Jag läste en artikel på DN som hade rubriken ”Du är mer omtyckt än vad du tror” och den väckte så många igenkännande nickningar och en hel massa tankar. Artikeln byggde på en vetenskaplig studie gjord i USA där människor som inte kände varandra innan hade fått samtala en stund (fem minuter upp till 45). Sen fick de efteråt värdera dels hur intressant de tyckte att samtalspartnern var, hur mycket de tyckte om hen, men också värdera hur intressant de trodde att samtalspartnern tyckte att de själva var.

Genomgående var att alla trodde sig vara mindre omtyckta än vad deras motpart indikerade. När jag hade läst så här lång t i artikeln så satt jag och nickade instämmande och tänkte ”fan vad folk är dåliga på att visa uppskattning!”. Sen fortsatte jag läsa.

För de som gjort studien hade såklart också trott att diskrepansen berodde på att vi är dåliga på att visa varandra uppskattning, så därför testade den tesen också. Samtalen hade spelats in och personer som själva inte deltagit i samtalet fick titta på och värdera hur mycket de ingående parterna uppskattade varandra. De kom väldigt mycket närmare sanningen, så man drog slutsatsen att folk faktiskt visar uppskattning (i vart fall till en viss del) men att det är vi som är dåliga på att förstå och ta till oss signalerna.

Mina instämmande nickningar byttes ut till ett invärtes suckande och en känsla av att allt alltid är ens eget fel, det är bara att tugga i sig det.

Men. Om jag ska vara ärlig så är jag nog just en sån person som studien kartlagt. Jag tror sällan att folk faktiskt tycker om mig, och jag är ibland rädd att folk umgås med mig för att vara snälla. Som något pity-project. Därför stolpar jag ofta iväg på egen hand på lunchen, på jobbet, i livet…

Det märkliga är att uppbrott alltid gör de där känslorna övertydliga. När man gör slut eller blir osams eller säger upp sig – ingen annan gång får man höra hur mycket man betytt eller betyder, hur viktig man är eller hur uppskattad och hur saknad man kommer att bli. Jag överraskas av det varje gång jag slutar på ett uppdrag, att det finns människor som jag trodde knappt visste vem jag var som kommer och säger ”Jag hörde att du ska sluta – hur ska vi klara oss nu, vi kommer att sakna dig!” Och jag blir som sagt lika förvånad varje gång – jag borde sluta oftare!

Nu ska jag sluta på ett uppdrag igen och den här gången ska jag verkligen försöka ta med mig alla fina ord jag får höra de här sista dagarna, så att jag boostar mig in i nästa äventyr (för det är verkligen nåt helt nytt!).

Nåt annat nytt är mina senaste Gaston-byxor. Jag sydde ju den här modellen i ett blått tyg med vita prickar, mest som ett test, men jag gillade dem så mycket att jag ville ha nåt mindre prickigt. Dessutom kände jag att de utanpåfickor som var i original inte funkade 100% för mig, så jag ritade om Gaston men med Ginger-jeansens fickor. De blev inte perfekta, men det är ju sällan något jag gör som blir helt perfekt, jag tror inte att jag är tillräckligt intresserad av det perfekta eller så att jag inte bryr mig så mycket om nåt pyttelitet veck här eller där.

​Tyget jag sytt av är en Stretch Cotton Twill i färgen Oxford Blue från Fabric Godmother (tror jag, jag har inte hundra koll) och jag har en vit Elisabeth till och en omlottkofta jag sydde för länge sen och som jag använt alltför lite.

Jaha, idag tänker jag på boxen. Den där ni vet att folk älskar att påpeka för en att man borde tänka utanför?

Och jag tänker att det borde man kanske – när det kommer till vissa saker. Och att det behöver man val inte alls göra – tänker jag när det kommer till andra saker.

Fast när någon säger ”jag behöver lugn och ro för att återhämta mig” eller ”jag vill känna att jag har vänner runt mig större delen av tiden” så är det kanske just ett läge att konstatera ”Ja sån är du” och bara förhålla sig till det?

När det gäller färger och mönster (som jag har ibland i några ”statement pieces") så vill jag mest vara inne i boxen. ”Våga vägra svart” har ingenting att hämta hos mig – inte för egen del, ni andra får klä er som ni vill såklart. Däremot vill jag gärna testa livet utanför boxen när det gäller modeller, för jag tror – fortfarande för egen del – att obehaget mest handlar om vad man är van vid. Om jag bara har haft kjol eller klänning i flera år så är det ju inte konstigt om byxor känns ovant? Och om jag bara haft tajta byxor är det ju inte särskilt överraskande att ett par vida byxor kan kännas avigt. Till att börja med. För man vänjer sig ju, om man vill det, och om man jobbar på det.

SÅ. Jag har verkligen jobbat mig in i byxornas värld. Från Sara från Mönsterfabriken och Ginger från Closet case , via Eve från Merchant & Mills till Gaston från Republique du chiffon. Från låg midja och häng, till tajta jeans med låg midja, till hög midja och vida ben till ännu vidare ben! Och jag gillar det! Jag gillar att det inte är samma jag som tittar tillbaka från spegeln varje dag!

Gaston heter alltså denna byxa, ganska hög i midjan och tajtare fram än tex Eve. Eftersom min vän Ulrika (sewingprunelo på Insta) är så fin i sina så ville jag till sist testa.  De har dragkedja fram och utanpåliggande fickor fram, och en rejäl benvidd. De här prickiga Gaston pantalons är dock inte i original, jag har minskat benvidden med så mycket som FYRA centimeter i varje sida. Det är alltså 16 cm(!) per byxben, så ni fattar ju hur vida de var från början. Men nu gillar jag dem verkligen, så mycket att det troligen blir fler par – bara en sån sak! Tyget är alltså vita prickar på marinblå botten (från Ohlssons) och det flimrar lite digitalt (och om man syr för fort). Det är ett vävt bomullstyg med väldigt mycket elastan i, och på fel ledd, så jag var tvungen att köpa 1.5 m för att kunna lägga mönsterdelarna åt andra hållet liksom. Det är ju på bredden jag behöver stretchen, inte på längden...

Skjortan till är en förkortad Factorydress från Merchant & Mills och varför jag inte sytt fler av den är mer än jag förstår?