-Rakel, skulle du vilja ha en blå- och vitrandig Inari tee dress?

-Njae, kanske, jag är osäker…

-Men skulle du vilja ha en med huva då?

-Hmm, kanske, jag är osäker…

Häromkvällen messade Rakel att hon och en god vän skulle tillbringa kvällen hemma hos oss om det var ok? Och att vännen, Moa, hade hittat ett recept hon var sugen på så de skulle laga mat till oss tre, jag behövde inte göra nåt…

Jag har alltid hävdat att om man curlar sina barn på rätt sätt så curlar de en tillbaka så småningom. Det kallas omtanke. I alla fall, när Rakel och Moa kom hem var de väldigt lika, de är båda korta och blonda, men de var dessutom rätt lika klädda. Rakel hade en av sina Inaris (den gråa) och Moa hade också en grå collegeklänning, men hennes var från Gant och hade lång ärm och huva. Det var den där huvan som satte igång mig…

Och trots att Rakel alltså inte direkt ville ha nån randig klänning och inte heller var supersugen på en huva, så sydde jag det ändå. Tyget hade jag hemma, det är samma som i min svarta groove dress, och jag kände att jag inte behövde en randig klänning till och att jag kunde ha inarin som en oversize t-shirt om nu Rakel faktiskt inte ville ha den ändå.

Men hennes förtjusta min när hon fick syn på den och den ännu nöjdare när hon provade den sa allt! Huvan har jag plockat från Grace (Jenny Hellströms), men jag fick justera den lite för att den skulle passa inarins urringning perfekt. Jag har faktiskt maskintråcklat på den först för att kolla, sen sprättat, justerat och sytt igen. Det var det värt!

Nu ska vi dra iväg på semester lite grann, mina barn och jag. En och annan bok ska det läsas, några öl ska det drickas och jag tror att det blir mer än en grekisk sallad!

OK, så jag undertecknar ofta mina sms till barnen med en kacklande höna, för att driva med mig själv och visa dem att jag fattar att jag är en jobbig hönsmorsa… “Var rädd om dig” har jag skrivit så många gånger att jag numera oftast bara skriver “Var rädd”. Jag tror att detta delvis beror på att jag har varit med om att det hänt så himla mycket saker, sånt som egentligen inte kan hända, så jag vet att man måste vara beredd även på det omöjliga.

Och någonstans, fast jag är en intelligent människa som vet att det ju inte funkar så, så är det skönt när något illa händer och det inte går fullt så illa som det hade kunnat gå. Då tror man liksom att det som skulle hända har hänt och att man har något slags skydd mot att det ska hända igen, vilket ju låter superdumt nu när jag skriver det, men så funkar väl hjärnan och känslolivet på något sätt?

Häromkvällen messade Rakel att hon var på väg hem på cykel, jag ritade av en Ottolinejacka jag ska sy i mörkblått linne och hade det ganska fint hemma för mig själv, så jag svarade väl “OK.Puss” eller nåt. Ni kommer ihåg att jag påstår mig vara häxa va? För jag gick ut i hallen för att möta henne när hon kom, något som jag såklart inte gör jämt men just den här gången kände jag att det behövdes.

I hallen stod en 22-årig femåring i tårar med skrubb- och skrapsår, blåmärken och en stor känsla av att DET ÄR ORÄTTVIST! Hon hade, när hon nästan var hemma, fått syn på två fjortisar som cyklade utför en backe här, den ena skjutsade och de vinglade omåttligt fram och tillbaka över vägen. Rakel stannar upp och väntar, stående gränsle över cykeln på höger sida av vägen (där hon ju ska vara) och tänker att hon låter dem cykla förbi helt enkelt.

De rammar henne! Och med sån fart att Rakel far i backen och faceplantar, dvs tar emot sig med båda händerna och det vänstra kindbenet och ett öra! rakt ner i asfalten! Ena stortån gick sönder och hon hade hack och skrap lite överallt. Vad gjorde tjejerna? De cyklade vidare, FNITTRANDES!!!

Men som sagt, om hon nu ska vara med i en cykelolycka så var det ju bättre att rammas av två fjortisar på cykel än av nåt större, tyngre och hårdare, och jag tänker tro att hon kommer att slippa det nu…

På sig när det hände hade hon inte denna klänning, den hade nog inte sett så fin ut då… Detta är ännu en kort variant på Inari Tee dress från Named. Den här gången grävde jag i mina gamla lådor och hittade ett riktigt college-grå tyg som var på Rakels önskelista, men så liten bit att jag fick pussla lite för att få ut delarna. Ärmarna är således på andra ledden är resten av klänningen och den är inte fållad, bara overlockad nedtill. Gärna kort men inte kortkortkort, va?

[PS jag ritade på de beiga tygplåstrena pga vi inte hade några bamseplåster hemma. 22åriga femåringar vill ha fina plåster!]

En annan sak som mina barn tyckte var magisk var min förmåga att “hitta saker”. Allt som de inte kunde hitta - och de hade alltid letat JÄTTENOGA - brukade jag kunna hitta efter bara en stunds letande, för ofta hade nog deras eget sökande varit väldigt snabbt och slarvigt, så inte heller det var ju särskilt magiskt egentligen, även om de tyckte det.

Men det här med att jag hittar borttappade saker, det hänger fortfarande kvar i barnens sinne. När något är borta så säger de ibland surt “Du kommer väl att hitta det på två minuter antar jag, men jag har faktiskt verkligen letat!”, det finns en lite bitter underton i det, men också en slags tillförsikt, för det vore ju såklart väldigt bra om jag hittade det där borttappade…

Så i tisdags ringer Rakel, någon gång runt lunchtid, och frågar om jag har sett hennes pass… Och den här gången HAR hon letat överallt, noggrant och minst två gånger… Och eftersom hon skulle med ett flyg till Amsterdam på kvällen så började det kännas jobbigt, även om man till nöds kan flyga med endast ett nationellt ID-kort… Jag föreslog alla ställen som jag brukar lägga pass på (de hade hon redan kollat) och jag föreslog också att hon skulle titta i ryggsäcken och i handbagaget hon hade när hon kom hem från Bali i mars, som var då hon senast sett passet. Där hade hon också redan kollat… Då fanns inte mer att göra än att konstatera att det var borta, att hon måste boka tid för nytt pass och hålla tummarna för att hon skulle hinna få det före nästa resa, som kanske inte skulle gå lika lätt som till A-dam med bara ID.

Men trots att jag hade en stökig dag på jobbet med massa möten och annat så kunde jag såklart inte släppa tanken på vart sjutton passet kunde vara. Rakel är normalt sett inte en sån som tappar bort saker (tappar gör hon ofta, särskilt mobiltelefoner, men inte tappar bort) och nu hade hon ju letat? Men eftersom hon kom från Bali så måste hon ju ha visat passet på Arlanda? Och hon borde inte ha tappat det vid bagagebandet? Såååå???

-Vad hade du på dig när du landade?

-En tjocktröja och ett par byxor utan fickor.

-Då tror jag att du la passet i fickan på tröjan och så föll det ut i bilen, det var mörkt och vi såg det inte.

-Nej, det kan omöjligt ligga i bilen!

-Kolla ändå!

Och där låg det!

Så nu är jag häxa igen, fast killen jag berättade detta för senare på kvällen sa “Nej, inte fan är du häxa inte, du är bara ovanligt intelligent” vilket jag tycker var ett underbart sätt att bli “avfärdad” på!

Filed