv och när jag inte hänger med händerna i fickorna så sitter den väldigt bra. Jag köpte ju tre meter av det där tyget från Misan och jag är otroligt nöjd med att det räckt till så mycket. Byxa, jacka, kjol och så en grej till som jag ska visa senare!

Nu är inte sommaren slut ännu, men väl min semester, men jag tänker inte skriva att det är så förfärligt, eller att jag har sån jobbångest, för det vore faktiskt väldigt bortskämt.

Jag har haft en alldeles underbar sommar i år, fylld av roliga saker. Det började med ett bröllop i juni och fortsatte med en slags roadtrip i England över midsommarhelgen. Sen var jag tillbaka på jobbet några veckor innan det blev semester på riktigt. Fem veckor senare ser jag tillbaka på resor av de mest skilda slag, möten med människor som blev vänner och som jag ska träffa igen, vandringar i urskog, sömnad på kors och tvärs samt några riktigt viktiga samtal i fotogenlampans sken. Jag är så lyckligt lottad, och att gnälla över att få gå tillbaka till ett bra och trevligt uppdrag vore vansinne, alltså gör jag inte det.

Jag har som sagt sytt en del i sommar och tagit min sömnad några steg till, eller så känns det i alla fall, efter min sewing retreat i engelska Rye.

Det första jag sydde den veckan var nämligen en riktigt klassisk jeanskjol, efter Merchant & Mills mönster Clementine. Den är i storlek 12 och sydd i deras tyg ”Organic Japanese Denim” och jag har inte gjort några andra ändringar än att korta den ca 10cm.

Jag insåg medan jag sydde den, att i vart fall med deras mönster är det smart att följa instruktionerna till punkt och pricka, och inte ta genvägar och tro mig kunna bättre själv. Deras mönster är så genomtänka att det lönar sig stort att följa dem.

Förresten återstår idag en av sommarens viktigaste händelser, det första av mina syskonbarns bröllop! Jag ska ha en tre år gammal finklänning som jag använt alldeles för lite, men en ny klänning jag sytt kommer att vara där! Bilder på det kommer så klart!

När jag lyssnade på Åsa Beckmans kåserier i hennes bok ”Väninnekören” (läs eller lyssna på den, det finns så mycket tänkvärt i den att man går i spinn!) så lystrade jag lite extra på den sekvensen som beskriver hur vi kvinnor intervjuar män och hur vi tar ansvar för samtal och konversationer. Jag hade en vag uppfattning om att hon hade rätt, mest för att jag har noterat det i min omgivning, mer än varit med om det själv, inte minst för att min mamma är en notorisk intervjuare.

Men så härom dagen lunchade jag med en gammal vän, en man i min bekantskapskrets. Jag vet nu allt om hur han hade det i midsomras, hur han har det på jobbet, vad han ska göra i sommar, hur barnen mår och vad de ska göra i höst samt en del om bilars olika egenskaper. Han har ingen aning om hur jag hade det i midsomras, han vet lite om jobbet eftersom jag berättade det själv, innan jag kom på att jag skulle invänta en fråga innan jag själv delade med mig, han vet inget om min sommar eller mina barn. Han ställde nämligen inte en enda fråga. Inte en enda.

Det märkvärdiga är att jag ganska tidigt i mötet blev medveten om detta, så jag avvaktade ibland, gav honom en chans att fråga genom att inte själv ställa nya frågor hela tiden. Tänkte att jag skulle ge honom utrymme liksom. Det hjälpte inte.

Kanske gjorde jag honom generad genom att inleda med att fråga om just midsommarhelgen, eftersom han var med de vänner jag tidigare kallat "mitt gäng", men denna gång var jag inte bjuden [eller om det är att jag inte längre blir bjuden, eller inte till just det här värdparet, det är oklart] - eller försöker jag nu bara hitta ursäkter för hans beteende? Försöker jag faktiskt lägga skulden på mig? Så typiskt!

Men jag slutar nu. Jag tänker inte fortsätta så här. Jag kommer inte att intervjua eller ställa fler frågor än jag får i liknande situationer framöver. Och det är ett löfte. Och det är inte det enda jag ska sluta med.

Ok, då skiter vi i det nu och ägnar oss åt kläder. Jag tycker att det är så himla svårt ibland på sommaren med kläder - inte minst när man jobbar. Ibland är det 25° ute men supersvalt på kontoret, och just nu visar termometern 16-17° och "sommarvärmen är långt borta" (citat SMHI).

Jag VÄGRAR ha strumpbyxor och jag tycker inte längre om att ha tajts till kjol och klänning. Lösningen blir då byxor och långa kjolar och klänningar. De senare kan man ju dessutom hala upp om man skulle råka hamna på en uteservering framåt eftermiddagen och solen ändå väljer att titta fram. Problemet är ju att jag har så få långa kjolar och klänningar, nästan inga alls. Så i lite panik innan jag skulle till England i midsomras så snodde jag ihop den här kjolen.

Och "snodde ihop" är tyvärr rätt beskrivning, det gick alldeles för fort och för slarvigt och det syns, eller i vart fall ser jag det själv. Mönstret har jag hittat på själv, det är en gammal Filippa K-kjol i grunden, men en kort, som jag nu förlängt. Och tyget är ett underbart, mjukt och slinkigt cupro från Metermeter, och det är inte tygets fel att det inte blev bra, men man ska inte jobba med det om man har bråttom och vill slarva, för det slinker iväg och så blir det ojämnt och jaaaa, slarvigt alltså. Främst är det fållen som inte tål en närmare inspektion - men "om man går fort och skrattar mycket så syns det inte att man är ful" så jag tänker använda den ändå, bara för att jag älskar den trots bristerna.

Den blå tischan är också en ful favorit, även den i cupro fast jersey. Modellen är The Makers Ateliers shell dress/top , fast lite sabbad av att jag haft en väska hängande över bröstet, som skavt tyget och gjort det lite noppigt. Som sagt, vissa saker älskar man bara, med skavanker och allt. Det gäller människor också, inte trots att de är det de är utan för att och oavsett.

Det vita linnet under är det andra jag sytt av Halfmoons super basic tank , som jag ska sy tusen fler av!