Ni vet hur det är ibland när man kommer ihåg saker från sin barndom? Saker man trodde att man hade glömt? Det hände mig häromveckan. Det som triggade var Dan Eliassons snyftmail till sin personal om varför han rest till Kanarieöarna över jul.

Han fick mig att tänka på en man som var min pappas vän när jag växte upp. Både han och pappa var högt uppsatta militärer, men medan pappa mest jobbat i FN så hade Ulf jobbat i Flottan. Ulf var så pass högt uppsatt i världsordningen att han figurerar i Guillous Hamiltonböcker under ett knappt fingerat namn. I alla fall, de åts ofta middagar tillsamman och de slutade nästan alltid på samma sätt. Det dracks för mycket och Ulf satt i soffan och gnällde "Lilla Uffe och jag, stackars lilla Uffe".

Patetiskt.

När det gäller Dan Eliasson så är det en god regel att om man har trampat i klaveret så ska man stå still. Inte klampa runt som en vettvilling och försöka bortförklara sina misstag eller ursäkta det som för de flesta framstår som oursäktligt. Om man är högsta chef för en av de myndigheter som pumpar ut budskapet till svenska folket att vi ska "Hålla i, hålla ut och hålla avstånd" så ska man kanske hålla käft när man ertappats med att göra just det motsatta? Inte försöka ursäkta sitt handlande med att man avstått så mycket under året (nähä? Har du det? Det är det INGEN ANNAN som har?!) och att en semesterresa med familjen är en NÖDVÄNDIG resa. För det borde hanju fatta att alla vi andra som AVSTÅTT under året också kommer att tycka att det vi vill göra som går emot rekommendationerna är NÖDVÄNDIGA.

Och att han dessutom drar fram att han har negligerat sin familj under de senaste 20 åren så DÄRFÖR hade han fripass att göra som han vill. Hade han tjänat ihop det genom att vara frånvarande alltså? Visste inte att det funkar så, men det gör det kanske för "lilla Uffe och jag"??

Dessutom tycker jag att det är trösterikt att veta att det är samma för alla - det är inte bara jag som sitter hemma och avstår och uppoffrar mig, alla gör vi det. Förutom att alla då tyvärr inte gör det, men i teorin så...

----------------------------------------------------

Jag har i alla fall sytt mig ännu ett ytterplagg och jag inser att jag kan ha södra Stockholms mest välfyllda kapp- och rockgarderob (även om jag försöker att ge bort när jag kan). Det är delvis för att kappor och rockar är så himla roliga att sy, det känns "skräddar-kreddigt" på något vis, plus att det är det plagg där man allra bäst kan "räkna hem" sömnaden, om man skulle ha behov av att göra det.

Den här rocken är sydd efter Merchant & Mills mönster TN31 Parka, ett mönster jag sydde av för ganska precis ett år sedan första (och hittills enda gången). Trots att den blev fin, tyget är underbart och inget med den blev direkt "fel" så har jag inte gillat den jättemycket, och inte varit sugen på att sy fler. Jag var inte jätteförtjust i sidfickorna (det är jag ju aldrig - fickor i sidsömmen är aldrig snyggt om man har höfter!!!), gillade inte slitsen bak jättemycket, ficklocken var lite stora och kragen lite för tunn liksom, den borde jag sytt i ett kraftigare tyg, eller kanske stickat en krage om jag hade kunnat. Och jag tyckte inte om hur mönstret föreslog knapplist i fodertyg om man skulle fodra heller! Så - nej - den rocken har inte legat på min fem i topp. Men så kom de med en add on i form av en huva och jag såg Ulrikas fina varianter på den och blev sugen att testa.

Men jag har sytt den med alla de ändringar som jag störde mig på sist, alltså: inga fickor i sidsömmen, inga ficklock på de fickor som är kvar. Ingen slits bak, jag sydde bara ihop den liksom. För att få knapplisten i yttertyget kombinerade jag mönsterdelarna för den fodrade och den ofodrade varianten, med lite egna tillägg som tex infodringen bak. Huvan tycker de att man antingen ska sy i dubbelt tyg eller så ska hela insidan vara i fodertyg. Det gillade jag inte heller (!) så jag gjorde infodringar till huvan också, lika breda som infodringen fram. Dragsko i midjan gjorde inte ens på min första, men på den hade jag snöre i fållen nedtill - det hoppade jag över på den här!

Gillar jag den nu då? JAAAA, nu älskar jag den!

Tyget är en stadig ullblandning (70 ull 30 nylon) från Minerva. Det kostar £20.99 per meter vilket jag tycker är väldigt prisvärt (det går ju åt 2,5 m till den här så det blir ju en del). Nu vet jag inte vad som händer med priserna post-Brexit dock... det lär vi ju bli varse...

Något som ofta diskuteras i sy-communityt är förmågan att ta betalt, att ta betalt för sin tid.

Generellt sett är folk dåliga på det, det är som att vi inte vågar på något sätt. Jag räknar såklart inte vad min tid kostar om jag syr till någon annan på eget bevåg, som present eller liknande - självklart inte. Men om någon vill beställa saker från mig, då har jag inget problem att ge dem en rättvisande prislapp, något som vanligen leder till att det inte blir någon affär.

Man kan börja med att räkna ut hur många timmar det tar att sy plagget som önskas och sen fråga vad beställaren tycker är en rimlig timpeng. Om en kappa tex med foder och allt tar 20 timmar att sy kanske, och en tjugoåring har 150kr/tim i ett butiksjobb - då blir kostnaden för kappan 3000 utan tyg. Men för att jag ska få 150 kr/tim så måste det ju betalas arbetsgivaravgifter och skatt etc så då är vi uppe i kanske 5000 för kappan. Plus tyg. Men jag är ingen tjugoåring i butik så jag nöjer mig inte med 150kr/timme så det håller ändå inte.

Ännu mer förvånad blir jag när folk ber att man ska utföra ett jobb, ett arbete som folk normalt tar betalt för, gratis? Jag menar så klart inte att man ska ta betalt för saker i nära relationer, men om en sån relation saknas? Hur tänker man när man ber någon utföra ett jobb utan ersättning? Jag som dessutom jobbar som konsult dagtid och är van att debitera per timme kan inte förstå varför jag skulle jobba gratis, om det inte är för en god sak. Som god sak räknas välgörenhet och bistånd, inte vinstdrivande kommersiella bolag.

Den här rocken har ingen beställt av mig - den har jag sytt åt mig själv och för mitt eget höga nöjes skull. Det är samma mönster som kavajen jag sydde för några veckor sedan - Skill blazer från Ann Ringstrands bok. Jag har bara förlängt den till rock-längd och gjort om fickorna till stolpficka som är fastsydd på insidan (samma som det är på vänster ficka på Work trousers). Jag har fodrat den också, såklart, det gör jag ju jämt. Storlek M sitter perfekt på mig, om man som jag ville ha en strikt och smal siluett. Tyget är ett jättefint ylletyg från Minerva. Kolla in deras sida om du inte gjort det förr, den har varit rejält rörig men är nu omarbetad och de har riktigt bra tyger till kanonpriser!

Till skillnad från den blå skill blazern jag sydde så är jag nöjd med slaget på denna. Jag förstod inte riktigt hur jag skulle sy den första gången, det blev inte så snyggt som jag hade velat. Nyckeln är att sy en stödsöm med små stygn runt framstycket och infodringens hörn, klippa ett litet hack i hörnet så att man kan sträcka ut den rakt och få den att följa kragen. Och såklart att förstå att kragen har sex kanter och inte fyra... Jag gjorde passpoal-knapphål även på denna och använde samma knappar från På Skrå som jag satte i den gröna rocken (the Dude). Och för den som oroar sig över att jag sytt två rockar på kort tid kan jag berätta att den gröna rocken har flyttat hem till Jenny, min sons sambo. Hon var så fin i den när hon provade att jag bara inte kunde låta bli att ge den till henne!

"Alla kan inte vinna karaoken"

När min son var nio år började han spela badminton i klubben där vi bodde. Varje år hade klubben en stor julfest tillsammans med tennisklubben, fullt med folk och saker som hände, föräldrar, barn och tränare om vartannat. Det första året vi var med var min dotter sju och spelade inte själv ännu, men ville såklart följa med på julavslutningen. En av de aktiviteter som erbjöds var att tävla i karaoke, och det skulle såklart Rakel göra. Jag minns fortfarande hur hon sjön Carolas "Främling" med en inlevelse som inte stod originalet efter.

Nåväl, hon sjöng, det spelades badminton, pingis, squash och tennis, fikades och hölls på. Till sist tyckte vi föräldrar att vi hade fått nog och talade om för barnen att det var dags att gå hem.

"Vi kan inte gå förrän jag har vunnit karaoken" sa Rakel då. Utdelningen av förstapriset i karaoketävlingen var liksom festens höjdpunkt och avslutning, och jag såg ingen anledning att stanna kvar till det. Men, jag insåg att Rakel som aldrig hade tävlat förr trodde bergfast att hon skulle vinna så jag drog igång ett av mina berömda mamma-tal, för att förbereda henne på en förlust och på så sätt mildra besvikelsen.

Hon lyssnade tålmodigt till allt mitt prat om att det var så många som var duktiga och hade gjort bra ifrån sig, att de andra var äldre än hon och att det väl ändå var kul att ha varit med, inte sant? Och alla kan ju inte vinna karaoken, eller hur? Här kanske jag ska tillägga det uppenbara - i mig finns inte mycket till vinnarskalle (om det inte kommer till Alfapet), det är helt enkelt inte så viktigt för mig.

Rakel lyssnade som sagt till allt jag hade att säga och när jag pratat klart sa hon i princip "OK, men vi måste vänta till jag har fått mitt pris".

Vid det här laget var det i princip dags för utdelningen och vi stannade såklart medan jag förberedde mig på att släpa hem en förtvivlat gråtande unge. Det fick jag inte. I stället fick jag hjälpa det överlyckliga barnet att släpa hem den jätteväska fylld med godis som var förstapriset tillsammans med den första guldbucklan hon vann i den hallen! Det skulle komma fler priser de kommande åren, men då inte för sång utan för badmintonspel.

Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt eller fel när jag sa det jag sa. Rätt i att förbereda henne på besvikelse, för hur gärna man vill skydda sin barn från överraskningar och missräkningar så går det ju inte att göra till 100%. Livet suger ibland, man har otur, folk sviker - det är bara så och det drabbar oss alla i högre eller mindre grad. Jag tänkte att det var bättre att hon var förberedd?

Samtidigt var det ju fel att inte låta henne ha kvar sin övertygelse om att hon var oövervinnerlig, att det inte fanns något annat än seger i slutet av dagen? Livet är ju som sagt grymt mot oss ändå emellanåt, så varför inte låta barnet ha kvar grundinställningen "jag är bra - jag vinner"??

Nåväl, uttrycket "Alla kan inte vinna karaoken" har i vår familj blivit synonymt med att det ju faktiskt går vägen emellanåt, till och med när chanserna är små eller det ser mörkt ut så finns det en möjlighet.

Rocken jag har på mig på alla dessa bilder är Dude coat från Ann Ringstrands sybok. Till skillnad från de andra plaggen jag har sytt ur den boken så har jag ändrat lite mer här. Först och främst så är den fodrad, för jag kan inte tänka mig en vinterrock i ull utan foder. Den har också fått knappar, vilket originalet inte har, av samma anledning, jag kan inte tänka mig att vara utan. Jag sydde passpoalknapphål för att det är så jäkla snyggt och det blev så bra med den fina vintage-knappen från På Skrå. Fodret är förresten från Gårda textil, de har massor av färger i viskosfoder, jag har aldrig sett ett sånt utbud någon annanstans!

Jag har gjort andra fickor än mönstret också, jag är ju inte jätteförtjust i utanpåfickor, särskilt inte i tjocka tyger. Jag får aldrig till dem så snyggt som jag vill, det blir buckliga och fula. Så jag snodde tekniken från Work trousers vänsterficka och gjorde en stolpe men sydde fast fickan på insidan av rocken. Ingen löst hängande fickpåse alltså. Den största ändringen jag gjorde var dock att minska ärmvidden - hela sex cm per ärm tog jag bort! Jag vet att det är en "design -feature" och vi får hoppas att Ann förlåter mig 🙄, men det såg ut som om jag lånade en väldigt stor farbrors rock, eller att jag skulle brista ut i "Wingardium Leviosa!" för det som tar den referensen.

Slutligen några ord om tyget. Det är 100% engelsk ull i en mossgrön/grönsvart nyans som är väldigt snygg och himla varm. Det kommer från Minerva.com och kostar inte mer än motsvarande 230 kr/m vilket jag tycker är ett kap. De skickar ganska fort dessutom och till rimlig kostnad, så det är min nuvarande "go-to" för nya tyger.