Jag har tänkt på en sak i vår sewing community... vi gör liksom hela tiden en massa gratisreklam? Vi lägger upp bilder på fb och insta och taggar lydigt med mönstertillverkarens hashtagg, tygaffären nämns också och taggas, ibland även tygtillverkaren.

Det här gör vi ju, eller jag gör det i alla fall, som en tjänst till ”fellow-sewists” så att om någon blir inspirerad och vill ha något liknande så vet dom. Om man bara ville att infon skulle finnas i ens eget inlägg så skulle det ju räcka att skriva namnen, men med en hashtagg blir det sökbart på ett helt annat sätt och det uppskattar i alla fall jag.

Om jag blir nyfiken på ett nytt mönster så skriver jag inte (eller i alla fall väldigt sällan) och frågar om mönstret i någon fb-grupp. Jag söker i stället på Instagram på en lämplig hashtagg och hittar då folk från hela världen som sytt just det jag är nyfiken på, ofta med tips och kommentarer som underlättar för mig.

Men tillbaka till reklamperspektivet då. För det är ju också reklam vi gör eftersom vi sällan visar upp saker vi tycker sitter illa eller är riktigt dåliga. Jag gör såklart också saker som inte blir bra (pga mönstret ibland, tygvalet andra gånger, dålig sömnad eller att kroppen och mönstret inte är kompatibla), men jag visar ju inte upp dem? Det skulle dels kännas elakt, men det är ju också oklart om misslyckandet beror på min oförmåga eller att mönstret helt enkelt inte passar mig?

Jag promotar gärna mönster- och tygbutiker - som jag gillar, eftersom jag tycker att folk som gör bra saker ska hyllas, och om de frågar så får de gärna reposta mina bilder på sina egna sociala medier, så länge de talar om vem jag är. Om de INTE frågar och inte anger mig som källa (jo, det förekommer) då blir jag sur. Då är det som att överenskommelsen om ömsesidig respekt har brutits.

Å andra sidan vore det ju korkat att lägga upp bilder på det du sytt utan att tagga med mönstertillverkare och tygleverantör - det är ju det folk vill veta och det som hälften av frågorna handlar om - även om man skriver det aldrig så tydligt.

Förresten är det i det här perspektivet lite lustigt med Merchant & Mills, som är ett företag jag verkligen gillar. ALLA verkar vara otroligt måna om att märka sina alster med deras tagg (jag med!), men aldrig någonsin har jag sett att de har repostat något eller att de har något annat än studiobilder i sitt flöde (förutom när de på insta-story visade att någon klippt tvättlappar av överblivet tyg!!!). De är förresten - till skillnad från många andra - inte heller förtjusta i att folk hackar deras mönster. Jag tror att de tycker att de lagt ner så mycket möda på att göra mönstret perfekt, så alla förändringar är försämringar. I somras när jag var där frågade jag deras huvudkonstruktör om tips för att förlänga ärmen på Heron-blusen som finns i en av deras böcker. Hon tittade förvånat på mig och sa ”Why would you want to do that?” – ha ha ha!

På bilderna har jag på mig mina senaste Ginger-jeans, nu när jag har lärt mig vilken storlek jag ska sy och jag har justerat midjevidden och mashat ihop view A och B så är det ett perfekt mönster för mig, det är ju inte ens särskilt svårsytt. Manchestern har lite stretch (Ginger behöver det) och är köpt från Metermeter.

Jag har lagt det med luggen nedåt, dvs det känns slätt när man stryker med handen ned längs benet. Det där är en ständig fråga i FB-grupperna, åt vilket håll man "ska" lägga manchestern och jag blir lika provocerad varje gång (fast jag svarar aldrig längre). Regeln är ju tydlig och klar: manchester ska läggas åt det håll du vill ha det! Det blir olika lyster beroende på om luggen ligger uppåt eller nedåt och det känns olika om du stryker uppåt eller nedåt längs tyget - du avgör själv åt vilket håll du tycker att det är finast eller skönast.

Skjortan är Factory shirt från Merchant & Mills i tyg från Söders tyger och jackan är Eloise (Jenny H's bok) i Marimekko.

Häromdagen hade jag en sms-konversation med en väninna som jag tidigare jobbat med och som verkligen blivit en god vän.. Vi kommenterade varför en av grupperna på det företaget är mer framgångsrik än de andra, och kom fram till att det till stor del beror på den gruppens ledare, P.

Jag skrev till min väninna "Hon utvecklades verkligen från blyg viol till karriärkvinna på nolltid" - för när P började på IT-avdelningen så var hon lite förvirrad och osäker, och gav egentligen inte intryck av att hon var på en plats där hon ville vara alls. Men sen gick det inte så lång tid innan hon axlade rollen och gjorde den till sin, gjorde den till något mer än den varit innan kanske och jäklar vilken fantastisk resa hon gjort.

Men ordet "karriärkvinna" andas inte det lite väl mycket åttiotal eller något? Alltså, vi kallar ju inte en framgångsrik man för "karriärman", eller hur? Och är verkligen ordet "karriärkvinna" positivt laddat hos gemene man? Jag blev själv förvånad att jag använde det, för jag har nog inte egentligen en positiv laddning i det ordet - ändå använde jag det och jag gjorde det ju för att beskriva något positivt.

Bäst hade väl varit om jag bara konstaterat att hon utvecklats fantastiskt, även om jag nästan tycker att det ligger något överlägset i det med. Som om man inte förväntat sig det - eller? Sen tycker jag också att det är lite lustigt när jag så att säga kommer på mig själv med såna här saker, som att jag ertappar mig själv liksom. Men det är bra - man ska ifrågasätta sig själv emellanåt, det växer man av.

Jag vet att många i min omgivning tycker att det är trams att hålla på så här och väga ord, sila mygg liksom. Men min tro är att det gör skillnad. Om man vidhåller de benämningar som myntades när förväntningen på en kvinna var att hon skulle ta hand om hem och barn först och främst, och kanske ha nåt trevligt jobb vid sidan om - benämningar som "karriärkvinna" - då bibehåller man också de värderingar som rådde då. Eller i vart fall så kommer förändringen att gå långsammare, det är i alla fall min tro.

Det är nog inte så mycket klassisk "karriärkvinna" över den här skjortan jag sytt, men så är det inte så mycket klassisk karriärkvinna över mig heller. Det är en Factory shirt från Merchant & Mills klänningsmönster som jag förkortat och förlängt - jag tror att de säljer en extension till mönstret nu med en skjortvariant, om någon är osäker på hur det ska få klänningen till en skjorta på egen hand. Jag har förlängt ärmen och satt på en manschett och ett sprund (som jag i vanlig ordning lånar från Agnes) och bara för att jag hade lust så köade jag i tjugo minuter på Ohlssons igår (vad är det med butiken på Sveavägen???) för att köpa röda hjärtformade knappar till manschetterna, för att jag ville ha det bara.

Tyget är en svartvit bomull med Musse Pigg-serie som jag köpt från Textile Express för 14£/m, en av de engelska företag jag gillar att handla från ibland. Jeansen är mina svarta Ginger som jag sydde innan jag justerat midjan ordentligt, så jag kan inte ha dem utan bälte, men å andra sidan slipper jag knäppa upp om jag käkar pizza i dem :)

Allvarligt talat. GINGER JEANS. Detta är det FEMTE paret jag sytt och det FÖRSTA som jag på allvar blev helt nöjd med, som blev helt som jag tänkt. Endast min vansinniga envishet och min visshet att jag till slut skulle lyckas, fick mig att fortsätta, igen och igen. Jag hör att det låter galet - sy fem par jeans på raken och inte vara nöjd, men jag ska berätta hur och varför, så fattar ni.

Det började såklart med att jag såg alla "Gingers" på nätet och blev sugen. Att sy sina egna jeans är ju på något sätt hemsömnad taget till sin extrem, och sånt gillar ju jag. Dessutom är det svårt att hitta jeans som verkligen sitter som jag vill ha dem, så efter att ha kollat på olika modeller så köpte jag mönstret och sydde mina första blå, i storlek 12, med låg midja och raka ben. De är helt ok, men stooora, och inte i en snygg tvätt så jag testade genast att klippa ut ett par nya, denna gång storlek 10, smala ben och i svart denim . De blev OK, men fortfarande för stora!

Till nästa par vågade jag mig därför på att gå ner ännu en storlek - till stl 8 , men jag använde bara 1cm sömsmån i stället för de 1,5 som mönstret egentligen har. Dessutom minskade jag midjemåttet rejält, genom att rita om oket bak och på det sättet slippa att jeansen glipade i svanken. Ja, jäklar, där var det inget som glipade! Det var knappt så jag fick dem på mig, och att knäppa dem var ett äventyr, så jag gav bort dem till Rakel (på henne sitter de löst!).

Men OK, tänker ni, nu visste jag ju hur jag skulle göra, inte sant? Jo så tänkte jag också, och så klippte jag ut ännu ett par blå Ginger, denna gång stl 10 igen och med det nya förminskade oket bak. Men när jag skulle till att sy ihop så började jag fundera över hur pass stora de svarta egentligen hade varit och skulle jag kanske inte köra på 1,5 cm sömsmån denna gång, i stället för 1 cm som på de svarta??? Sagt och gjort, stl 10 alltså, med minskat ok och med 1.5 cm sömsmån.

.

.

.

Låt oss bara säga att om Rakel vill ha ännu ett par jeans så väntar de här på henne.

Normala människor hade väl givit upp vid det här laget, men vem vill vara normal? Jag testade en gång och det var inte särskilt kul... Så nu, denna skitvecka när jag varit tokförkyld och gått vilse här hemma i ensamheten så klippte jag ut ännu ett par blå Ginger. Storlek 10 som förr, med minskat ok, som förr, men jag sydde med 1 cm sömsmån denna gång. Och...

...lo and behold!

JAG HAR SYTT ETT PAR JEANS SOM JAG ÄLSKAR!

De sitter fanimig perfekt, jag får inte ont i magen av dem, de glipar inte, jag kan ha dem utan bälte och jag älskar de vita sömmarna! Roligt i sammanhanget är att jag denna gång sydde i mitt billigaste tyg - rädd att sabba ännu en bra denim. Det här är från en 3-meters cupon jag köpte i Paris för €10 så materialkostnaden ligger på en femtiolapp. För detta paret alltså...