Jag har alltid gillat hösten ur ett garderobsperspektiv. Med ett garderobsperspektiv menar jag att hösten är den årstid det är lättast att vara välklädd. Snygga skor, strumpbyxor, kjol eller klänning! En tunnare rock eller jacka, kanske en sjal i halsen! Använda flera plagg samtidigt i lager på lager, men inte frysa eller svettas ihjäl - allt blir så snyggt i höstljusets lite dimmade konturer.

I år jobbar jag hemifrån och även om jag inte sitter i mjukisbyxor utan trots allt anstränger mig lite så känns det inte alltid så kul klädmässigt. Jag har en hel del fina byxor, men mina klänningar och kjolar - dem älskar jag ju! Förra veckan när jag skulle in till Gamla Stan och käka middag på kvällen tog jag på mig kjol och strumpor redan på morgonen, ville klä upp mig lite liksom. Det höjde mitt humör hela dagen, jag kände mig snyggare och mer "jag" än på länge!

Idag hade jag inget annat inplanerat än att jobba hela dagen, och byta halvljuset på bilen på en verkstad på lunchen - men jag tog klänning och strumpor ändå. Och den signalen gjorde liksom att jag känt det som att det är en bra dag idag - det måste ju vara bra eftersom jag har klänning?? Medan de fixade bilen tog jag en promenad i Gamla Enskede, och passade på att ta lite bilder på min nya jacka också.

Jackan jag har på mig heter Skill blazer och kommer från Ann Ringstrands nya bok (släpps v 43). Jag har sytt den i stl M (den finns i XS-XL) och storleken är perfekt på mig. Eftersom jag var osäker på hur den skulle sitta och om jag skulle gilla den så tog jag inte mitt finaste tyg på första försöket. I stället sydde jag i en snutt jag hade kvar från en annan kappa vilket är anledningen till att den har två kanske omotiverade ränder uppe på axeln, och nedre delen av ärmen och en ficka i blå läderimitation. Nu ska det i och för sig påpekas att blazern i Anns bok också består av två tyger som kombinerats, men inte helt på det sätt jag har gjort - men jag fick i alla fall idén därifrån. Dessutom tycker jag nu när den är klar att det blev rätt snyggt, det känns nästan som gradbeteckningar på en uniform eller nåt?

En "make or brake" på ett mönster för mig är om ärmen passar bra i ärmhålet eller om det är en kamp att få det snyggt. Här var det en räckmacka att få till ärmen och jag tycker att den sitter perfekt! Kragen var inte riktigt lika lätt att få till, antingen förstod jag inte instruktionen eller så står det inte helt tydligt hur man ska göra. Kragen har ju inte fyra kanter som jag är van vid, utan sex, varav tre ska sys ihop och topstitchas (jag hoppade över det) och de andra tre ska fästas mellan infodringen och fram- och bakstycket. Eftersom det bara står att man ska sy ihop kragdelarna och sen sy fast den så missade jag den där kanten som ska fästas mot slaget liksom. Jag förstod det först när jag provade och den inte alls var så snygg som i boken. Som tur var kunde jag sprätta och sen gissa mig till hur det ska vara genom att kolla på modellbilderna - jag tror att det blev rätt i alla fall.

Jag inser att jag inte tog någon bild bakifrån eller tydligt från sidan - i så fall skulle man sett att kavajen är något längre fram än bak, vilket kan uppfattas som lite udda men i själva verket känns helt naturligt på och ser bra ut dessutom.

Ann skriver i boken att hon föredrar plagg utan foder, så mönstret innehåller bara foder för ärmen och instruktioner för att bandkanta sömmarna i stället. De som känner mig vet ju att jag fodrar allt jag kan och en ullkavaj utan foder är inte tänkbart för mig. Nu är det väldigt lätt att göra fodermönstret när man har alla delar så här (lägg infodringarna på mönsterdelarna och rita av det som infodringarna inte täcker. Lägg till 3 cm på längden och 2 cm i ryggen mot tygvikning, sen är det klart!) och det var lätt värt besväret tycker jag nu. Kragen kan bäras uppfälld som jag gör eller nedfälld står det i boken, som på en vanlig kavaj, men jag tyckte inte att det var så snyggt. Kragen är så pass kort att den inte faller naturligt ner, dessutom tycker jag att det här blev snyggt och lite annorlunda.

Jaha. Vad är det jag stör mig på idag då – för alltid är det ju något, eller hur? Jo idag stör jag mig på den så kallade Kulturpersonlighetens rättegång i Hovrätten. Eller för att vara tydligare, det är ju inte rättegången i sig som stör mig utan det är de argument som den åtalade mannen och hans försvarare lägger fram som bevis på hans oskuld.

Nu ska man komma ihåg att det oftast är betydligt lättare att ”dra till med vad som helst” till sitt försvar, medan den som anklagar någon för något kanske (i vart fall i de bästa av världar) är lite mer försiktig i sin tvärsäkerhet. Ett visst utrymme för ”inte skulle väl jag” måste alltså finnas – men det här? Jag menar VAFFAN? (Här märks det än tydligare att jag trots att jag har en Jur.Kand i mitt akademiska bagage inte har tjänstgjort i en domstol. Jag betvivlar att argumentet ”Ja, men vaffan??” skulle ha gjort mig framgångsrik eller tagit mig särskilt långt. )

Kulturpersonligheten säger nämligen enligt nyhetssidorna att handlingar som denna är ”bortom min natur” och hans advokat fyller på med att säga att han inte är ”den typen av människa”, alltså den typ av människa som våldtar.

Hm. Det här väcker såååå många frågor. Finns det alltså en ”typ som våldtar”? Och hur definieras denna typ, hur kan vi se vem som tillhör denna typ? Eller är det så att det är mannen i fråga som själv definierar sin typ, som inte själv tycker att han har våldtagit? Kanske för att han är så oemotståndlig så att alla kvinnor i själva verket faktiskt VILL, även om det skulle undslippa dem ett litet ”nej, nej, sluta”? Kanske är det faktiskt så att den här Kulturjäveln själv inte tycker att han har våldtagit? Men det är ju inte relevant i sammanhanget, det är därför vi har domstolar som kan tolka de lagar vi skapar och som kan säga att det kanske faktiskt ändå är så att kulturjäveln är just den typen av man som våldtar…

Jag kommer dessutom att tänka på en av Sveriges större skådespelare som i kölvattnet av #metoo anklagades för att ha tafsat och betett sig kränkande mot kvinnor. Han hävdade att han varit gift med så fantastiska kvinnor så varför skulle han ens behöva antasta ovilliga? Kanske tänkte även han att han var så oemotståndlig (han hade ju faktiskt dejtat och varit gift med fantastiska kvinnor!) att inget närmande från hans sida borde vara ovälkommet.

Och förresten ”Han är en vanlig kille, inte en typ som våldtar-hans personlighet är inte sådan"… Det är väl inte så långt från den argumentation som de muslimska nämndemännen använde när de friade en man från anklagelser om misshandel? Han kom ju från en fin familj!!! Nu är det visserligen milsvidd skillnad mellan vad en försvarare får och bör säga, och vad nämndemän ska skriva i domsluten, men principen. Den principen är att det är de påstådda handlingarna som ska bevisas eller inte, inte huruvida den anklagade (eller målsäganden) kommer från en fin familj eller är av en viss ”typ”.

Och nämndemännens argumentation blev ju huggna i småspillror av de flesta - är inte detta samma sak?

Men OK, nog om det. Jag har ju såklart sytt också. Och innan jag berättar detaljerna om det så vill jag säga att den här kavajen har legat i mitt bakhuvud och gottat sig sedan förra hösten. Då var nämligen Ulrika och jag i Paris och såg Dior-utställningen (som var fantastisk) och en Diorkavaj med huva fastnade hos mig. Ett optimalt plagg när man som jag strävar efter formella kontorskläder med en twist!

Själva saken var bara att jag inte ville att det skulle vara som en jacka med huva, jag ville ha kavajslagen och att huvan skulle gå från det övre slaget. Jag avvaktade med att dra igång eftersom jag inte visste hur jag skulle lösa det med foder och infodringar, så att huvan inte skulle bli för styv eller stel liksom. Jag har sytt en kavaj med huva förut, en Leone tror jag att det var, med huva i samma ull som kavajen . Den huvan blev så styv att jag knappt har använt jackan, men den hade andra issues också inte bara huvan. Nu är det fem år sedan så lite har väl min sömnadsförmåga utvecklats, men ändå. Detta höll mig tillbaka.

Så hade jag en dag på mig min gröna Cleo som jag gillar så mycket. och tänkte att det vore fint att ha en kavaj till. Men det jag hade fått över efter Cleosömnaden räckte ju inte på långa vägar, möjligen till en snäv kjol, men en kjol hade jag ju redan såååå...

Sååå... med ärmarna och huvan i en svart merinoullsinterlock (jag tror att jag köpte den hos Hjalmarsson & Andersson förra året) så räckte det gröna tyget till en kavaj i Raw Edge-mönstret från Makers Atelier!

Huvan kommer från Eloise (hon dyker upp hela tiden!) och jag behövde bara ta bort några centimeter i framkant för att den skulle bli lika lång som det övre kavajslaget. Jag har sytt stolpfickor och stolp-knapphål och gjort klädda knappar. Efter det fanns i princip bara trådar kvar av det gröna tyget!

Nackdelen med att jag har börjat sy stolp-knapphål är att jag inte kommer att kunna sy något annat i fortsättningen på den här typen av plagg. Jag tycker helt enkelt att det blir så vansinnigt snyggt! Å andra sidan är det ju bara bra för mig att det tar lite extra tid, jag lägger väldigt mycket tid på att sy, men i ärlighetens namn så behöver jag ju inte ha så särskilt hör produktionstakt... Jag tror att jag skulle kunna a en "svart kjol-vecka" och ha olika svarta kjolar varje dag, i vart fall arbetsdagarna...

Alltså: det är OK att det tar tid...

Idag lyssnar jag på Cranberries, bandet som var mitt ledmotiv under barnens första år, vars sångare dog häromdagen, bara 46 år ung. Vad är grejen med att alla mina gamla hjältar dör? Bowie, Prince och George Michael? Leonard Cohen och Dolores O’riordan? Ett annat sätt att mäta sin ålder liksom, att ens ledmotiv tystnar…

Jag kämpar på med mitt för övrigt. Det är skitjobbigt just nu, det är det faktiskt, och jag skulle skriva om det här om jag kunde, men det är inte riktigt min historia att berätta. Men grejen är att när vissa saker händer så hamnar allt annat i ett nytt perspektiv. Det kan kännas så jävla meningslöst helt enkelt. Att sy känns dock inte så meningslöst, jag lyckas hitta glädje där, men det känns lite dumt och ytligt att blogga om det, att visa upp det.

Men så tänker jag, att om jag försöker att göra som vanligt, som jag brukar, om jag lite lite låtsas som att allt är OK, då kanske det känns en smula mer OK? Alltså - försök med mig nu… Jag har nämligen sytt ännu en raw-edge-kavaj, denna gång med riktiga ärmar (till skillnad från dem jag sytt med trikå-ärm här och här) och den är heller inte i plast som den första. [Fast jag läste någonstans att i vår är det plasttyger i starkt gult som gäller och jag är ju så himla före, och kommer att vara så inne!]

OK, den här gången har jag alltså sytt i ull och det är samma tyg i kavajen som i de baggy-byxor jag satte revärer på. I ärlighetens namn har jag inte använt de byxorna jättemycket och jag trodde nog att jag skulle göra det om jag bara fick en kavaj till, men jag är ändå tveksam, lika tveksam att ha det ihop som att bara ha brallorna. MEN.

Själva kavajen älskar jag. Jag har haft den till svart och jag har haft den till jeans och känt mig snygg och bekväm i båda. Dessutom har jag faktiskt, för att riktigt skryta, lyckats så himla bra med alla sömnadsmomenten.

Kragen blev kanon, de passpoalerade knapphålen närmar sig perfektion och de klädda knapparna är supersnygga. Såatte… visst kan sömnaden sprida lite glädje - även när det mesta är meningslöst.