Just nu ägnar jag mig åt något som på många sätt skulle kunna uppfattas som märkligt, givet att förutsättningarna var andra än de nu är. Jag försöker nämligen sy så lite som möjlig - nej, förresten så långsamt som möjligt. Jag vill lägga ner lika mycket tid som jag brukar (så länge vi har en pågående pandemi så har jag mycket tid över till det) men jag vill inte producera så mycket som den nedlagda tiden skulle kunna innebära, om jag sydde på som vanligt.

Det innebär att jag tar på mig lite nya och kanske svårare projekt än förut, men framför allt att jag är noggrannare, petigare med de projekt jag håller på med. Sömmar som förut hade passerat som OK sprättas nu upp och sys om. Sömmar vändsys för att slippa overlockade kanter eller så täcks de med snedslå, självklart sån jag har klippt ut själv från små ihopsydda trekanter. Det tar extra mycket tid, men det är också väldigt roligt att ha tid att pilla med sånt, för det blir ju väldigt mycket snyggare!

När det gäller snedslå så klipper jag som sagt ut egen enligt en särskild metod, och jag ska lägga upp en post om hur man gör - det är lätt! Jag har på senare tid gjort väldigt mycket snedslå, alla byxor jag sytt har snedslå på insidan av linningen och gylfen, i vissa fall även i fållen. Lucienne-blusen har snedslå i halskanten och på den här kappan har jag gått bananas och satt snedslå nästan överallt!

Sålunda har den snedslå längs sidsömmarna, oksömmarna och ärmsömmarna (både de som håller ihop över- och underärm samt ärmhålet. Jag har kantat infodringen med snedslå och fållen. Det gick åt en hel del, men det är ju ett kanonbra sätt att bli av med såna där småstuvar som känns för stora att slänga, men för små att egentligen göra något av.

Jag varierar mellan att nåla fast snedslån på vanligt sätt och "sy två gånger" där det är lite knepigare, som i ärmhålet tex, med att sy fast med en sån där vikmojäng som jag annars skruvar fast på min coverlock. Med en rejäl klutt fäst-it så går den att få på plats och då är det superlätt och snabbt att bandkanta raka sömmar utan att behöva sätta en enda nål (och bara sy en gång). Som sagt, man får avgöra från söm till söm vilken teknik som fungerar bäst, och ska jag nu ta lång tid på mig så åker nålasken fram så fort det är en känsligare söm på gång.

Jag vet att den här kappan är i galnaste laget, men jag har fått tyget till skänks från Minerva och tyckte det var kul att chansa lite och framför allt testa att förlänga Merchant & Mills Ottoline-mönster från jacka till kappa. Jag har ritat av den i storlek 12 upptill och graderat ut den till 14 över höfterna för att få lite spelrum. Eftersom sömmen inte sitter i sidan utan en bit ut på bakstycket så var det inte givet att det skulle bli lyckat, men jag tycker att resultatet blev bra - väldigt blommigt, men bra!

Tyget är alltså från Minerva och gjort av Art Gallery, i en kollektion de kallat "Lagom" ("From the Swedish word meaning “just the right amount,” our new in-house collection connects the beauty of sophistication with the right amount of simplicity"). Nu tycker jag att den här kappan är allt annat än lagom, men det är ändå kul att den heter så. Och jag har alltså inte fodrat (därav all snedslå) eftersom jag verkligen ville ha den tunn och lätt. Den svartvita kappan jag sydde förra året är ju också i bomull, men eftersom den är fodrad så känns den väldigt "klädd" och blir ganska varm, därför testar jag alltså ofodrat på denna!

Jag fick en kommentar på Instagram om byxan i förra inlägget som triggade lite tankar hos mig. Kommentaren gick ut på att hon som skrev tycker att hon inte kan ha såna byxor för att hon har korta ben - det är därför "fel" modell. Först och främst "OK, men nu var det ju jag som hade dem?"...

Men sen.. men vem har sagt att det är "finare" att ha långa ben än att ha korta? Varför går vi inte alla runt och försöker få våra ben att se kortare ut?

Samma sak med storlek på rumpa - den gamla klassiska "Ser min rumpa stor ut i den här?" som ska sägas med frågande ledsen röst (för gud nåde att den man frågar skulle svara "JA") kanske borde sägas med en glatt hoppfull röst? "Min rumpa ser väl större ut, tycker du inte det, va? Snälla?"

Det är de här jävla NORMERNA som vi är slavar under, där vi ska vara smala och ha långa ben, markerade midjor och lagom stora bröst - det gör mig galen! (Lagom stora sa jag, är de för stora så är de vulgära och ska döljas, det vet ju vem som helst eller hur?)

Om vi i vart fall kunde komma överens om att det är OK att ifrågasätta normerna, och det är OK att inte följa dem? Jag vet att min rumpa är rund och fast, alla squats och utfall jag gör ser till att den är det, men det betyder ju inte att jag måste framhäva den enligt det normativt mest fördelaktiga sättet hela tiden. Om det är min attityd jag vill framhäva i stället så är det kanske coolare med en byxa med mycket häng som får rumpan att se enorm ut? Jag vet ju att den inte är det och det räcker ju?

Och om det är du själv som faktiskt inte tycker att korta ben är snygga och att du därför vill klä dig så att de ser längre ut så är det ok det med, men slentriansäg inte att det är så för att någon på högstadiet sa åt dig att du har korta ben och att din färgskala är "vinter"!!!

Jag har på mig en jacka från Madeit patterns som jag sytt ett par av förut, den heter Glide och är en stor favorit. Den här gången gav jag mig på att förlänga den, vilket inte är så lätt som det låter eftersom originalet inte har raka sidsömmar. De går i stället snett bakåt och slutar en bit in på bakstycket så jag satte ihop mönsterdelarna och klippte en ny sidsöm innan jag förlängde. Tyget är samma som jag sydde den blå korta Glide-jackan i, ett bomullstyg med massa små stygn i, köpt från Metermeter. Jag har också förlängt ficköppningarna och jag har skippat resåren i ärmslutet.

I går kväll tittade jag på Carina Bergfeldts talkshow på SVT där bland annat Fredrik Federley var gäst. Han inledde ganska kvickt med att väldigt defensivt säga att han inte bar sin ex-pojkväns skuld, det var inte han som begått något brott och inget kan läggas honom till last. Den första delen är ju sann, det är inte han som begått något brott och han ska inte läggast till last för sin ex-pojkväns skuld. Men...

Han säger att han redan när de träffades fick klart för sig att pojkvännen just släppts från ett längre fängelsestraff men han säger att han aktivt sa åt honom att inte berätta - "jag ville inte veta". Är inte det ett ganska smidigt sätt att slippa ta ansvar, slippa ta ställning? Tyder det kanske inte till och med på att han misstänkte att det inte handlade om ett skattebrott eller förskingring av något slag, utan något som, om han fick veta det, skulle omöjliggöra en relation? Och då ville han hellre inget veta?

Nu omöjliggjordes ju inte någon relation, för när han så småningom fick veta det så kastade han inte ut pojkvännen. Han beskriver hur han reagerade väldigt starkt men att vardagen sen lunkade på som vanligt (hur i helvete det nu är möjligt). Det stora uppbrottet kom inte förrän det blev allmänt känt att hans pojkvän hade suttit i fängelse för våldtäkter mot barn (i 22 fall!!!). Det får en ju att fundera lite, eller hur? Jag ser aktivt till att inte få veta, när jag sen får veta vidtar jag inte åtgärder utan först när allmänheten får kännedom, då först ser jag till att göra rent hus. Att han dessutom går ut i media idag och tycker att intervjun var "gränslös i sina intima frågeställningar" visar ju bara helt uppenbart att han inte har förstått någonting alls. Han tror alltså att han kan komma dit och diktera intervjun, ha sin egen agenda? Det är klart att det blir personligt, när det är hans personlighet som ifrågasätts? Hade han trott att det skulle pratas politik eller recept på fredagsmys?

Att hålla sig själv i okunskap för att på så sätt ha ryggen fri är ingen bra strategi. Att inte ta ställning är också ett ställningstagande. Det finns lägen när din tystnad och din oförmåga att ta ställning skriker högt och i sig är ett ställningstagande, det är väl inte så svårt att förstå?

Sen kan jag inte fatta att man inte kolla upp någon man inleder en relation med? Jag kollar upp varenda jäkel, hela tiden! Både för nöjes skull (det är otroligt vad mycket information det finns om oss på nätet!) och för att det ibland behövs. Jag MrKollar, googlar, facebookar, Linkedinar och instagrammar folk jag träffar eller har samröre med. Jag undersöker, gör min due diligence. Gör alltså inte alla det? Litar på folk gör jag när de har förtjänat det, och först då.

Men nu släpper vi det där, jag kan inte fatta och det kan nog inte så många andra heller. Det går ju inte att begripa eller försvara.

Vi pratar om min kappa i stället, den som nästan inte blev av.

OK, så den här korta rocken klippte jag ut strax före jag fick min hjärtinfarkt. Sen kom ju våren på ett kortare besök och jag tänkte att jag ändå inte skulle få användning för den, så jag tappade lusten att sy klart den helt enkelt. När kylan kom tillbaka tog jag mig i kragen och färdigställde den och jag har sen haft den på mig nästan varje dag! Det är en TN31 Parka från Merchant & Mills, men avkortad för att just passa till mer vårvinter än midvinter och för att jag ibland tycker att det är snyggare med en kortare jacka till byxor, än en lång rock.

Nu hade jag inte tillräckligt med tyg för att sy en huva och jag tycker inte att den andra kragen som finns (den som är som en bomberjackskrage) funkar så bra i såhär tjockt tyg så jag lånade kragen från Stacker jacket i stället. Kanske skulle det vara snyggt att sticka en egen bomberjackskrage i tjockare garn och resårstickning, men nu blev det inte så den här gången. Jag hoppade över den dolda knäppningen också och när alla ändringar gjorts så var jag rätt nöjd ändå.

Tyget är från Metermeter, heter River black och är i 70% ull och 30% poly. Det är lite filtigt i sin struktur och jag tror att kragen hade blivit finare i ett annat tyg... Knapparna är från Knapp-Carlsson i Göteborg, inhandlade på distans via agent (tack Rakel! ❤️)