En annan sak jag funderar över (och ja, jag funderar en hel del, ohälsosamt mycket kan jag tycka ibland), är den här känslan jag har ibland av att det jag håller på med är meningslöst, att det inte kan rättfärdigas. Alltså jag syr en klänning tex och tänker då, medan jag håller på eller när jag provar ”vad ska det här tjäna till, jag har ju redan fler klänningar än jag behöver”.

Det är som om en del av mig tycker att sömnaden ska tillfredsställa ett behov som är faktiskt, alltså att jag bara får sy saker jag behöver. Och jag behöver ju egentligen ingenting, alltså kan det inte rättfärdigas. Men jag har ju roligt när jag syr, det tillfredsställer mina kreativa behov, jag utvecklas och lär mig nya saker (häromdagen lärde jag mig skillnaden mellan ”edgestitching” och ”topstitching” exempelvis) och jag har något att göra, varför i hela friden tycker då en del av mig att jag behöver rättfärdiga sömnaden med något slags behov?

För om jag tänker på vad andra människor gör på sin fritid, hur de tillbringar sina kvällar, så kommer det ju i ett annat perspektiv. Jag tror att det är ganska många som tillbringar sina kvällar i TV-soffan, och som är nöjda med det och tycker att det är ett bra avslut på en arbetsdag. Plågar de sig med tankar om huruvida det är rättfärdigat att titta på ännu en serie, dokumentär eller vad det nu är? Och missförstå mig verkligen inte, jag menar inte att på något sätt ”shamea” någon som gärna kollar på tv, det är inte det jag är ute efter, det jag far efter är varför jag måste vara så hård mot mig själv?

Vad finns det för andra saker man kan /jag vill ägna mig åt som inte innebär att jag får en proppfull garderob då? Träna: jo, men det gör jag dagligen och det finns en gräns för hur mycket kroppen tål och hur mycket jag är villig att utsätta mig för. Baka: absolut, jag har genom året bakat massor, men då var vi fler i familjen och även om jag halverar och halverar halvorna i recepten så blir det lite för mycket för en person att trycka i sig. Fördelen med bakning som hobby är ju annars att det man skapar försvinner, och när det har gjort det så finns plötsligt ett ”behov” av att skapa något nytt… Läsa: absolut, men jag läser redan en hel del och det är inte tillräckligt kreativt för att jag ska kunna göra det alla mina kvällar. TV och film: samma som med böcker egentligen, med den skillnaden att jag ofta tittar på streamad tv på datorn när jag syr så jag har sällan behov av att titta mer ”koncentrerat” liksom.

Ja nu har jag i alla fall sytt mig en Groove till, trots att jag redan hade en :)

Den här har dock en kort ärm (den förra hade lång) och så är den ju randig. Det är en lite fegare variant av den här som jag hittade på Pinterest, som jag tycker är supercool, men som jag tror att jag inte skulle använda. Den här kommer jag att använda, i vart fall i vår, när man kan vara barbent och ha sneakers!

Vad återstår? Jo att ändra inställning. Att jobba på att INTE låta känslan av meningslöshet och ”vad ska jag med ännu en xx till?” ta över. Och medan jag jobbar med det så syr jag…

Vad är du för slags människa? Är du en sån som alltid går klädd i svart? Eller är du en sån som ropar “våga vägra svart!” och tar på dig ditt mest mönstrade?

Är du en sån som aldrig äter kött? Eller en som säger “jag blir inte mätt utan kött!”. Är du en sån som inte skulle komma på tanken att någonsin träna? Eller en sån som tycker att varje löprunda under milen är bortkastad, minst en mil om dagen ska det vara!

Äsch, nu hårdrar jag det, men är det inte lite så att allting håller på att polariseras? Man måste liksom vara antingen eller? Och när det gäller att ta ställning värderingsmässigt och moraliskt håller jag med, att inte ta ställning är också att ta ställning, men i övrigt kan man väl få vara både och?

Jag har dagar när jag tycker att enfärgat och sobert - gärna svart - är det absolut snyggaste jag kan tänka mig och att till och med färgade underkläder är för livligt.

Andra dagar vill jag vräka på med något stormönstrat och galet, även om de dagarna är färre. Det har ingenting att göra med att jag “vågar” mer mina stormönstrade dagar, att vara helsvart med illröda läppar kan vara nog så störigt, om man säger så. Det har bara att göra med hur jag mår, vad jag vill och hur det känns i kroppen.

Jag kallar mig numera också flexitarian i mitt ätande, om jag måste kalla mig något [varför måste man ens det?], jag äter huvudsakligen vegetariskt, men när jag har lust äter jag kött och fisk.

Vad jag vill komma till är väl att jag inte vill tryckas ned i ett fack helt enkelt. Jag vill inte vara en sån som. Eller jo, jag är en sån som har läppstift, jämt.

Den här svarta klänningen är något så ovanligt som en trikåklänning i min annars rätt vävda garderob. Tyget är från Ohlssons och en stabil blandning av viskos, nylon och elastan. Mönstret är The Groove från Madeit, och jag fick tipset på FB när jag visade upp den förra trikåklänningen som jag inte var så nöjd med. Den här är mycket bättre!

Jag blev så förtjust i modellen att jag genast sydde en till i ett tyg från mässan - tvärrandigt (det kommer bilder på det med snart)!! Jag har sytt minsta storleken eftersom jag är smalast över bysten, och jag ville att den skulle sitta tajt där. Jag har ringt ur den lite mer än originalet.

Annars är de enda ändringar jag har gjort från originalet att jag gjort fickor som sitter fast på framstycket och en mitt bak-söm. Den sista av snålhet, det går åt mycket mindre tyg då, och för att jag var osäker på om jag kanske behövde kurva ur ryggen mer (behövdes inte).