Jag tycker ofta jag hör folk prata så mycket negativt om att bli äldre. Vi blir alla äldre, i vart fall alla vi som har tur. Och när vi blir äldre blir vi tröttare, stelare, långsammare och rynkigare. Men, om vi har tur blir vi också klokare. Jag kan inte säga att jag älskar de fysiska tecken på ålderdom som jag ser, min hals är väldigt rynkig, jag är stelare, tröttare och långsammare än jag varit och det är såklart inte någonting jag njuter av.

Men detta att jag har blivit klokare, i vart fall i de frågor som rör mig, det njuter jag av. Numera vet jag vad som behövs för att jag ska må bra och för det mesta har jag kurage och möjlighet att rent praktiskt också göra sånt jag mår bra av.

En av de saker jag har insett att jag mår bra av och som får mig att jobba bättre (vilket jag också mår bra av) är i princip dagliga lunchpromenader. Om jag får gå en rask promenad mitt på dagen så klarar jag eftermiddagen så mycket bättre, jag får energi och jag upplever att jag tänker mer positivt och bättre, jag är mer kreativ och smartare. Så jag frigör (i den mån jag kan) tid för detta. Det betyder att jag emellanåt får avstå från annat, som kanske också skulle vara bra, men som jag bedömer som mindre viktigt. Det är tex ofta svårt att både gå ut och äta (och sitta och vänta på mat och småsnacka etc) och dessutom ta en tjugo minuters promenad.

Å andra sidan äter jag ju hellre matlåda också, både av logistiska och ekonomiska skäl, men det är klart att jag riskerar att förlora i sociala kontakter, om jag inte går med ut och äter lunch. Men de som går ut och äter går oftast vid halv tolv och det tycker jag är en timme för tidigt - jag är tokhungrig klockan fem även när jag ätit halv ett ju!?

I alla fall så försöker jag avväga det där sociala med mitt behov av att promenera (vilket jag gärna gör ensam). På varje nytt uppdrag jag börjar så blir det viktigt att hitta bra promenadstråk, någon naturlig runda att gå som inte tar för lång tid. Det bör ju vara just en runda, att gå samma väg fram och tillbaka suger ju. Helst ska den ju också vara "fin", dvs lite naturskön sådär, och helst utan alltför många punkter där man får stå och vänta vid övergångsställen och sånt. Tidigare har jag gått runt Blasieholmen och senast runt Gärdet - nu har jag hittat en slinga runt Klara sjö som är riktigt trevlig och helt ny för mig.

Naturligtvis satte jag ribban för lunchpromenader genom att arrangera en photo shoot av min nya kappa där i min ensamhet, men jag tror inte att det var någon som såg mig, trots att det är precis mitt i huvudstaden så är Blekholmsstranden precis tom på folk - i alla fall så här års. Och hade någon sett mig så hade det väl inte varit hela världen heller.

Kappan är ännu en Roger från Rèpublique du Chiffon. Den första var i tencel, som en trench, medan denna är i ull/bomull från Merchant & Mills. Tyget heter "softly slowly" vilket fick mig att köpa det bara på namnet. Nu köpte jag bara två meter, och Roger kräver enligt mönstret två och en halv i min storlek, men som synes gick det bra. Jag behövde inte ens skarva infodringen eller nåt.

Den här gången sydde jag stolpfickor i stället för utanpåfickor, och jag följde inte beskrivningen utan sydde knapphålen innan jag sydde fast knapphålslisten på kappan - såååå mycket lättare (Tack Sara för det tipset!!)!

--------

Under kappan har jag Hängslebyxan Anna och Cina-blusen från Mönsterfabriken, tillsammans med en raw-edge-kavaj från Makers Atelier, alla från förra och förrförra året - jag använder mina gamla älsklingar minsann!

Det är klart att man har förhoppningar och kanske förväntningar på sina barn, på vad de ska bli och vad de ska göra. Man vill att de ska vara lyckliga, att de ska göra bra val i livet, välja ”rätt”.

Det tycker jag är helt normalt, det ligger i föräldrakontraktet på något vis, det och att kanske lite lätt putta dem framför sig, påminna dem om deras möjligheter, deras förmågor. Ibland väljer vi ju som bekant den raka breda vägen, den lata och enkla, fast den längre och brantare, krokigare vägen kanske skulle vara mer tillfredsställande i det långa loppet. Då är det bra om man har människor omkring sig som påminner en om ens potential och kanske manar på en att inte alltid ta den där breda, lätta vägen.

Men. Det är viktigt att inte överföra sina egna önskningar på barnen, inte ha ambitioner i deras ställe. Bara för att du själv inte gick läkarlinjen, och alltid har ångrat det, så kan du inte tvinga ditt barn att göra det. Och om du nu gick läkarlinjen och därför vill att ditt barn också ska göra det, men ditt barn gör helt andra val så får du inte vara besviken över det. Eller om du nu ändå är besviken så får du faktiskt hålla tyst.

Det är så dumt att säga till en människa ”du hade kunnat vara ditten eller datten om du bara hade…” För det första har du ingen aning om vad det hade lett till egentligen, om personen i fråga hade valt annorlunda. Dessutom – vad tänker du dig att du ska åstadkomma med en sådan kommentar, annat än att såra? Och förutom det, så innebär kommentaren att du förkastar de val personen i fråga gjorde i stället. Genom att säga ”tänk vad du hade kunnat bli” så underkänner du det som blev i stället, och det är vansinnigt elakt.

Acceptera i stället de val som gjorts och hylla dem utifrån vad de är, respektera personer (dina barn!) utifrån vad de är och vilka val de gjort, inte vad de hade kunnat vara.

Vi gör de val vi gör när vi gör dem. Det låter som en självklarhet, men det jag menar är att de val jag gör idag påverkas av hur jag mår idag, vad som hänt mig i närtid, de omständigheter som föreligger precis just nu. Därför är det inte någon idé att efteråt gräma sig och tänka att man borde valt annorlunda, särskilt inte som man har en tendens att glömma bort de yttre omständigheter som påverkade ens val.

Så, skit i det nu. Lagom till hösten har jag sytt en trenchcoat! Och det är inte precis så att jag lyckats så väl i min planering att jag sytt den ”i säsong” för jag beställde mönstret våren 2018 och tyget i april 2019, men nu äntligen har jag alltså fått ihop den.

Tyget är tencel twill från Metermeter, mjukt och skönt men med rätt stuk. Mönstret är Roger trench från Rèpublique du chiffon och jag har sytt en storlek 42 utan andra ändringar än att jag förlängde ärmen med 3 cm. Foder och knappar är från Söders tyger. Knapphålen misslyckades jag förresten kapitalt med, men det gör ju inget när de är dolda bakom en knapplist (min första faktiskt), men de ser ut som skräp där bakom och tencel är ingen lek att sprätta i...

Jaha. Man sliter på med sitt liv, försöker handskas med frågor om ”den åldrande kroppen”, ensamheten, livslusten och allt möjligt annat så här i skitmånaden januari. Man håller näsan över ytan i vart fall. Tycker man. Så läser man DN och vet inte om man ska skratta eller gråta?

Det vore lätt att avfärda denne man som en fransk idiot, någon som inte har något alls med mig och min verklighet att göra, inte sant? Men. Han är inte ensam. Kanske är han en av få som är så modiga/ dumma/ ignoranta att han säger det högt, men tro inte att han är ensam. Kvinnor över femtio ÄR i princip osynliga, oavsett hur mycket vi tränar, sminkar, utbildar eller tillgängliggör oss. Om vi jämför med männen så vinner de pondus och tyngd i en bildlig mening (även om många också gör det bokstavligt) i samma ålder som vi kvinnor går in i osynlighet.

Det är svårt att inte bli bitter och uppgiven när man tänker på det helt enkelt. I ett litet, litet försök att inte bara se allt i svart så tänker jag "men om jag är osynlig så kan jag göra vad jag vill - jag kan verka under radarn!". Och det får bli min tröst. Om ändå ingen ser mig så spelar det ju ingen roll vad jag har på mig (på ett positivt sätt) och jag kan göra en massa rackartyg i smyg... klen tröst, men tröst ändå...

[Disclaimer: INTE ALLA MÄN, och inte alla kvinnor heller för den delen]

[Disclaimer2: det här är inte vetenskaplig sanning - det är min upplevelse av den, som vanligt. ]

Såattevarvarvinudå... Jo, jag hade ju givit mig själv två stycken "jullovsprojekt" varav det ena var de ginger-jeans jag visade härom dagen och det andra projektet var den här kappan från Assembly line - The Hoodie Parka. När jag först såg mönstret i, och att det kommit i multisize, (i november) så blev jag eld och lågor. Jag visste på en gång vilket tyg jag ville sy i, nämligen svart oilskin från Tygverket, och jag kunde liksom inte vänta - så pepp var jag! Assembly line levererade fortare än kvickt och på Tygverket köpte jag den sista biten de hade och sen, sen, sen... sen gick luften ur och allt blev liggande. Det här var som sagt i november, vi bytte väder från ösregn till kallt... Jag började fundera över hur jag skulle fodra kappan... Insåg att den är ofodrad i sitt ursprung... Blev irriterad över att den var det eftersom jag inte fattar vem som vill ha en ofodrad kappa (???)... Kollade in hur mönstret verkligen såg ut och insåg att det kanske inte var busenkelt att rita ett foder... Kort sagt, all pepp rann av och jag var obeslutsam om jag skulle sy ett tjockt foder (+ det är varmt och gott, - oilskin i sig är styvt, det riskerar att bli oformligt med ett tjockt foder) men landade till sist i ett viskosfoder, för att kunna använda den vår och höst när det regnar mest och stärka upp med en älskad tunn dunjacka när det behövs.

​Jag har sytt en M - men jag borde sytt en S. Kanske skulle jag fattat det eftersom jag sydde deras Hoodie dress i S, de har en större range på storlekar än jag är van vid helt enkelt. Bystvecken sitter lite för långt ner för det första, men eftersom jag upptäckte det så sent i processen (det är många delar som ska sys ihop innan man kan prova) så fick det vara så. Dessutom tog jag till sist bort de två vecken som sitter i ryggen, det blev för mycket tyg och som sagt, oilskin är styvt i sig, jag vill ogärna se ut som om jag har puckel. Och med tanke på att den ändå är så rymlig så behövdes det inte heller. 

Jag hade STORA svårigheter att få in ärmen snyggt. Jag vet inte hur många gånger jag försökte innan jag gav upp, det blev veck, såg ut som en puffärm och betedde sig helt enkelt inte som jag ville. Åter igen - oilskin är STYVT och helt utan stretch, det gick inte att få det snyggt. Jag löste det genom att göra ärmhålet pyttelite större (klippte bort lite nedtill i ärmhålet) och sen gick det lätt att få in ärmen snyggt. Jag förlorade inget i rörlighet eller annat så det var ett bra hack.  

Vad tycker jag om den då? Jo, helt OK - men inte någon höjdare? Det beror inte på att det är något fel på mönstret egentligen, själva beskrivningen är kanon och om jag syr en S nästa gång blir det kanske bättre. MEN. Den här kappan är inte särskilt snygg oknäppt. Huvan och kragen fläker ut sig lite osnyggt, och det vore ju egentligen inte ett problem om det inte vore så att jag sällan har knäppt, eller i vart fall gärna knäpper upp när jag tex åker tunnelbana. Det här får bli min "promenader i regnrusk-kappa" kanske? Jag är ju ändå "osynlig" så vad spelar det för roll?... :)