Jag läser på DN idag om #metoo och om att Weinsteinrättegången börjar nu. Jag kan fortfarande få rysningar när jag tänker på det jordskred som påböjades hösten 2017, som verkligen började som en folkrörelse, helt opolitisk och som fått sån enorm effekt och påverkan på oss alla. Inte minst på mig själv, och på så många sätt jag inte hade räknat med.

Exempelvis - har du sexuellt trakasserat någon? Känner du någon som är en sexuell trakasserare? Känner du någon som blivit sexuellt trakasserad? Har du själv blivit sexuellt trakasserad? Det märkliga är att de flesta av oss svarar entydigt NEJ på den första frågan, ett svävande "njae" på den andra, garanterat ett JA på den tredje (om du inte lever under en sten och inte känner dina medmänniskor) och vad du svarar på den sista frågan vet jag inte, men fler än jag önskar svarar JA på den med.

Det märkliga som metoo också fört med sig för mig är ett skärskådande av mitt eget beteende. Att inte heller jag kan skämta alltför friskt med exempelvis yngre kollegor, det kan faktiskt anses direkt olämpligt. Bara för att jag är kvinna kan jag inte ta mig rätten att överträda de gränser som jag vill att andra upprätthåller gentemot mig. Och ändå är jag där och klampar ibland, på eller väldigt nära gränsen.

Den här tröjan som jag sydde till min son i julklapp har nämligen sitt ursprung i just en sån gräns-tangerande tanke, som jag hejdade i tid eftersom jag blivit eftertänksammare, tack och lov. Det var nämligen så att en av mina yngre, manliga kollegor hade på sig en tröja i manchester precis före jul. Den såg så himla snygg, och mjuk och fin ut och jag tänkte först att jag skulle göra mig lustig och säga "snälla, kan jag få ta på dig?". De flesta av oss tycker inte att det är att klassa som "sexuella trakasserier" men vad vet jag, han kanske skulle ha tyckt att det kändes jätteobehagligt? Så jag sa i stället (och såg till att det var fullt av folk närvarande) "Åh vad jag gillar din tröja, är det riktig manchester eller velour?". Efter att ha pratat om den så kunde jag sen fråga om jag fick känna på kvaliteten och det blev inte konstigt eller knepigt alls. Man behöver alltså bara tänka ett litet varv till och fundera på om man verkligen ska skämta med sexuell anspelning eller inte, svårare än så är det inte.

Tröjan han hade var i alla fall helt underbar och i vanlig manchester utan stretch och han berättade att han verkligen tyckte om den. Då detta var på torsdagen före julafton och jag egentligen inte alls hade tid att sy nåt mer så kilade jag ändå iväg till Ohlssons för att se om de hade något tyg som skulle funka. Efter att ha stämt av färgvalet med sonens flickvän letade jag reda på det här grå tyget, och gick hem och tvättade tyget före jag sydde. Det gör jag ju nästan aldrig, men då syr jag ju till mig själv, och ofta saker som tål att krympa lite. Här fanns inte utrymme för såna chansningar - alltså tvättade jag.

Mönstret hade jag redan hemma, nämligen Juno från Mönsterfabriken. Man kan tycka att det är ett högt pris för ett ganska enkelt mönster, men om man dels tittar på de olika varianterna man lätt syr efter detta (kolla på alla mina här) och betänker att det också i ett och samma mönster finns storlekar från små till stora (färdigt bystmått 82-134cm) så är det minst sagt prisvärt (nä, jag är inte sponsrad, bara förtjust!).

Till Lukas (som är en "normal" M i herrstorlekar) har jag sytt Juno i stl 96. Jag har inte hackat mönstret eller ändrat något annat än att jag sänkte halsen något, för att kompensera för att manchestern inte töjer sig något när man drar den över huvudet. Sara (en av delägarna till Mönsterfabriken) berättade nämligen att 59cm är ett lämpligt halsmått för en man om det ska dras över huvudet - sånt är ju perfekt att veta!

Nu vill jag sy ett gäng likadana till, men med lite bättre kvalitet på mudden än denna fick - om jag inte är i tidsnöd nästa gång så händer det kanske!

Har ni noterat den nya "trenden" på sociala medier - den där föräldrar tar lite sådär "roliga" och skämtsamma bilder på sina barn? Jag tänker på den (mest utländska kanske) där en förälder - inför kameran - berättar för barnet att de ätit upp ungens lördagsgodis? Och vissa barn säger sorgset "det gör inget mamma" och får en massa beröm, medan andra barn skriker ut sin förtvivlan och får en massa beskäftiga kommentarer från vuxna läsare. Det här fyller mig med så mycket känslor och tankar och faktiskt ilska, att jag aktivt försöker undvika at titta på dem. Varför ska du lura barnet att du ätit upp godiset? Varför ska du filma det och lägga ut på sociala medier? Och varför ska det barn som sorgset (uppgivet?) säger att det inte gör något hyllas? Det barnet kanske är så van vid att allt tas ifrån hen, att inget längre förvånar - hur kul är det att hylla?

När mina barn var riktigt små så fanns inte sociala medier på det sätt det nu gör, och tack och lov för det, för de har alltid haft tydliga åsikter kring vad som ska publiceras. Jag är glad att jag inte hade möjlighet att gå vilse i sociala mediers barndom samtidigt med deras barndom, även om jag är ganska säker på att inte hade filmat och lagt ut dem när de gråter på grund av något jag har gjort...

För vissa människor är det inte så viktigt vad som publiceras eller för vem medan det är det för andra - och det gäller att vara lyhörd. Små barn kan inte förstå konsekvenserna och det är därför vår uppgift att skydda dem till de är så stora att de kan ta egna beslut. De kanske inte vill bli virala och ett meme vid fem års ålder? Min son är inte alls förtjust i att visa upp sig på bild inför okända människor eller en skara han inte har kontroll över och hur tråkigt jag än tycker att det är så får jag lov att respektera det, så enkelt är det. Därför visar dagens bilder bara Nästan Huvudlöse Nick.

Nu syr jag inte ofta till Lukas och det beror inte på att jag inte vill egentligen (även om jag kanske helst syr åt mig själv, av olika anledningar). Mest beror det på att han inte är så där jätteintresserad av kläder, eller i vart fall inte sånt som jag kan sy - han är rätt "specifik" i det han vill ha på sig om man säger så. Jag har länge längtat efter att hitta något som han faktiskt vill ha och när han åter började prata om "overshirts" samtidigt som jag fick upp ögonen för Merchant & Mills herrmönster Foreman - då hade vi en match!

Foreman är inte på något sätt ett nytt mönster, tvärt om, det är så gammalt att det inte längre finns i pappersmönster. Och jag som så länge klippt och klistrat har plötsligt helt tröttnat på det, jag vägrar helt enkelt! Lösningen heter Sköndals tryckeri, de tar 30:- per ark plus porto och emballage och sånt. Det är värt det när man helt enkelt inte vill tejpa mer men ändå behöver köpa pdf.

Jag sydde den här när jag var på Thelmakursen i England, och det är jag väldigt glad för. Inte för att mönstret i sig är komplicerat - tvärt om - men det är inte helt trivialt att sy i oilskin, även om det är dry oilskin som i detta fall. Man ska ju inte stryka, det är en av utmaningarna, men tyget är ju inte ett dugg förlåtande heller, dvs det stretchar inte ett dugg och beter sig lite som papper när man jobbar med det. Tack vare Katie och Chrissie så gav jag mig inte förrän vartenda litet veck och varenda skrynkla var borttrollad från ärmkullen och fickorna var perfekt runda.

Jag vill påstå att det är de här sista bilderna som bäst återger färgen - den är verkligen djupt blå och supersnygg! Jag sydde i den minsta storleken efter att ha mätt en av Lukas gamla overshirts och jämfört med mönstrets färdiga mått. Trots det fick jag lägga ner ca 3cm av ärmfållen när jag kom hem och han fick prova. Som tur var fanns det tillräckligt att ta av, så det gjorde ingenting.

Det värsta med att sy till andra - och en av anledningarna till att jag gör det så pass lite - är att det är så läskigt om de inte tycker om det. För jag skulle bli besviken om jag lagt ner en massa jobb på något de inte gillar och de (barnen i alla fall) blir ledsna att jag blir besviken så det är ett spel med höga insatser. Den här gången gick det hem - Lukas tycker jättemycket om den!

När han hade den på sig på KTH var det flera av hans vänner som frågade var den kom ifrån och när Lukas sa att jag sytt den frågade en av dem "På riktigt? Hela jackan?" vilket gjorde mig rätt full i skratt. Tänkte han att det fanns någon sorts halvfabrikat?