Ni vet hur det går långa perioder när det inte händer ett enda dugg? Allt är bara precis sin vanliga och ganska sköna lunk? Ibland får jag för mig att det til sist slutar i att allt som inte hänt då köar upp sig och till sist gör så att det händer TOKMYCKET saker på samma gång, så att man blir helt slut!

En sån helg har jag haft, eller nästan en sån vecka faktiskt. Under förra veckan hände så intensivt många mest jobbrelaterade saker att jag när helgen kom kände att det räckte - jag orkar inte mer! - minns jag att jag tänkte i fredags när jag gick från jobbet. Men på lördagsmorgonen packade jag bilen och åkte för att hämta upp min son och hans flickvän, för vidare färd mot Räfsnäs brygga och Lidö, där bröllop väntade. Gifte sig gjorde min systers mans son och ön de hade valt var som en svensk sommardröm - och vädrets makter var på deras sida i full skala.

En otroligt vacker vigselceremoni, en supertrevlig middag med fantastiska tal (jag grät typ hela tiden men fulhulkade högljutt när brudens bästa vän i sitt tal sa "du tog min hand när vi var sex år gamla och du har inte släppt den sen dess", alltså det var så mycket kärlek och ömhet i omlopp att det var galet!

Festen varade in på småtimmarna, även om jag bara höll ut till halv två innan jag lycklig drog mig tillbaka till min lilla stuga för natten.

På morgonen var det gemensam frukost och mycket snack och skratt om gårdagen och vem som varit uppe längst och dansat mest och allt det där eftersnacket som hör till. Plötsligt är det en av brudens vänner, en kille i trettioårsåldern, som faller ihop i vad som såg ut som kramper först och sedan medvetslöshet under det att hans ansiktsfärg förändrades till något man inte trodde att levande människor kunde ha. Min svåger Jerka var den som reagerade snabbast och rusade fram, halade upp killen och började göra heimlich-manövern på honom! Till sist fick killen upp det som satt i vägen och lite till och började andas, men det visade sig att det var ett epileptiskt anfall som startat det hela så den ambulanshelikopter som tillkallats avblåstes inte utan landade på ön efter ca sju minuter. De tog med honom till SÖS efter undersökning och redan där var jag så stolt och tacksam över att vi lever i ett land där detta är möjligt, där jag så tydligt kan se vad mina skattepengar går till, att jag åter började smågråta.

Sen när vi väntade på båten hem ser jag ett väldigt tydligt märke på mitt ben - det stod nästan "borrelia" mitt i den röda fläcken med sin vita ring runt, och den svarta pricken i mitten där jag antar att en fästingjävel suttit och kalasat.

Men vi lever ju som sagt i världens bästa land så klockan halv sju hade jag träffat en läkare, fått borrelian konstaterad och hämtat ut min kåvepenin, till en total kostnad av 290 spänn, och det på en söndagskväll! Som sagt, jag betalar gärna skatt...

Till festen hade jag sytt mig en Jackie-klänning från boken Famous frocks. Jag syr den som förr i L, men tar in den rätt mycket över byst och gör en svankjustering för att den ska sitta bra. Förlänga får man göra också, om man inte vill ha den kortkort. Jag hade laddat med strumpbyxor i olika färger, tröjor och annat, men använde till sist inget av det, vädret var så otroligt förlåtande att jag var barbent och barärmad hela tiden. Finskorna var på i säkert trettio minuter, sen blev det barfota och så småningom vita sneakers för resten av natten, det kändes helt rätt.
Tyget är bomull med stretch och det är köpt från Ditto fabrics i februari 2017 (!) och kostade då £11.99 per meter. Det behövde helt enkelt vänta in sitt tillfälle bara!