Det är en bild jag såg i DN för ett tag sedan som jag inte kan släppa. Ett privat sjukhus i Ukraina, där man specialiserat sig på surrogatmödraskap, har en massa bäbisar liggande i rad på rad i små sängar. Barn som surrogatmödrarna fött men som de föräldrar som köpt barnen inte kan komma och hämta pga Corona. Alltså det är ju förfärligt på så oändligt många plan, men först och främst för att de här barnen bara blir matade och bytta på, i övrigt så ligger de där ensamma och gråter - det finns såklart inte resurser för tillfällig omvårdnad - det var ju aldrig det här företagets affärsidé.

Jag förstår såklart även paniken hos föräldrarna - de som har köpt barnet - att ha väntat och längtat och betalat en massa pengar, och så kan de inte åka och hämta sitt efterlängtade barn, det måste vara förfärligt! Men ja, jag använder uttrycket "har köpt barnet" för det är ju precis vad de har gjort, det är inte någon välgörenhet det här precis. Väldigt rika människor från väst betalar en massa pengar för att en fattigare kvinna i Ukraina ska bära deras barn åt dem. Och som mellanhand tjänar såklart företaget stora pengar, de står ju som garant för att det är lagligt och att urvalet av mammor är i de rika västerlänningarnas smak. Men tro för den skull inte att jag inte har empati för barnlöshet och kan förstå desperationen och längtan. Frågan är väl bara om det ska vara OK att köpa ett barn?

För det som skaver är ju att jag inte kan tänka mig en enda kvinna som skulle göra detta för en främling, så kul är det ju inte att vara gravid, om de inte verkligen behövde pengarna. Och även om det inte är deras eget ägg så bildas ju ett band mellan foster och gravid mamma, ett band starkare än kevlar. Även om du vet att du ska lämna ifrån dig barnet direkt du har fött det så kommer du att känna sparkarna, konturen av en fot under huden, hickan från den lilla där inne. Det kan inte vara lätt att tänka på det som en affärstransaktion?? Och kan man verkligen släppa tanken på det där barnet sen - hur det mår, hur det har det? Du har ju ändå delat samma blodomlopp?

Och ändå är det lagligt, i Ukraina. Och även om det är lagligt där så är det inte olagligt för ett svenskt par att köpa ett barn av en ukrainsk mamma, även om de också måste adoptera barnet för att bli föräldrar i juridisk mening i Sverige. I flera andra länder i Europa är surrogatmödraskap bara lagligt om det sker med altruistiska förtecken, dvs ingen betalar eller får betalt. Det kan ju å andra sidan vara enormt svårt att fastställa att betalning skett, det ligger ju i både säljarens och köparens intresse att hålla tyst om det. Moderaterna kampanjade förra året för att det skulle bli lagligt här också, samma parti vars ordförande i kommunstyrelsen åkte fast för sexköp i helgen. Vara som vara på en kommersiell marknad kanske de tycker?

Nu ligger de ensamma barnen där i sina sängar i Ukraina i alla fall, och jag har deras bild på näthinnan när jag ska sova.

(Uppdatering:Jag läste här och här)

Förlåt, jag gjorde er rejält deppiga nu va? Det var inte meningen och jag försöker att tänka på fina, fluffiga och varma saker ibland också.

Jackan jag har på mig på bilderna är en Hampton jean jacket från Alina design. Jag har sytt den i samma Bull denim från Merchant & Mills som jag sydde Morgan-jeansen i, och jag har kortat den på samma sätt som den förra. Topstitchat med den beigebruna tråden från Stoff och Stil och satt i kopparfärgade knappar från Textilhuset.

Jag tycker att den är jättefin, det gör jag!

MEN...

Jag har lite svårt med vad jag ska ha den till? Vad ska jag matcha den med? Jag tror inte att jag fixar att ha den tillsammans med jeansen, det blir för mycket jeanskostym a la 70-tal. Den funkar till svart, det gör den ju, men sen tar det liksom stopp... blått kanske? Men jag brukar ha vita t-shirts eller skjortor till blått och vitt är inte så snyggt mot det oblekta i bull denim... Eller är det?

Kanske kommer den här att finna sin plats och sina kompisar framöver, eller också inte. I så fall var den i alla fall väldigt rolig att göra.

Att minnet är starkt förknippat med smak och lukt är ju väl dokumenterat, inte minst i Marcel Prousts Madeleinekakor. Att det också är starkt förknippat med musik erfor jag personligen i lördags, när jag satte mig för att titta på minnesprogrammet för Marie Fredriksson. Jag grät i 85 minuter, i princip utan avbrott. Inte bara för att det är vackra sånger och det är sorgligt att Marie dog så ung, men också för att sångerna tog mig tillbaka till en tid när jag var väldigt olycklig.

När deras debutplatta ”Pearls of Passion” kom ut 1986 var jag tjugo år gammal och hade precis flyttat hemifrån. Jag pluggade juridik på Universitetet och hade precis gjort slut med pojkvännen som tyckte att det var ”onödigt” att flytta hemifrån, vi hade väl då varit ihop i tre- fyra år eller så.

Jag var liksom så redo för ”LIVET” att börja, att allt det roliga skulle sätta fart! I stället hände ingenting. Och efter ett tag fortsatte ingenting att hända, för att travestera Douglas Adams.

For a moment, nothing happened. Then, after a second or so, nothing continued to happen

Och jag föll ner i ett hål. Djupt olycklig och extremt fattig satt jag ensam i min andrahands-etta i Fredhäll, med lagboken som enda sällskap, och med Maries röst från vinylspelaren. Neverending love, It must have been love, och så de svenska låtarna från ”Den sjunde vågen”; Den bästa dagen och titelmelodin, på repeat mellan tentaplugg och gråtattacker. Så småningom tror jag att jag liksom ”gav upp” och blev tillsammans med exet igen och accepterade att "livet" inte skulle hända, i alla fall inte än på ett tag...

Och i lördags då, när jag hörde alla de här låtarna igen så brast det alltså, och jag inser också hur starkt jag förknippar låtar med skeenden och mående. Jag kan tex knappt lyssna på Lars Winnerbäcks ”Om du lämnade mig nu” eftersom det blev temasången för vår skilsmässa (trots att den redan hade ett par år på nacken då). En annan Winnerbäckare (som han aldrig mig veterligen spelat live) är ”Håll ut”. Den spelade syrran och jag svinhögt i bilen varje gång vi åkte till Danderyd för att hälsa på pappa under hans sista tid.

Musik när det gått bra då, som jag har glada minnen till? Jag vet inte, det är kanske så att det är den där djupa sorgen som sätter större avtryck? Eller, nej, det mesta med U2 faktiskt, och Kent trots att de är rätt depressiva. Där finns inget jag har deppat till i någon större utsträckning, även om jag kan få ett hugg i hjärtat av texten till Passagerare…

Nåväl... Jag har sytt ännu en Hampton jean jacket från Alina design. Den där jackan är ju så sjukt rolig att sy, det är som att montera mer än sy - fast på ett bra sätt. Jag har ju redan en Hampton i denim, så varför syr jag då en till? Jo, dels så är denna liksom mer indigoblå i tvätten, dels så har jag gjort alla stickningar vita till skillnad från den andras gula, det tycker jag är en stor skillnad. Men den största skillnaden är att jag kortat den 10 cm! Det är mer än en justering av storlek (vilket jag egentligen inte behöver) och gör jeansjackan croppad och mer nätt. Jag ägnar mig såklart åt överflöd, jag inser det, vem behöver egentligen så mycket kläder som jag har? Men grejen är den att jag hade kunnat gå på krogen i lördags i stället för att sy, och gjort av med samma summa pengar och bara haft en bakfylla kvar på söndagen. Nu gjorde jag inte det utan har ännu en jeansjacka i stället - so sew me (pun intended).

Har jag sagt att jag ska till Rye igen? Ulrika och jag ska åka dit för ännu en fyradagars sewing class, denna gång för att sy boilersuiten Thelma. ”Det tar väl inte fyra dagar?” kan man undra, och det är klart, för ett proffs tar det väl inte fyra dagar. Jag tror inte att det tar fyra dagar ens för mig, och jag är ju inget proffs, men de måste ju sätta kurslängden för något slags genomsnitt, inte för att passa den snabbaste. Dessutom, om jag blir klar innan de fyra dagarna är slut så börjar jag ju bara på något annat, vi sitter ju i ett paradis av tyg och mönster och kunniga inspirerande personer, så jag tror inte att jag får några bekymmer med vad jag ska göra av tiden.

Men jag började fundera kring det där med hur snabb man är och kom att tänka på min gamla slöjdlärare Maggan. Jag hade henne i första klass till att börja med, och sen hela högstadiet. Från ettan minns jag att hon ägnade en hel lektion åt frågan ”Varför finns det 15 gula skålar med nålar här – men bara EN som är röd?”. Vi gissade och gissade, men ingen kom på det. Den röda var förstås hennes och efter att ha väntat 45 minuter på det svaret så förstod vi att vi skulle gå ett öde värre än döden till mötes om vi någonsin rörde den röda skålen!

Trots detta intro till sömnadens värld så fastnade jag för att sy (fast det var mest tack vare min grannes mormor Elsa tror jag, hon väckte lusten och kreativiteten) och i högstadiet var Maggan toppen. Vi hade henne ofta på måndagsförmiddagen och jag minns att hon älskade att få höra vad vi hade gjort under helgen, ju galnare saker desto bättre. Själv bidrog jag inte så mycket till den storytellingen, mina helger bestod på den tiden mest av tédrickande hos bröderna Nielsen och flakmoppeåkning med Pålle, och det var inte såna detaljer som Maggan var ute efter.

Men Maggan hade en förmåga att anpassa undervisningen – handledningen – till vars och ens förmåga. Var det Råsie eller Annika som bad om hjälp så sa Maggan ”sy den sömmen och kom till mig sen”, men om det var Johan eller jag som frågade kom det ofta en harang: ”först syr du så, sen viker du där, pressar här, nålar så, syr där och SEN, sen kommer du till mig”. Det funkade och jag tror inte att någon kände sig förfördelad eller åsidosatt eller förminskad. Var och en efter sin förmåga liksom.

Och så är det såklart i Rye också, vi kommer ju inte att sy samma sömmar samtidigt. Man behöver inte vänta in någon som ligger efter, men om man (som jag) är lite av den snabbare sorten så låter man den som inte är lika snabb få lite mer sändningstid hos de två lärarna, det är inget konstigt med det.

Den här gången är det inte ett retreat som i somras, där logi ingår utan vi har hyrt ”Perfect Rye Town House With Private Walled Garden” tillsammans med Nicole som vi lärde känna på retreaten i somras. Hon bor dessutom nära Gatwick och låter oss sova hos henne första och sista natten och jag är liksom överexalterad att jag har den här möjligheten, att jag får åka iväg så här!

Häromveckan fick jag för mig att jag "behövde" en hoodie att ha över skjorta, på jobbet. Jag gillar när "street" möter kontor liksom, att kombinera kjol och skjorta med hoodie och Docs tex är precis min melodi. En sån hoodie behöver ju vara lite tajtare och i ett finare material än en riktig college-hoodie, och eftersom jag inte hade någon sån hemma var jag ju "tvungen" att sy en. Nu kom jag på det här i fredags kväll, så förutsättningen var att använda det som fanns hemma redan. Som tur var hade jag Mönsterfabrikens Juno-mönster liggande på vänt. Det är ett mönster på collegetröja, hoodie med och utan dragkedja och bomberjacka för trikå, allt i samma mönster. Jag hittade också ett stickat melangegrått tyg i gömmorna, ett tyg som jag först inte mindes var det kom ifrån, annat än att jag hade haft det på hyllan ett tag. Jag satte alltså saxen i utan betänkligheter och först efteråt insåg jag att tyget var ett Pradatyg i linne och viskos, som jag köpte i Berlin sommaren 2017... Det är en jäkla tur att jag är så nöjd med tröjan, för jag vill minnas att plånboken kved lite när jag betalade.

Jag har nästan inte ändrat mönstret alls, bara förlängt ärmen för att slippa mudd och tagit bort mudden nedtill så jag får en rak siluett. Så nöjd att det redan ligger ett tyg till på klippbordet - redo att bli nästa Juno!

Under Juno har jag en vit Agnes och jeansjackan är en Hampton jean jacket. Kjolen är efter eget mönster.