Ett stort IT-konsultföretag gör årligen en undersökning av hur konsulterna tror att kommande år ska bli. Jag tycker till att börja med att det är rätt ointressant vad konsulterna tror, de flesta av oss sitter väl på uppdrag och har inte någon större insyn i hur det ser ut utanför vår bubbla? Vore det inte mer intressant att fråga konsultmäklarna eller konsultköparna vad de tror? I alla fall. De gör den här undersökningen och skickar ut den, säkert som ett sätt att marknadsföra sig själva, trots att deras stjärna enligt sagda undersökning börjar dala (vilket de försöker undertrycka så gott det går).

I alla fall. En fråga i undersökningen var "Är det skillnad i timpris mellan män och kvinnor?". Man frågar alltså vad konsulterna själva tror, och svaren är "Vet ej", "Nej inga generella skillnader", "Ja, kvinnor har högre" och "Ja, män har generellt högre". Lite fler än 60% tycker/tror inte att det finns skillnader, 17% tycker att det är så medan 15% inte vet. Ingen tror/tycker att kvinnor har mer. Vidare kan man läsa i texten att de ställer frågan för första gången i år för att "många hört av sig och undrat" och här kommer min första hyperventilering.

Det här är ett konsultmäklarbolag som fått frågan om det finns skillnader i timpriser mellan män och kvinnor. Den frågan besvarar de INTE genom att kolla igenom alla sina avtal och se om det verkligen finns faktiska skillnader, utan de frågar vad konsulter i allmänhet TROR?!?! Och nej förresten (och här kommer min andra hyperventilering) de frågar inte konsulter i allmänhet - de frågar konsulter i allMÄNhet, eller i vart fall är det MÄN som svarar. Av dem som svarat är 85% MÄN! De frågar alltså MÄN vad MÄN tror om skillnaden i timpris???

Hur kan man paketera sån skit i glansigt papper och skicka ut det som en del av en attitydundersökning "Så blir IT-branschen 2021"??? Det övergår min fattningsförmåga.

Jag har ingen aning om det är skillnader mellan timpriserna, men jag skulle gärna vilja veta. Inte vad män tror att det är för skillnad, utan vad det faktiskt ÄR för skillnad.

Den här unge mannen har jag uppfostrat till att inte bli en manschauvinistisk gris, och även om han är lite disträ och glömsk ibland så kan han tvätta, städa och laga mat, samt tycker att macho-man och karlakarl är skällsord. Det är jag tacksam för. Han är dessutom en bra bit in i sin master på arkitektlinjen och har kämpat otroligt hårt den här terminen och jag är vansinnigt stolt över honom.

Jag är också rätt nöjd med att han gillar och använder det jag syr åt honom och de senaste två plaggen är båda skjortor i babycord från Gårda textil i Göteborg (som hans syster köpt ut och langat åt mig).

Mönstret heter Fairfield button-up och kommer från Thread theory, ett företag jag inte tidigare har handlat av men gärna gör igen efter den här skjortan. Först vill jag säga att jag inte alls gillar de bilder som Thread Theory har på hemsidan, jag tycker inte att de gör skjortan rättvisa alls. Förlåt men de är tråkiga och på gränsen till fula... Men som sagt, mönstret är bra och lite speciellt så till vida som att sömsmånerna är olika stora på sömmar som ska sys ihop, så att man lätt kan göra de snyggaste äkta franska sömmarna (även på ärmens fästning mot axeln!) utan att klippa bort sömsmåner när man sytt eller så. Om man bara följer instruktionen till punkt och pricka (ärmens slits är lite som origami) så blir det en supersnygg skjorta, både på insidan och på utsidan! Lukas har en M förresten, med 3 cm förlängd ärm, precis som jag alltid har!!

Jag har fyra barn kan man säga. Två som jag har gjort och två som jag har fått i present, när mina fina barn har träffat superfina partners.

Det är förresten inte sant, jag snor barn lite här och var faktiskt. Jag adopterar inte - jag annekterar.

På det sättet har jag ju jättemånga barn, mina systrars barn är mina, mina barns vänner är mina de med, somliga lite mer än andra (here's looking at you Emma).

Det är klart att det var lättare förut, när barnen bodde hemma och det drällde kompisar överallt, men fortfarande så pratar barnen och jag så mycket och så ofta, och då pratar man ju om dem man har omkring sig. De vet allt om mina vänner och jag vet allt om deras (och alla fattar att "allt" inte betyder allt allt, era hemligheter är trygga med mig). Men i alla fall, det gör att när jag i Göteborg blev presenterad för två av Oscars vänner för första gången så kändes det inte så - jag hade ju redan hört så mycket om dom att jag tyckte att vi redan kände varandra!

Till det här barnet - Oscar, som bor med Rakel i Göteborg - har jag sytt en Foreman från Merchant & Mills i manchester, även den från M&M. Tanken att sy en till Oscar slog mig i vintras, när jag sydde Lukas andra Foreman i julklapp, och bad Oscar prova för att kolla storlek. Det kändes lite taskigt att låta honom prova, konstatera att den satt kanonbra och sen inte ge honom någon. Jag gjorde förresten om det sen i påskas när jag hade sytt en Foreman till min svåger - även den fick Oscar testa, stackarn!

Nu fyllde han nyss år och fick då en egen, och har jag tur så dyker den upp i TV inom kort. Oscar jobbar nämligen på SVT Nyheter i Göteborg, och har lovat att ha den på sig i rutan om han får tillfälle. Då ska jag sitta och vara lite mallig! :)

Jag läser på DN idag om #metoo och om att Weinsteinrättegången börjar nu. Jag kan fortfarande få rysningar när jag tänker på det jordskred som påböjades hösten 2017, som verkligen började som en folkrörelse, helt opolitisk och som fått sån enorm effekt och påverkan på oss alla. Inte minst på mig själv, och på så många sätt jag inte hade räknat med.

Exempelvis - har du sexuellt trakasserat någon? Känner du någon som är en sexuell trakasserare? Känner du någon som blivit sexuellt trakasserad? Har du själv blivit sexuellt trakasserad? Det märkliga är att de flesta av oss svarar entydigt NEJ på den första frågan, ett svävande "njae" på den andra, garanterat ett JA på den tredje (om du inte lever under en sten och inte känner dina medmänniskor) och vad du svarar på den sista frågan vet jag inte, men fler än jag önskar svarar JA på den med.

Det märkliga som metoo också fört med sig för mig är ett skärskådande av mitt eget beteende. Att inte heller jag kan skämta alltför friskt med exempelvis yngre kollegor, det kan faktiskt anses direkt olämpligt. Bara för att jag är kvinna kan jag inte ta mig rätten att överträda de gränser som jag vill att andra upprätthåller gentemot mig. Och ändå är jag där och klampar ibland, på eller väldigt nära gränsen.

Den här tröjan som jag sydde till min son i julklapp har nämligen sitt ursprung i just en sån gräns-tangerande tanke, som jag hejdade i tid eftersom jag blivit eftertänksammare, tack och lov. Det var nämligen så att en av mina yngre, manliga kollegor hade på sig en tröja i manchester precis före jul. Den såg så himla snygg, och mjuk och fin ut och jag tänkte först att jag skulle göra mig lustig och säga "snälla, kan jag få ta på dig?". De flesta av oss tycker inte att det är att klassa som "sexuella trakasserier" men vad vet jag, han kanske skulle ha tyckt att det kändes jätteobehagligt? Så jag sa i stället (och såg till att det var fullt av folk närvarande) "Åh vad jag gillar din tröja, är det riktig manchester eller velour?". Efter att ha pratat om den så kunde jag sen fråga om jag fick känna på kvaliteten och det blev inte konstigt eller knepigt alls. Man behöver alltså bara tänka ett litet varv till och fundera på om man verkligen ska skämta med sexuell anspelning eller inte, svårare än så är det inte.

Tröjan han hade var i alla fall helt underbar och i vanlig manchester utan stretch och han berättade att han verkligen tyckte om den. Då detta var på torsdagen före julafton och jag egentligen inte alls hade tid att sy nåt mer så kilade jag ändå iväg till Ohlssons för att se om de hade något tyg som skulle funka. Efter att ha stämt av färgvalet med sonens flickvän letade jag reda på det här grå tyget, och gick hem och tvättade tyget före jag sydde. Det gör jag ju nästan aldrig, men då syr jag ju till mig själv, och ofta saker som tål att krympa lite. Här fanns inte utrymme för såna chansningar - alltså tvättade jag.

Mönstret hade jag redan hemma, nämligen Juno från Mönsterfabriken. Man kan tycka att det är ett högt pris för ett ganska enkelt mönster, men om man dels tittar på de olika varianterna man lätt syr efter detta (kolla på alla mina här) och betänker att det också i ett och samma mönster finns storlekar från små till stora (färdigt bystmått 82-134cm) så är det minst sagt prisvärt (nä, jag är inte sponsrad, bara förtjust!).

Till Lukas (som är en "normal" M i herrstorlekar) har jag sytt Juno i stl 96. Jag har inte hackat mönstret eller ändrat något annat än att jag sänkte halsen något, för att kompensera för att manchestern inte töjer sig något när man drar den över huvudet. Sara (en av delägarna till Mönsterfabriken) berättade nämligen att 59cm är ett lämpligt halsmått för en man om det ska dras över huvudet - sånt är ju perfekt att veta!

Nu vill jag sy ett gäng likadana till, men med lite bättre kvalitet på mudden än denna fick - om jag inte är i tidsnöd nästa gång så händer det kanske!