Allvarligt talat. GINGER JEANS. Detta är det FEMTE paret jag sytt och det FÖRSTA som jag på allvar blev helt nöjd med, som blev helt som jag tänkt. Endast min vansinniga envishet och min visshet att jag till slut skulle lyckas, fick mig att fortsätta, igen och igen. Jag hör att det låter galet - sy fem par jeans på raken och inte vara nöjd, men jag ska berätta hur och varför, så fattar ni.

Det började såklart med att jag såg alla "Gingers" på nätet och blev sugen. Att sy sina egna jeans är ju på något sätt hemsömnad taget till sin extrem, och sånt gillar ju jag. Dessutom är det svårt att hitta jeans som verkligen sitter som jag vill ha dem, så efter att ha kollat på olika modeller så köpte jag mönstret och sydde mina första blå, i storlek 12, med låg midja och raka ben. De är helt ok, men stooora, och inte i en snygg tvätt så jag testade genast att klippa ut ett par nya, denna gång storlek 10, smala ben och i svart denim . De blev OK, men fortfarande för stora!

Till nästa par vågade jag mig därför på att gå ner ännu en storlek - till stl 8 , men jag använde bara 1cm sömsmån i stället för de 1,5 som mönstret egentligen har. Dessutom minskade jag midjemåttet rejält, genom att rita om oket bak och på det sättet slippa att jeansen glipade i svanken. Ja, jäklar, där var det inget som glipade! Det var knappt så jag fick dem på mig, och att knäppa dem var ett äventyr, så jag gav bort dem till Rakel (på henne sitter de löst!).

Men OK, tänker ni, nu visste jag ju hur jag skulle göra, inte sant? Jo så tänkte jag också, och så klippte jag ut ännu ett par blå Ginger, denna gång stl 10 igen och med det nya förminskade oket bak. Men när jag skulle till att sy ihop så började jag fundera över hur pass stora de svarta egentligen hade varit och skulle jag kanske inte köra på 1,5 cm sömsmån denna gång, i stället för 1 cm som på de svarta??? Sagt och gjort, stl 10 alltså, med minskat ok och med 1.5 cm sömsmån.

.

.

.

Låt oss bara säga att om Rakel vill ha ännu ett par jeans så väntar de här på henne.

Normala människor hade väl givit upp vid det här laget, men vem vill vara normal? Jag testade en gång och det var inte särskilt kul... Så nu, denna skitvecka när jag varit tokförkyld och gått vilse här hemma i ensamheten så klippte jag ut ännu ett par blå Ginger. Storlek 10 som förr, med minskat ok, som förr, men jag sydde med 1 cm sömsmån denna gång. Och...

...lo and behold!

JAG HAR SYTT ETT PAR JEANS SOM JAG ÄLSKAR!

De sitter fanimig perfekt, jag får inte ont i magen av dem, de glipar inte, jag kan ha dem utan bälte och jag älskar de vita sömmarna! Roligt i sammanhanget är att jag denna gång sydde i mitt billigaste tyg - rädd att sabba ännu en bra denim. Det här är från en 3-meters cupon jag köpte i Paris för €10 så materialkostnaden ligger på en femtiolapp. För detta paret alltså...

Tredje gången gillt ta mej tusan! Ja, faktiskt, detta är mitt tredje par Ginger och den här gången blev de i vart fall skinny! Första gången sydde jag stl 12 och modell A, dvs med raka ben. De blev jättestora ! Inte så stora så att jag inte kan ha dem, för jag har ju ändå tagit in dem i midjan rejält så som ett par "boyfriend-jeans" är de bra.

Andra paret gick jag ner till storlek 10 och ritade av benen från modell B, som har smalare ben än A och de blev bra, men inte skinny. Även på dem tog jag bort i midjan, men främst mitt bak och lite på bakstyckets sidsöm - det glipar fortfarande en del i svanken som man ser på bilderna här.

Sen pratade jag med Sara (Mönsterfabrikens konstruktionsguru) och hon tipsade mig om att "kurva oket" lite och inte bara ta bort i mitt bak- och sidsömmen.

När man kurvar oket på ett par jeans så tar man helt enkelt okets mönsterdel och viker en inprovning, ett V. Övre delen är så mycket tyg som du tycker att du behöver få bort i svanken, nedre delen är inget, så att den mönsterdelen fortfarande passa ihop med bakstycket. Tejpa ihop V:et och rita sen av oket på nytt, så att det blir bättre rundningar på övre och nedre delen, och så klipper du ut den delen i stället för det rakare oket.

Jag gjorde som Sara sa, men jag gick dessutom ner en storlek, till en stl 8, fortfarande med den låga midjan från modell A men med de tajtare benen från modell B. Sen sydde jag med en cm sömsmån (jag tror att mönstret egentligen är 1,5) och efter att ha provat dem så var jag tvungen att sprätta och sy med typ 0,5cm sömsmån!!! Alltså är nog storlek 8 inte min grej, eller??

Men. Nu ska man också komma ihåg att det beror väldigt mycket på vilket tyg man syr dessa jeans i. I ett denim med mycket stretch kanske storlek 8 är kanon, är det lite mindre stretch är nog stl 10 att föredra.

Blusen är för övrigt en moddad Natalie i ett tyg från Ohlssons - läs mer här! Det slår mig hur annorlunda den ser ut här, med ett par blåjeans till, jämfört med de andra bilderna där jag har brun kjol! 

För det är ju klart som fasen att det blir ett par till, minst ett par till! Jag har beställt kolsvart tyg från Fabric Godmother med rejält med stretch och dem ska jag nog sy i stl 10. Men då ska jag rita om oket på dem på samma sätt som på 8:an och jag ska sy med 1,5 cm sömsmån - som det ju egentligen ska vara. Och sen kommer jakten på det perfekta indigoblå denimet att fortgå, det med precis lagom mycket stretch om minst 8oz...

Tyget till detta par kommer faktiskt från Ohlssons, och den här färgen (eller tvätten som jag fått lära mig att man säger om jeans) tycker jag jättemycket om, till skillnad tyvärr från det första paret jag sydde. Jag vet att jag är rätt picky när det gäller jeans så jag får nog räkna med att det blir ett gäng till innan jag är helt nöjd...

Jag har ju, som ni säkert förstått, haft en massa tankar och funderingar kring ensamheten på sistone. Jag har inte bara varit ensam, jag har känt mig ensam och inte tyckt om det. Gått vilse i ensamheten.Jag brukar ju för det mesta inte ha några problem alls med att tillbringa min tid på egen hand, men som sagt, ett tag nu har det känts tungt.

Men. Jag är ju en ”doer” och jag försöker på flera sätt att hantera det jag tycker är jobbigt. Om jag inte kan ändra situationen i sig så kan jag kanske ändra min inställning till den? Och delar av situationen vill jag inte ändra, i helgen ville jag till exempel inte göra så mycket, jag ville vara hemma, sy och springa, men jag ville bara att det skulle kännas bra att vara ensam.

Så, i fredags när jag gick från jobbet gick jag först till systemet och köpte lite gott vin. Sen tog jag vägen förbi en blomsterhandel och köpte en stor härlig blombukett. Vidare till en kaffebutik och köpte några hekto gott kaffe och avslutade med en sväng in på Ohlssons butik på Sveavägen (”för att bara kolla läget” = 300 spänn).

Sen åkte jag hem. Jag började med att baka bagels, så att jag skulle ha det till lördagens frukost (tillsammans med nypressad blodapelsinjuice ) innan jag lagade mig själv en god middag, öppnade mitt vin och så småningom sjönk ner framför den tända brasan i vardagsrummets öppna spis. Efter att på det viset ha smörat så för mig själv så kunde jag konstatera att det hade avsedd effekt. Jag var ensam, men kände mig mer nöjd och priviligierad än just ensam.

Det är så ofta jag ofta hör folk säga ”det är så tråkigt att äta ensam så jag tar bara en macka, orkar inte laga”. Lika mycket som jag förstår hur de känner, lika mycket tycker jag att det är väldigt dumt att tänka så. Det blir ju inte roligare att äta ensam om maten är trist? Om maten är god och fint upplagd så är det ju bättre än en ostmacka även om man när ensam, och även om den fina och goda maten hade varit trevlig att dela med någon.

Men naturligvis kräver det lite extra energi, man ska orka fixa till det för sig. Man ska orka anstränga sig – men det är man väl värd? Ibland får man helt enkelt ta sig själv i kragen och säga åt sig att man ska skärpa sig!

Så OK, nu skiter vi i ensamheten och kollar in mina nya jeans i stället.

Mina första Ginger var ju i en justerad stl 12, i modellen med låg midja och raka ben. Fast jag sydde in en hel del på bakstycket upplevde jag dem som stora, mer en boyfriendfit än den tänkta skinnyfit som Ginger ska ha. Som boyfriendjeans är de underbara, men jag ville ju såklart kolla hur de skulle bli som skinny, så jag ritade av ett par i stl 10. Även denna gång med låg midja, men den här gången lånade jag den högmidjade variantens smala ben, och så justerade jag midjemåttet lika mycket som jag gjort på stl 12. Eller snarare, jag justerade så att de blev lika små som de andra, för uppenbarligen är min midja mindre än både stl 12 och 10.

Så här i efterhand kan jag ju säja att även dessa är för stora i midjan, alltså bak i svanken, för även om jag drar ut brallan för att visa så drar jag inte in magen eller nåt, de är så där stora.

Trots att detta så är jag superförtjust i detta par! De känns jättesköna att ha på sig, det var väldigt mycket mer förlåtande att sy topstitch i svart på svart (Men jäkla svårt att sprätta – man ser ju inte! Vaddå? Trodde ni inte att jag sprättar då och då? Typ ofta??) och jag tycker att de är supersnygga. Tyget kommer från Dragonfly fabrics, precis som de blå, denim med tillräckligt mycket stretch!

Men… de är ju inte ”skinny”… så nästa par (såklart att det blir ett nästa par!) ska jag faktiskt satsa på stl 8, fast det känns rätt galet. Jag tänker att om jag bara har tillräckligt mycket stretch i tyget så ska det nog gå bra. Även dem ska jag sy med de smala benen och såklart den låga midjan (jag tror aldrig jag kommer att gå tillbaka till högmidjade jeans, kjolar är en grej, men jeans… nä…)

[Jackan är en Eloise med fram- och bakstycke i kashmir från Tygverket och ärmar i stiuckad merinoull, ganska exakt två år gammal och det varmaste jag har! Den svarta skjortan är en moddad Agnes!]

PS: ni vet väl att det bara är att trycka/klicka på bilderna som ligger fler bredvid varandra, om ni vill se dem större va? Och så håller jag på att kika på hur man tar bort kravet på mailadress för att kunna kommentera, den känns onödig!