Jaha. Vad är det jag stör mig på idag då – för alltid är det ju något, eller hur? Jo idag stör jag mig på den så kallade Kulturpersonlighetens rättegång i Hovrätten. Eller för att vara tydligare, det är ju inte rättegången i sig som stör mig utan det är de argument som den åtalade mannen och hans försvarare lägger fram som bevis på hans oskuld.

Nu ska man komma ihåg att det oftast är betydligt lättare att ”dra till med vad som helst” till sitt försvar, medan den som anklagar någon för något kanske (i vart fall i de bästa av världar) är lite mer försiktig i sin tvärsäkerhet. Ett visst utrymme för ”inte skulle väl jag” måste alltså finnas – men det här? Jag menar VAFFAN? (Här märks det än tydligare att jag trots att jag har en Jur.Kand i mitt akademiska bagage inte har tjänstgjort i en domstol. Jag betvivlar att argumentet ”Ja, men vaffan??” skulle ha gjort mig framgångsrik eller tagit mig särskilt långt. )

Kulturpersonligheten säger nämligen enligt nyhetssidorna att handlingar som denna är ”bortom min natur” och hans advokat fyller på med att säga att han inte är ”den typen av människa”, alltså den typ av människa som våldtar.

Hm. Det här väcker såååå många frågor. Finns det alltså en ”typ som våldtar”? Och hur definieras denna typ, hur kan vi se vem som tillhör denna typ? Eller är det så att det är mannen i fråga som själv definierar sin typ, som inte själv tycker att han har våldtagit? Kanske för att han är så oemotståndlig så att alla kvinnor i själva verket faktiskt VILL, även om det skulle undslippa dem ett litet ”nej, nej, sluta”? Kanske är det faktiskt så att den här Kulturjäveln själv inte tycker att han har våldtagit? Men det är ju inte relevant i sammanhanget, det är därför vi har domstolar som kan tolka de lagar vi skapar och som kan säga att det kanske faktiskt ändå är så att kulturjäveln är just den typen av man som våldtar…

Jag kommer dessutom att tänka på en av Sveriges större skådespelare som i kölvattnet av #metoo anklagades för att ha tafsat och betett sig kränkande mot kvinnor. Han hävdade att han varit gift med så fantastiska kvinnor så varför skulle han ens behöva antasta ovilliga? Kanske tänkte även han att han var så oemotståndlig (han hade ju faktiskt dejtat och varit gift med fantastiska kvinnor!) att inget närmande från hans sida borde vara ovälkommet.

Och förresten ”Han är en vanlig kille, inte en typ som våldtar-hans personlighet är inte sådan"… Det är väl inte så långt från den argumentation som de muslimska nämndemännen använde när de friade en man från anklagelser om misshandel? Han kom ju från en fin familj!!! Nu är det visserligen milsvidd skillnad mellan vad en försvarare får och bör säga, och vad nämndemän ska skriva i domsluten, men principen. Den principen är att det är de påstådda handlingarna som ska bevisas eller inte, inte huruvida den anklagade (eller målsäganden) kommer från en fin familj eller är av en viss ”typ”.

Och nämndemännens argumentation blev ju huggna i småspillror av de flesta - är inte detta samma sak?

Men OK, nog om det. Jag har ju såklart sytt också. Och innan jag berättar detaljerna om det så vill jag säga att den här kavajen har legat i mitt bakhuvud och gottat sig sedan förra hösten. Då var nämligen Ulrika och jag i Paris och såg Dior-utställningen (som var fantastisk) och en Diorkavaj med huva fastnade hos mig. Ett optimalt plagg när man som jag strävar efter formella kontorskläder med en twist!

Själva saken var bara att jag inte ville att det skulle vara som en jacka med huva, jag ville ha kavajslagen och att huvan skulle gå från det övre slaget. Jag avvaktade med att dra igång eftersom jag inte visste hur jag skulle lösa det med foder och infodringar, så att huvan inte skulle bli för styv eller stel liksom. Jag har sytt en kavaj med huva förut, en Leone tror jag att det var, med huva i samma ull som kavajen . Den huvan blev så styv att jag knappt har använt jackan, men den hade andra issues också inte bara huvan. Nu är det fem år sedan så lite har väl min sömnadsförmåga utvecklats, men ändå. Detta höll mig tillbaka.

Så hade jag en dag på mig min gröna Cleo som jag gillar så mycket. och tänkte att det vore fint att ha en kavaj till. Men det jag hade fått över efter Cleosömnaden räckte ju inte på långa vägar, möjligen till en snäv kjol, men en kjol hade jag ju redan såååå...

Sååå... med ärmarna och huvan i en svart merinoullsinterlock (jag tror att jag köpte den hos Hjalmarsson & Andersson förra året) så räckte det gröna tyget till en kavaj i Raw Edge-mönstret från Makers Atelier!

Huvan kommer från Eloise (hon dyker upp hela tiden!) och jag behövde bara ta bort några centimeter i framkant för att den skulle bli lika lång som det övre kavajslaget. Jag har sytt stolpfickor och stolp-knapphål och gjort klädda knappar. Efter det fanns i princip bara trådar kvar av det gröna tyget!

Nackdelen med att jag har börjat sy stolp-knapphål är att jag inte kommer att kunna sy något annat i fortsättningen på den här typen av plagg. Jag tycker helt enkelt att det blir så vansinnigt snyggt! Å andra sidan är det ju bara bra för mig att det tar lite extra tid, jag lägger väldigt mycket tid på att sy, men i ärlighetens namn så behöver jag ju inte ha så särskilt hör produktionstakt... Jag tror att jag skulle kunna a en "svart kjol-vecka" och ha olika svarta kjolar varje dag, i vart fall arbetsdagarna...

Alltså: det är OK att det tar tid...