Före jul läste jag ett inlägg på Twitter från Edward Blom, ni vet han som givit "frosseri" ett ansikte och gjort sig ett namn på att äta och dricka så ohälsosamt och miljöovänligt/ohållbart som det bara går? I alla fall i det här inlägget så uppmärksammades hur han röjde mot Systembolaget som nu i coronatider inte har hemkörning som de brukar ha. Det kan man ju tycka vad man vill om - både den indragna servicen och att en människa går igång så in i vassen över det - och många tyckte, båda på twitter och på andra ställen i media. Det var lite synd för det gjorde att ingen plockade upp de andra, ännu mer vansinniga saker han skrev om.

På olika ställen följer han sedan nämligen upp sitt resonemang med att han är riskgrupp (jo, men det tycker han väl att det är värt?) och att han isolerat sig i nio månader av rädsla för att dö. Inte bara han har isolerat sig utan även barnen, dvs ingen förskola/skola för dem eftersom pappa är riskgrupp. Så långt vore det väl anmärkningsvärt (att barnen inte får gå på förskola) men ändå OK om han inte fortsatt att berätta att de i början av pandemin ändå gick ut, först på promenader men därefter bara i trädgården. Men det var i början, nu är så rädd för flåsande joggare att han och barnen håller sig inomhus hela tiden. Barnen hålls inomhus med sin pappa hela tiden? Sånt borde fan i mig inte vara tillåtet - ÄR det ens tillåtet?

Till detta lägger han att han börjat dricka sig igenom sin stora vinsamling, för men vet ju inte när man dör så det är inget att spara på. Låt mig repetera: det sitter tre små barn instängda i en villa i Huddinge med sin av dödsångest ridne far, som dricker ur sitt barskåp och rasar över att inte få beställa mer från bolaget til jul. Och detta hyllar folk på sociala medier?? Han vet att festa han Edward?!? Själv tycker jag att det är väldigt synd om dessa barn, som växer upp med föräldrar med megalomani som sätter sig själva i första rummet, men det verkar jag vara ensam om att tycka?

Själv har jag haft en otroligt fin julhelg med mina barn och deras respektive, inte särskilt olik de jular vi brukar fira faktiskt. De jeans jag bär på bilderna sydde jag strax före jul, men med tanke på skitvädret så har de kommit till användning nu 😁.

Jag hade för många år sedan ett par svarta jeans i vaxad denim, från Diesel kanske. Jag älskade i alla fall de där jeansen och använde dem så mycket att själva vaxningen till sist nöttes bort. Sedan dess har ja varit på jakt efter vaxad denim att sy ett par nya av, men det är väldigt svårt att hitta (jag antar att det inte är "inne"). Det är nämligen viktigt att det är denim som vaxats, det ska inte vara fuskskinn som ofta görs med något polyestertyg som bas. Jag hittade till sist efter mycket sökande det här tyget - i Australien - vilket gjorde att jag tvekade rejält. Naturligtvis har jag inget emot Australien, tvärt om, men det känns inte särskilt miljövänligt att låta tyger flyga över halva jorden för att tillfredsställa något så ytligt som en önskan om att återskapa ett par gamla favoritbyxor.

Men nu gjorde jag det ändå, beställde alltså. Och när det kom (för ett år sedan) så tyckte jag att det var så väldigt blankt och så väldigt kraftigt så jag la det åt sidan och skämdes lite. Men. Till sist blev önskan att återskapa de där brallorna för stark och jag satte sax och nål och tråd i tyget och sydde mig ett par Ginger jeans (japp det är stretch i tyget, om än inte så mycket). Jag tänkte att det enda jag ville ens försöka sy var ju ett par Ginger och om man inte försöker så vet man inte om det går eller inte. Det gick! I vart fall så till vida att det blev ett par jeans och jag kan ha dem på mig. Kanske tycker jag fortfarande att det är lite för vaxat och blankt, lite för styvt, men jag hoppas att det ska bli bättre när de används. Tills vidare är de alltså så väl vaxade att de funkar utmärkt i regn och blåst!

"Det är förmågan att inte välja minsta motståndets väg utan den högsta moralens väg som skiljer människor från djur" sas det häromdagen i en bok jag lyssnade på. Jag fortsatte inte lyssna på den boken (det nya sköna med att inte köpa böcker, man behöver inte läsa klart om man inte gillar dem!) men jag har haft anledning att fundera mer på saken.

Vi har förmågan att välja, men vi gör det inte alltid. "Vi" sagt här som något slags generaliserande kollektiv. Själv önskar jag ibland att jag hade en större förmåga att välja minsta motståndets väg, att inte alltid stoppa huvudet i alla jävla getingbon jag hittar, utan helt enkelt bara låta lite skit passera.

Dessvärre är jag inte funtad så, även om jag på senare år blivit duktigare på att hålla tyst om det jag tänker, i de fall jag vet att min åsikt kommer att reta upp folk.

Jag är glad att jag har en stark moralisk kompass och en hög integritet - tro inte annat. Men ibland känns det som att mitt behov att följa kompassen skapar situationer - konflikter - jag inte alls är rustad att hantera. Eller, jag hanterar dem ju, men det kostar mig mer än folk tror. Det kostar på så jäkla mycket att gå mot strömmen, jag tror inte att alla inser det. Vi som går emot strömmen kanske ses som starka, och möjligen är vi ändå det, men det hindrar ju inte att man kan känna sig väldigt liten och ensam när man gjort det.

OK, jag är kanske lite kryptisk, och det får jag ju vara, men jag försöker att hålla en låg profil och inte skapa mer konflikt helt enkelt. [Fast helst vill jag skrika ORÄTTVIST och berätta alltihop...]

På bilderna har jag återkommit till mitt älskade Ginger-mönster, jeansen som sitter som en smäck och har världens bäst skrivna instruktioner (möjligen i konkurrens med mönster från Made It). Ginger är mönstret som lärde mig att sy en byxgylf utan att vara rädd och med ett perfekt resultat varje gång. Jag syr dem i storlek 10 och med en sömsmån på 1cm, vilket väl egentligen gör min storlek till typ 10 1/2? Viktigt är också att det är bra stretch i tyget, vilket det är i den här underbara manchestern från Gårda textil.

Jag är ju inte särskilt planerad i vad jag syr, eller vad jag köper för tyger - jag går ju helt och hållet på lust, både när jag köper tyg och när jag väljer modeller. Men eftersom jag (oftast) håller mig till en viss del av färgskalan så passar sakerna jag syr hyggligt ihop, och ibland mer än hyggligt. Haremere-kappan som jag sydde i ett tyg från Metermeter (köpt i oktober 2019) passar kanonbra med manchestern köpt i somras. Skjortan är förresten Agnes (Mönsterfabriken) förlängd med 10 cm och sydd i linne, även det från Gårda.

Alltså... jag funderar över en sak... Jag var ju på resa tidigt i februari, till Kap Verde... och blev väldigt sjuk när jag kom hem, inte sant? Om man läser mitt blogginlägg som jag skrev efter att ha tillfrisknat så beskriver jag det med de här symptomen: risig i magen (men inte magsjuka), extrem trötthet, extrem muntorrhet, ont i leder, frossa och en vansinnig huvudvärk (som jag skyllde på att jag slutat dricka kaffe). Jag sov mer än 15h per dygn och kände mig sjukare än jag gjort på väldigt, väldigt länge. Det tog lång tid innan jag kände mig återställd, det var segt att röra sig, kroppen svarade liksom inte på tilltal.

Tänk om jag hade covid-viruset? Jag testade för ett antal magåkommor (eftersom jag var orolig att smitta folk så höll jag mig ändå hemma) men jag hade inget de kunde hitta i tarmen. Men då testade man ju alls inte för covid i Sverige (och hade man kunnat hitta det i avföring? Jag vet inte?), men jag vet att det hade börjat ta fart i världen och vi blev feber-scannade vid ankomst till Kap Verde.

En kväll på semestern var vi på ett stort tyskt hotell och åt deras buffé och minglade med folk. Tänk om någon där hade varit i Kina? I Alperna? Träffat någon som varit i Kina? Jag har så klart ingen aning, men jag undrar om det är sannolikt att jag blev så sjuk av något heeelt annat, samtidigt som covid började dra runt världen? Nu kommer jag väl inte att få veta, om inte den här undersökningen jag är med i också börjar testa det.

Har jag sagt det förresten, jag minns inte? För flera år sedan tillfrågades jag om jag ville vara med i en återkommande undersökning om folkhälsa från FHM. Jag har månatligen fått mail med frågor om min hälsa och hur jag mår, om jag varit sjuk och annat relaterat. Samma grupp människor har nu i två omgångar tillfrågats om vi kan ställa upp och lämna prover för att kolla om vi har smitta och jag har gjort det båda gångerna. Första gången fick jag ett brev att jag inte var smittad, denna gång har jag ännu inte hört något, vilket betyder att jag inte är smittad nu heller, de skulle ringt annars.

Å andra sidan verkar det som om man inte vet i fall det ger någon immunitet, att ha haft det alltså. Man kan tydligen enligt viss forskning bära på antikroppar utan att man för den skull är immun. Är det så så är det verkligen illa ute med oss, för då får vi leva så här begränsat och i skräck tills vi alla är vaccinerade. Ni vet med det där vaccinet som ännu inte finns? Och som inte kommer att fungera om vi inte blir immuna... Det vore ju ett skräckscenario värre än något.

Nåväl, trots allt har jag roat mig med att sy ett par Ginger till (från Closet case ni vet) i manchester från Metermeter i färgen Oat. Det är en del stretch i det här tyget, så man kan sy dem skinny och ändå få en superbekväm byxa. Jag har sytt dem i stl 10 men med 1 cm sömsmån (efter alla mina par var det detta som funkade) och med justerat ok för att minska midjan. På det här paret gjorde jag ytterligare en förändring som jag tycker gjorde oväntat stor skillnad, jag flyttade nämligen fickorna två centimeter uppåt. För passformen gör det ju ingen skillnad, men jag tycker att det gör stor skillnad utseendemässigt, mindre hängrumpa nu liksom!