Jag har fyra barn kan man säga. Två som jag har gjort och två som jag har fått i present, när mina fina barn har träffat superfina partners.

Det är förresten inte sant, jag snor barn lite här och var faktiskt. Jag adopterar inte - jag annekterar.

På det sättet har jag ju jättemånga barn, mina systrars barn är mina, mina barns vänner är mina de med, somliga lite mer än andra (here's looking at you Emma).

Det är klart att det var lättare förut, när barnen bodde hemma och det drällde kompisar överallt, men fortfarande så pratar barnen och jag så mycket och så ofta, och då pratar man ju om dem man har omkring sig. De vet allt om mina vänner och jag vet allt om deras (och alla fattar att "allt" inte betyder allt allt, era hemligheter är trygga med mig). Men i alla fall, det gör att när jag i Göteborg blev presenterad för två av Oscars vänner för första gången så kändes det inte så - jag hade ju redan hört så mycket om dom att jag tyckte att vi redan kände varandra!

Till det här barnet - Oscar, som bor med Rakel i Göteborg - har jag sytt en Foreman från Merchant & Mills i manchester, även den från M&M. Tanken att sy en till Oscar slog mig i vintras, när jag sydde Lukas andra Foreman i julklapp, och bad Oscar prova för att kolla storlek. Det kändes lite taskigt att låta honom prova, konstatera att den satt kanonbra och sen inte ge honom någon. Jag gjorde förresten om det sen i påskas när jag hade sytt en Foreman till min svåger - även den fick Oscar testa, stackarn!

Nu fyllde han nyss år och fick då en egen, och har jag tur så dyker den upp i TV inom kort. Oscar jobbar nämligen på SVT Nyheter i Göteborg, och har lovat att ha den på sig i rutan om han får tillfälle. Då ska jag sitta och vara lite mallig! :)

Har ni noterat den nya "trenden" på sociala medier - den där föräldrar tar lite sådär "roliga" och skämtsamma bilder på sina barn? Jag tänker på den (mest utländska kanske) där en förälder - inför kameran - berättar för barnet att de ätit upp ungens lördagsgodis? Och vissa barn säger sorgset "det gör inget mamma" och får en massa beröm, medan andra barn skriker ut sin förtvivlan och får en massa beskäftiga kommentarer från vuxna läsare. Det här fyller mig med så mycket känslor och tankar och faktiskt ilska, att jag aktivt försöker undvika at titta på dem. Varför ska du lura barnet att du ätit upp godiset? Varför ska du filma det och lägga ut på sociala medier? Och varför ska det barn som sorgset (uppgivet?) säger att det inte gör något hyllas? Det barnet kanske är så van vid att allt tas ifrån hen, att inget längre förvånar - hur kul är det att hylla?

När mina barn var riktigt små så fanns inte sociala medier på det sätt det nu gör, och tack och lov för det, för de har alltid haft tydliga åsikter kring vad som ska publiceras. Jag är glad att jag inte hade möjlighet att gå vilse i sociala mediers barndom samtidigt med deras barndom, även om jag är ganska säker på att inte hade filmat och lagt ut dem när de gråter på grund av något jag har gjort...

För vissa människor är det inte så viktigt vad som publiceras eller för vem medan det är det för andra - och det gäller att vara lyhörd. Små barn kan inte förstå konsekvenserna och det är därför vår uppgift att skydda dem till de är så stora att de kan ta egna beslut. De kanske inte vill bli virala och ett meme vid fem års ålder? Min son är inte alls förtjust i att visa upp sig på bild inför okända människor eller en skara han inte har kontroll över och hur tråkigt jag än tycker att det är så får jag lov att respektera det, så enkelt är det. Därför visar dagens bilder bara Nästan Huvudlöse Nick.

Nu syr jag inte ofta till Lukas och det beror inte på att jag inte vill egentligen (även om jag kanske helst syr åt mig själv, av olika anledningar). Mest beror det på att han inte är så där jätteintresserad av kläder, eller i vart fall inte sånt som jag kan sy - han är rätt "specifik" i det han vill ha på sig om man säger så. Jag har länge längtat efter att hitta något som han faktiskt vill ha och när han åter började prata om "overshirts" samtidigt som jag fick upp ögonen för Merchant & Mills herrmönster Foreman - då hade vi en match!

Foreman är inte på något sätt ett nytt mönster, tvärt om, det är så gammalt att det inte längre finns i pappersmönster. Och jag som så länge klippt och klistrat har plötsligt helt tröttnat på det, jag vägrar helt enkelt! Lösningen heter Sköndals tryckeri, de tar 30:- per ark plus porto och emballage och sånt. Det är värt det när man helt enkelt inte vill tejpa mer men ändå behöver köpa pdf.

Jag sydde den här när jag var på Thelmakursen i England, och det är jag väldigt glad för. Inte för att mönstret i sig är komplicerat - tvärt om - men det är inte helt trivialt att sy i oilskin, även om det är dry oilskin som i detta fall. Man ska ju inte stryka, det är en av utmaningarna, men tyget är ju inte ett dugg förlåtande heller, dvs det stretchar inte ett dugg och beter sig lite som papper när man jobbar med det. Tack vare Katie och Chrissie så gav jag mig inte förrän vartenda litet veck och varenda skrynkla var borttrollad från ärmkullen och fickorna var perfekt runda.

Jag vill påstå att det är de här sista bilderna som bäst återger färgen - den är verkligen djupt blå och supersnygg! Jag sydde i den minsta storleken efter att ha mätt en av Lukas gamla overshirts och jämfört med mönstrets färdiga mått. Trots det fick jag lägga ner ca 3cm av ärmfållen när jag kom hem och han fick prova. Som tur var fanns det tillräckligt att ta av, så det gjorde ingenting.

Det värsta med att sy till andra - och en av anledningarna till att jag gör det så pass lite - är att det är så läskigt om de inte tycker om det. För jag skulle bli besviken om jag lagt ner en massa jobb på något de inte gillar och de (barnen i alla fall) blir ledsna att jag blir besviken så det är ett spel med höga insatser. Den här gången gick det hem - Lukas tycker jättemycket om den!

När han hade den på sig på KTH var det flera av hans vänner som frågade var den kom ifrån och när Lukas sa att jag sytt den frågade en av dem "På riktigt? Hela jackan?" vilket gjorde mig rätt full i skratt. Tänkte han att det fanns någon sorts halvfabrikat?